by Christfrid Ganander (1789)
Mythologia Fennica (1789) is the first comprehensive encyclopedia of Finnish mythology ever compiled. Its author, Christfrid Ganander (1741–1790), was a parish chaplain in Siikajoki, Ostrobothnia, who spent decades collecting and systematizing the gods, spirits, heroes, sacred sites, and ritual practices of the Finnish, Lappish, and Estonian peoples from the ancient troll-runes (loitsurunot) and origin songs (synnyt). The result is a single-volume alphabetical dictionary of the entire Finnish mythological cosmos: from Ahti the sea-spirit to Äkräs the field-god, from Tuonela the realm of the dead to Ukko the thunder-father.
Ganander's method was innovative for his era — he let the runes speak for themselves, embedding extensive Finnish verse quotations within each entry and providing his own Swedish translations alongside. The entries range from single-line identifications to sprawling essays on major figures like Wäinämöinen, Ilmarinen, and Louhi. He drew freely on classical mythology for comparison, linking Finnish deities to their Greek, Roman, Norse, and Egyptian counterparts with the confident syncretism of an Enlightenment scholar who believed all mythologies shared a common root.
This translation covers entries P through Y of the encyclopedia. The remaining entries (A through O) await translation in a future session. The source text is the 1789 Swedish original as digitized by Project Gutenberg (EBook #52445, produced by Jari Koivisto). This English is independently derived from the Swedish. No prior English translation of this work exists.
PAHOLAINEN — An evil spirit, devil, an evil apparition, the progenitor of serpents. He had serpents for buckles and brooches; wherefore the serpent is titled in the troll-runes or its Synty:
Mato musta maan alainen
Toukka Tuonen karwallinen,
Rinta solki Syöjättären,
Paholaisen pajjan naula — —
PAINAJAINEN — The nightmare (Mara), which those with melancholy see as a white nymph at night during sleep; it illuminates the whole room with its glow and presses upon the chest, under which they cry out and moan. Also Painajainen that crushes children and makes them cross-eyed; driven away by the superstitious with steel and a steelyard placed under the pillow. It is in reality a nervous and convulsive ailment in children.
PAKKANEN — The cracking, bitter cold; the stern Puhuri's son. With his chill and sullen wife Hyyttö, he is directed to Kijron koski, to freeze it if he can. Against the cold one stood well enough if one received the following to clothe oneself with:
Tuos mulle Utunen turkki,
Kanna willan karwallinen
Jolla tuima turwellennek,
Ettei pakkanen palelek,
Kowan ilman koskematak,
Pakkasen palelematak:
Talwen ilma Taiwaellek,
Ettei riko riskittyä.
Eikä wismoille wiraak:
Ämmöni Utunen uuwin
Turvvaxeni tuotuwohon,
Päälleni pujettakohon.
Ganander's own Swedish translation:
Bring me the warm sheepskin coat,
Carry here the shaggy woolly fur,
With which I protect myself against the bitter cold,
So that the frost may not chill me,
The harsh air not reach me,
The winter freeze me:
Let the clear winter air fly up to heaven,
So that it harms no Christian or causes any blemish,
Or works upon the skin running frostbite:
My grandmother's warm eiderdown pavilion-tent
May be brought for my shelter,
I may be clad and covered with it.
Ganander adds: I believe one would indeed withstand the cold well wrapped thus, without any sorcery.
PANNAHAINEN — An accursed, a damned one. By this is often understood the serpent or an evil wretch.
PANULAN NEITI — An underground troll-maiden, whose headband was fastened with lizards. The lizard is therefore called: pää-puikko Panulan nejjen. One of the Furies; she reared lizards and serpents. See Kyytöläinen. She kept to the depths of Aluen-järwi; she tormented through fire.
PANUTAR — One of the serpent's wet-nurses. Juutas' dreadful daughter. Panattar the same; she caused pain and suffering. She is also invoked at readings over wounds and iron-injuries. Rauta Ruoste hettäriä, höyhenes Panuttaria, maa isänsi, maa emänsi.
PARA — Same as the Swedes' Bjära; a familiar spirit of the witch-women, which was to milk from other people's cows, churn it in its belly, and carry the result to the butter-churn. Its strange birth may be seen in Mag. Christ. Er. Lincquist's Disp. de Superstitione Veterum Fennorum P. I. p. 53.
A hundred years ago, when one was still presumably dim-sighted and credulous enough, and often enough saw ghosts and elves dancing, this creature had been seen — shaggy in appearance, white and black-speckled, more round than oblong (no doubt a thieving neighbour's cat), its legs thin as a crane's and three in number, much resembling an old-fashioned spindle. When the Para was squeezed between a door in a dairy and died, the mistress of the house also fell ill and died shortly after.
When Para, the familiar, is born and given life, according to the description cited, it is said:
Kanna woita, kanna maitoa,
Tuo woita Wuoren Lukko,
Piimä Pirun-emäntä,
Pääästä piimä pindehestä,
Maito happaman hallusta — —
PARAN-WOITA — Bjär-butter, which in fact is a kind of soft fungus in the dog-days (mucor unctuosus flavus, Linn. Fl. Svec. 1282). The superstitious burn it in tar, salt, and sulphur, and beat it with a withe, whereupon its owner — the witch — is believed to come with pity and show herself, with intercession for her familiar spirit.
PÄIWÄTÄR — One of the wolf's foster-mothers. Also the day's bridesmaid, the beautiful dawn, who freed the sun and moon from the eclipses that the evil Kuumet caused. See Kuumet, Kuutar.
PÄIWÄIN WALITZIAT — Day-choosers; mentioned in the Bible. They designated certain days as unlucky, of which some were called Katehen päiwät and Tyhjät päiwät. On those days it was not good to sow the field; kuiwat päiwät — the 4th, 5th, and 6th of the new moon — were not entirely approved as good. Tuulen päiwä, the 2nd of January, when no fire was to be made, for fear of fire-disaster the following summer. Monday and Thursday were the old marker-days.
PÄÄSIÄINEN — A Christian festival, but much dishonoured by the superstitious. On Easter Night bells are still put on the lead-cow and scythes placed on the cowshed door, to prevent the flying witches' entry.
Now people sit up all night and listen, as it is called. They believe they see witches flying in the air without the help of aerostatic machines, hear hammering, forging, threshing — from which they divine future events: the harvest, deaths, and more. The flying trolls are also to carry all the wool, cow-hair, tails, etc. they have gathered to Blåkulla (the Witches' Sabbath), as tithe to the Devil. Now too it is believed that one can see the sun dance in the morning. Compare Streling's Physica.
To derive the word pääsiäinen from the Greek paianisai, to invoke the paean or Apollo, and paianismos, a song for deliverance from evils past or future (Suidas), is somewhat forced — especially as the Finns knew nothing of Pääsiäinen or the celebration of Easter before the introduction of Christianity. Rather, the word may be entirely Finnish, from the primitive pääsen-stä — I become free, am released — and pääsiäinen thus means a day of liberation, deliverance, resembling the Hebrews' Passah, transitus — a passage or passing-over, referring to the death-angel in Egypt at the first Passover and the crossing of the Red Sea, etc.
PELLERWOINEN — A good forest-planter and husbandman; his son was Sämpsä. Sämpsä poika Pellerwoinen. See Wennon härkä and Sämpsä.
PELLON PEKKA or Pekko — A grain-god; promoted the spring sowing and gave good wort, called Pellon maito — field-milk.
Provost Dr. N. Idman derives the name from the Greek paelo or pelithro pekos — coeni el. jugeri Deus — in Finnish Pellon Jumala, God of the Field. Pellon pekkoa maistaa el. juoda — to taste or drink wort, or fresh fermented beer.
PERKELE — Devil; receives many names: Lempo, Hiisi, Piru, Pirulainen, Peiko, Pejjakas, Pejjainen, Pendele, Kilka, Kilo, Paha Kurki. From the Greek pérkos — black, variegated with black spots — Sw. Hin Svarte, the Black One. Diabolus enim, nescio quare, nigris coloribus depingitur, nam alias format se in angelum lucis, 2. Cor. 11:14. Hence the Finnish expression: Musta kuin perkele — black as the devil. Same as the Swedes' Loki and Midgard Serpent, with whom the middle-god Thor fought; among the Lapps the god who was the origin of evil. Provost Dr. Nils Idman derives Perkele from Apeirókalos — one who has no experience of the right, ignorant of decorum, inept — but this is quite forced. Equally strained is the claim that Perkele was the famous Bergelmer, counted among the gods, who according to the Edda was a Jotunn renowned for wisdom, called Hin frode Jotun, from whom Odin the Elder learned statecraft and the science of war — but whom he afterwards with his followers drove from seat and land.
This overturns the derivation of Perkele from Apeirókalos; yet the Finns say, with reference to Bergelmer: sillä on Perkeleen konstit — viekas kuin perkele — sly as the devil. But naturally the word derives from pérkos — black — which is identical in pronunciation and meaning, for such an idea still today accompanies the name itself. See Piru, Hijsi.
PERI-SOKIA — One of Louheatar's nine dreadful sons. One of the Thussar or Cyclopes — one-eyed beasts; they forged thunderbolts for Thor or Ukko and Ilmarinen.
PESUAN KANGAS — A stone-mound in Pavola in Sijkajoki Parish in Ostrobothnia, where Ganander on 16 September 1783 razed four stone-mounds. It is a stone roundel resembling an old fortification or stronghold (Linnat), with two gates on a very steep height — flat and stoneless in the centre, but walled around with grey stone. Perhaps a Kalmisto (burial ground). See Linnat, Linna kangas, Kalewa.
PIEHINGIN-WUORET — A mountain ridge south-east from the road, 1.5 miles from Piehingi village in Salo Parish. There one can still see traces of rooms and four gates. They are the first landmarks for those sailing from Brahestad.
Santta PIETARI (St. Peter) — Counselled the serpent's birth. See Juutas. St. Peter is often invoked in troll-runes, in connection with various Popish tales of his travels with his master. Such runes belong to the Middle Ages, before the Reformation.
PIMENTO and PIMENTOLA — Pohjan perä, the uttermost Thule; the uttermost darkness — partly in the abyss, partly in the North at Novaya Zemlya and Turja (Norway).
Ukko Turjasta tuloo.
Mies pitkä pimentolasta.
Täynnä hyytä, täynnä jäätä.
Syltä on housun lahkeesta.
Puolta toista polwen päästä,
Kahta syltä Roatiolda,
(i.e. from the waistband)
Täynnä hyytä, täynnä jäätä —
See Turja & Tuli poika.
This tall man from Pimentola is also invoked as a farrier, when a horse's hoof has chipped:
Tuli Poika Pohjalasta,
Uros uudesta kylästä,
Pitkä mies Pimendolasta,
Tuo tulla tuhahteloowi.
Suoni wihko kainalossa,
Liuta kesseli selässä;
Minä nuota anelemaan,
Anna miekkonen minullen,
Minä nuota tarvvihteisin;
Tästä liuta liukahtanna,
Tästä kalwo katkennunna;
Tähän kalwo kaswattele,
Tähän liityö lihoa,
Ellys märille männy,
Ellys wismoillen wiruoo — — —
When fire was found in Aluanjärwi, after several seine-draws had been made, there came also a strong champion from Pimentola:
Tuli mies Pimentolasta,
Mies tarkka Topiolasta,
Joka rohkeisi ruweta,
Wiilemähän wikkelästi,
Rautaisitta rukkaisitta,
Wantuitta matoisitta
In Pimentola there were also forged troll-arrows — deadly plague-shots:
Poika lähti Pohjan maahan,
Mies pieni Pimentolahan,
Nuolia teettämähän,
Wasamoita walmistamahan,
Ambu nuolia asetti,
Ruho nuolia takoi
Ramba jousta jännittääpi — —
See Pohjola.
PITKÄINEN — A surname of Ukko. The Tall, the Great, the Honourable, the Majestic Ukko — to signify God's power in the thunder and to express reverence. The word appears in the Finnish Bible.
POHJOLA — The uttermost North; described as a dark and dreadful place. Tartarus & ultima Thule. See Pimentola, Pirulainen, Tuli poika.
POHJOLAN-EMÄNTÄ — Both good and evil, according to whim and pleasure; one of the North's mightiest Rulers; could both help and harm, heal and injure — therefore often invoked. Her name was Louhiatar or Louheatar, Loweatar, Lowehetar, or Louhi.
POHJAN-EUKKO — Loaus' wife; a forest-crone of the Northern mountains, who was to drive reindeer and elk into the spring-snare. She had a blue mantle:
Sini wiitta Pohjan Eukko
Pane juonet juoxemahan,
Poikki Pohjolan joesta,
Sääret soikelehtamaan
Kynnet keikelehtamaan
Namely, for the reindeer. Pohjolan Emäntä, the same — the Mistress of the North. See Louhiatar.
POHJOLAN IMBI or Neity — A haughty, brazen, yet lustful maiden — who, like Penelope, scorned suitors; but from burning passion cast herself into the sea to cool her heat. There she was seized by Meri-Tursas and bore nine sons — outcasts and fierce villains — among them Pakkanen, Hijsi, Puhuri, Hyyttö, Mäntykoiwu. The rune of her says:
Synty Neity Pohjolass
Imbi kylmässä kylässä
Jok ei suostu sulhaisisin,
Mielly miehiin hywiin — — —
The maiden of the North, who, being very cold by nature, was called upon to cool burn-wounds and fire-injuries:
Nouse neitonen Norosta,
Wuotehilda hyisen pojjan,
Ijäisen pojjan Lappeasta,
Weä Wijttasi wilusta,
Hame-ensi hallan aIda.
Ganander's own Swedish translation:
Rise up from the dewy dale,
From your frosty son's cradle-song,
From the side of your eternal son,
Draw your mantle from the cold,
Your skirt from under the frost.
See Meri-Tursas.
POHJOLAN-ORIS — One of the North's Pegasuses; so plump and fat that water could be held on its back, with which burn-wounds were cooled. See Hiilitär.
POHJOLAN-POIKA — (See Piru & Pimento.) One of Bore's sons, who slew Yme (Jumo) and gave him such deep wounds that all the Frost-Giant race drowned in the blood. See Jumo — Yme.
PUHURI — The Father of Cold: Pakkanen Puhurin poika, Talwi poika Hyyhäröinen. So called because one blows on one's fists and is stiff in the fingers; in other versions:
PUPULI — The same: Pakkanen Pupulin poika — otherwise a hare. When the teeth chatter with cold, it is said: hakkaa pupulin-pupuu or jänexen kaalia.
PUNA-PARTA — Regarded as Tuoni's son and the guardian spirit of fire.
Puna parta Tuonen poika
Kirnusi Tulisen kirnun,
Säkeäisen säywytteli,
Pukumissa puhtaissa,
Waatteissa walkeissa — —
See Piru.
PUSKUT or Kirouxet — The curses and imprecations with which sorcerers busy themselves to undo people and cattle; they gnash their teeth in frenzy and incite the spirits of darkness. A wasting sickness or other evil that they have inflicted upon an enemy. Of the same kind as the Goths' Seidur or boilings, by which the Finnish witch Hulda brought about the death of the Swedish king Wanland, according to Sturleson's account.
PYHÄ FORSS — A rapids in the Oulu River, three old miles long; so fierce and swift that one cannot pass upward by boat, but those who wish to travel by boat from Oulu to Cajana must drag their boats and loads a quarter mile overland on account of the difficulty of the rapids. A salmon-trap at Pyhä rapids in Muhos is still called Trattila. See Trattila, Ulo under Uhri paikat.
PYHÄ-MAA — Besides the churchyard, other superstitious sacrificial places. See Uhri paikat. Even now the inhuman custom is in vogue of tearing and lacerating corpses — to procure the most potent amulets, panaceas, and medicaments from the churchyards; or to take therefrom troll-pouches to harm people and cattle; to go at night into the church and consult the dead — the sorcerer then dressing in albis or in a chasuble, going to the altar, summoning the Kejjuset or so-called church-ghosts to pursue thieves or enemies, or to free a simpleton believed to be tormented by elves or their retinue. See Risti-kannot. However incredible this may sound in our so-called highly enlightened age, Ganander may say, after Assessor Swedenborg's example, that all this he has ex auditis & visis — from what he has heard and seen.
Q
QWENA-STRÖM — Flumen Amazonum; at Cajana in Ostrobothnia, called by the Finns Ämmän-koski — fierce and terrible, where no one has ever been able to descend alive, or ascend. It breaks the greatest pine-logs in a flash in its precipitous fall, as if they were splinters or kindling.
QWENLAND — Cajana County in Ostrobothnia. An ancient seat of the brave Amazons and shield-maidens. In the time of King Erik IX (the Holy), around 1150, it was brought under the Swedish Crown along with the rest of Finland. See the long historical account under Österbotn.
R
RADIEN — The Lapps' so-called Supreme Heavenly God. In Greek: Kralaios, powerful in strength — same as Ilmarinen. Radien, although dwelling in the highest starry heaven, is somewhat lesser than Rariet, who is to send down the spirit to the human foetus in the womb and deliver it to Maderakka. See Rariet and Maderakka.
Radien receives the dead unto himself after they have dwelt a long time in the realm of the dead. See Tuonela.
RAHKOI — A ghost that the old Tavastians believed to darken the moon. See Kuumet.
RAMPA — Born of Louheatar, who became pregnant from the wind. He was a fierce archer; he shot deadly plague-shots. Ruho's brother, or one of the nine siblings born of Lowehetar. Piru was their father. The Swedes' Thoraren, known for his dreadful feet — one foot with four hideous toes and the other with five such, the latter being uglier.
Rampa can also be set alongside Völundr (Welint), who filled the old sagas with his arts. A cripple, he fashioned himself a suit of feathers with which he flew from his prison.
RANA-NEIDA — One of the Lappish divine powers dwelling very high in the starry heaven. She rules over the mountains that are first to grow green in spring, and gives new grass for the reindeer's sustenance. In spring the Lapps make offerings to her, that the reindeer may come in time to pasture. She may be compared with the Finns' Etelätär, the Swedes' Freyja or Frigga, and the Romans' Flora — a goddess who would distribute beauty and favour love.
It is under Freyja's name that one has honoured the earth upon which we dwell and from whose abundant womb we are all nourished.
RARIET — One of the foremost Lappish gods, dwelling in the highest starry heaven. Some say he is omnipresent, some not; yet they do not mean the true God by Rariet.
RAUNI — Ukko's consort; equivalent to Jupiter's Juno. One of the Karelian divine powers of old heathen times, of whom Bishop Agricola's verse says:
Ja qwin kewä kylwö kylwettijn, Silloin Ukonmalja juotiin — when the spring sowing was sown, then Ukko's cup was drunk (a toast or remembrance was drunk to Thor's honour, marked with the hammer-sign).
Siihen haetin Ukon wacka,
Nin joopui pika etta akka.
Sijttä paljo häpie sielle techtin,
Owin sekä cwltin ette nechtin.
Owin Rauni ukon naini härsky,
Jalosti ukoi pohjasti pärsky.
Se sijs annoi ilman ja woen
tulon — —
See Ukko.
A goddess worshipped at the spring sowing; among the Greeks called Reione — the goddess Juno. Suidas. Niord and Freyr also received the honour, after death, of having their memory drunk, and were worshipped to make the harvest plentiful and public life peaceful.
RAUTA MULLAN MÄKI — A high hill between Sijkajoki Parish and Salo in Ostrobothnia, three-quarters of a mile from Korsu inn and half a quarter-mile from Sorkasten Suo towards Pattijoki, close by the highway. There are 6 to 8 Lapp mounds, and traces of ancient iron-smelting and furnaces.
RAUTA REHKI or Rauta Rekki — The Iron-God, honoured with a gold helm — Kulta Kilpi. See Wuolangoinen & Ruojuatar. (Ferri genius, aureo scuto insignis.) He is invoked at iron-injuries:
Rauta Rehti, kulta kilpi.
Tee mullen iku sowindo,
Wanno waka el. wankka weljexesi,
Wasten syöntäni syldäk,
wannottele wahtoani.
Then the origin of bog-iron is described:
Etpäs silloin suuri ollut,
Etkäs suuri etkäs pieni.
Et kowin koriakana,
Kuins sas suosta sotkettihin,
Wetelästä wellottihin.
Woi sinua Rauta raukka.
Rauta raukka koito kuona
Teräs Tenho päivällinen.
Poikasi teki pahoa.
Lapsesi tihoa työtä.
Tule työsi tuntemahan
Wikasi parantamaan.
RÄJJÄNNES — A fabricated evil spirit; regarded as the cause of rickets (atrophia) in children: Rijsi poika Rijjentehen. Rijjentehen Räjjentehen — — — See Rijsi.
RÄNDÄMÄKI — The first and oldest episcopal seat in Finland. On Pope Alexander III's letter, Duke Gutorm and Archbishop Stephan went to Finland and established the episcopal seat at Rändämäki. (Örnhjelm Hist. Eccl. p. 491.)
King Erich XIII in 1453 established a Räfstting (court of appeals) there, where the Bishop of Åbo with some of the Cathedral Chapter and a member of the Council of the Realm, representing the King, held the King's court.
The dignity of the Bishops was so great that they had 40 armour-bearers from Österlandia or Fenningia. About Bishop Magnus Olai Tavast it is related that he had royal respect from both nobles and commoners, for which reason he could also call up the people to suppress a revolt in Satakunta.
Rändämäki was the first Christian church in Finland. Bishop Johan was the eighth and last bishop in Rändämäki. They lived in the countryside rather than in the city, out of fear of the heathens' assaults and fury. Bishop Magnus, who was a native Finn, first moved to Åbo in 1300.
Northward from Rändämäki church, to the right of the highway, there is a mountain that served as a stronghold and fortress. Within the field-enclosure, to the left, there is a pit where the water dries twice in autumn before winter comes — and is called locally Kapeetten hauta — the Grave of the Kapeet — which Ganander himself inspected in 1766.
RIJSI — A children's disease; believed to be the offspring of Rijjentes or Räjjäntes. It was to be burned and eradicated with the fire that Ilmarinen and Wäinämöinen flashed from the sky — N.B. that to electrify children might also not be pointless, since many joint and wasting diseases are cured with the electric ball. In the troll-runes:
Iski tulta Ilmarinen,
Wälähytti Wäinämöinen — —
Jolla poltan Rijjen suuta,
Rijjen hammasta hajotan —
RISTI KANNOT and Petäjät — Hallowed or cross-marked stumps and trees, pines. That these were held in great sanctity and high esteem from ancient times is seen from Pope Gregory IX's letter of 1228 to Bishop Thomas in Åbo concerning their abolition. His chaplain Wilhelm also received an open letter for the whole district, dated at Nousis 1234.
Such holy groves and trees were cut down by the bell-ringer Påhl Lydikäinen around the year 1656 in Kuopio in Savonia. See Åbo Tidning, 1772, No. 14, p. 3.
RISTIN PÄIWÄ — Korsmäss (Feast of the Cross); when the cowshed walls and the cows were cross-marked, and a hallowed stone was carried out into the forest with many comical ceremonies. This day — the 15th of September — is the Tavastlanders' annual festival, still observed in Hattula and thereabouts, after the close of harvest and ingathering. See Wuoden alkajaiset, Kekri, Mickelin päivä.
RITIKAINEN — A serpent-patron. The serpent is called Ritikaisen rintasolki, Ahikaisen ajjan-witzas.
ROMENTOLA — A hideous forest. See Hongatar, where Kati planted pine trees. Honka puu Romentolasta i.e. Sydän-maasta. See Kati.
RONGOTEUS — Favoured the rye-harvest. A Karelian idol, according to Wexionius and the Viborg Bishop Agricola: Rygos or Tryges Theos, grani aut hordei Deus — in Finnish: Rukiin Jumala. The Swedes worshipped Niord, a famous king, whose memory was drunk after death, worshipped to promote the harvest.
ROSTIOF — A Finnish king; so highly honoured by the Swedes that after death they gave him divine honour. Joh. Magnus Lib. I. C. 10. Rex Fenniae Rostiophus, qui CXXV annos ante natum Christum floruit, delectatus fuit regni sui mediterraneis — that is: he lived up in the interior, for the sea-coast was more unsafe on account of pirates.
ROTA — Among the Lapps Rodaman; the Greeks' and Romans' Proserpina; the Finns' Tuoni and Manalan Matti. She dwells very deep down in the earth, in her —
ROTAIMO — Whither those persons come who have not lived according to their gods' will. Those who are in Jabmiaimo eventually go to Radien; but those who come to —
ROTÄLANDA — Do not escape, but are tormented there as in hell. The Lapps have sacrificed to Rota and sought help from her when no help could be expected from the other gods. The Lapps found that Rota came with diseases and plagued both people and reindeer; they found no other recourse than to buy themselves free with sacrifice. Yet they did not readily sacrifice to her in the common manner — but rather set out a dead horse, that Rota might ride away from them upon it. Sidenius. See Hiijen hevonen.
RUHO — Louheatar's son; he forged arrows and plague-shots. Same as the Swedes' Egill — a skilled bowman who shot birds in flight. Ruho jousta jännittää, Rampa rautoja pitää, ampu perisokia — — See Piru, Pimentola. He was an ungainly giant, one of the nine evil brood whom his mother bore in a single delivery.
Akka poikia tekeepi.
Saunan lautain perällä,
Poiki poikoa yhexän,
Yhellä wesi kiwellä,
Yxi Ruho, toinen Rampa,
Kolmas verinen sokia — —
The proper name Ruho is found in old handwritten court records from the years 1378, 1391, 1398, 1400, and 1417 — so it was long in use.
RUOJUATAR — A female patron of iron; much the same as Wuolangoinen.
RUOSTEHETAR — Same as Ruojuatar. Rauta Ruostehettäriä — i.e. iron of the Rust-family.
RUOTUSWÄINEN — One of Juutas' daughters. An infernal Fury with serpents around the head. See Panutar; resembling the Goths' Gandel. One of the underground pain-spirits who tormented the wretched shades.
RUSKON-KIWI — A boundary-stone in Muhos Parish. Provost Erik Jacobsson Frosterus in his manuscript of 1705, Breves observationes ad Antiquitates Ostrobotnicas spectantes, p. 5, writes:
"Ostrobothnia, which in heathen times was first inhabited by the Lapps, who were tributary to the Finnish, Russian, and Swedish or Helsing governors, is proved by the many names which the Lapps left behind when they withdrew further northward as the land began to be cultivated — such as Lappfjerd Parish, Lappo Parish, Lapinoja in Kalajoki Parish, Lappi village in Sijkajoki, Lappiniemi village in Limingo. The Lapp also fished for salmon in Oulu Parish and on Turcka island, as the oldest farmers have heard from their forefathers. But after the Finnish governors' rule ended, whose borders extended this far northward — as the great boundary-stone shows, which today stands 3 ells broad, long, and high, four miles from Oulu city, situated north-east in Oulu Parish and Muhos village, called by the country-folk Ruskon kiwi — upon it is carved the Swedish Crown, the Russian cross, and the Lapp's hammer, which marks can now no longer be clearly distinguished but were some time ago entirely visible."
RUTIA — Norway. Rutian-Tundurit, the Norwegian mountains. Also Rujja.
RUTIAN KOSKI — Tunturin takana; a swift rapids in Norway. Perhaps the Maelstrom is meant, for the rune mentions sea-cliffs and straits.
Tuonne tungen pois turmiot
Rutian koskehen kowahan,
Hauwin suuren hartioille.
Lohen pyrstöhön punaisen;
Johon puut tywin tulowat,
Hinat helpehin menewät.
Eli latwoin lankeawat;
Tuonnema kipuja kiistän.
Tuonne waiwoja walitan,
Sewille meren selille.
Ulapoille aukeille.
Lakeni lie lainehille.
Se sinun etehäk wiepi,
Aiwan kauwas kaimoawi.
Eikä sinne kuu kuumotak.
Eikä sinne päiwä paista.
RUTIAN MERI — The Norwegian coasts; the Arctic Sea, whence the Northern Lights (chasma Boreale; see Pontoppidan's Natural History of Norway) are believed to come. The Finns call the Northern Lights Rutian or Rujjan pilwet or Rewon-tulet.
RUTIMO — A great forest-ghost that darkened the moon: Rutian meri hakkasi Rutimo rajjan, oxillaan päiwän peitti latwallaan kuun kehitti — —
RUTTO — The plague; receives free transport to Norway. See Hijden hevonen.
S
SAARIS — An ancient royal seat in Finland, of which remains are still visible; in Virmo Parish, the former Finnish kings' court and seat. The Scythian name Saar, Ser, or Sir means mighty, great — corresponding to the Latin Caesar or Aesar, by which the ancient Etruscans signified the lord and creator of all things. After the Goths, Saragossa is named. Saracen and Sarmat, Sarmatians — a great and mighty man. Härsaar, Härsir; the Russians' Saar or Tsar.
In England and France the king is called Sir. The Turkish chief minister Visir — just as our old Goths in their ancient sagas and stone-chronicles called those who were their commanders in campaigns and otherwise. The word Saar is found in place-names in Finland: Saar, Odinsaari, Hermensaari, Mustasaari, Pietarsaari. Finland itself is called Suomensaari — the Finnish Dominion or Grand Duchy. Around Åbo was thus the sedes Imperii Fennici.
SAIWO — A Lappish supernal god. Zaboi, places consecrated to Bacchus. Suidas.
SAIWOGWELLE (Mountain-fish) — That which preserves the Lappish Noid's life when he must betake himself to Jabmiaimo, whether to retrieve some kin — father or mother — who is to serve as reindeer-herder for 1, 2, 3, 4 years or longer, or to retrieve the soul of a sick person. See Jabmiaimo. Sidenius.
SAIWO-LODDE — Mountain-cattle; show the way wherever the Noid intends to travel. The Noid uses Saiwo-lodde to attack other people and Noider when they are angry. Sidenius. See Saiwogwelle and Saiwo-serva.
SAIWO-NEIDES — Mountain-women, who with their Saiwo-kiätse (mountain-water) consecrate and strengthen Noider when they are to contend against each other and test their strength.
SAIWA-OLMAI — Mountain-gods of the Lapps; they served Noider, or those who had been diligent in Noid-craft and had purchased them against other Noider. These Saiwo-olmai give counsel in various difficulties, both in sleep and otherwise. Sidenius.
SAIWO-SERVA — A mountain-reindeer, which the Lapps set against other Noider's Saiwo-serva; these clash fiercely with each other. The Lapp who owns the reindeer that loses its horn or head falls ill and sometimes dies — in this retinue Saiwo-lodde is also counted.
SALAMÄNTTI — A Finnish strong champion (Otter). Described by the Finns as priiwi ja wäkewä, riski, warsin päälleen oiwallinen mies — i.e. a brave, strong, fresh, and in every way excellent, superb fellow.
SALO — The oldest church in Ostrobothnia. Sahlo church, held to be the first and oldest in all of Ostrobothnia, has the following relics: 1st, a Papist Liber Missalis; 2nd, Historia Lombardica; 3rd, Revelationes Brigittae in parchment; 4th, a statue of the Virgin Mary with double doors before it, of fine workmanship; 5th, a statue of St. Birgitta with double doors; 6th, a statue of St. George; 7th, statues of St. Peter and Paul; 8th, three small statues; 9th, a crucifix.
SARAKKA — One of the Lappish terrestrial goddesses. The Finns' Akka, or Zagreus, Bacchus of the underworld, born of Proserpina, begotten with Pluto. Suidas. Sarakka is the first daughter of Mader akka, who gives the child a body in the womb when Radien has sent down the spirit. Sarakka also suffers pain from childbirth, just as the woman who is fruitful and pregnant. She is assiduously prayed to by pregnant women. — They drink her toast in brandy and eat Sarakka porridge for a good delivery. Sidenius.
SÄMPSÄ — Faunus, a forest-planter; sowed all the hills, sandy heaths, and marshes with tree-seeds that Wennon härkä had ploughed up. He was Pellerwoinen's son, and already in his time thought of the planting of forests and wild trees.
Sämpsä poika Pellerwoinen (Puihin Isäntä)
Otti wiisiä jywiä,
Seihtemiä siemeniä.
Lähti maita kylwämään,
Saloja tihittämään.
Suot kylwi, kanerwat kaswoi;
Norot kylwi, nousi koiwut;
Mäet kylwi, nousi männyt;
Kylwi kummut kuusikoixi,
Karangot kataikoxi — — —
See Wennon-härkä.
SIGMUND — A Finnish king. Heidrekur, his brother, is named in Adalrik's and Göthilda's Adventure, 8th Book, I. Part, p. 430.
SIGTUNA — A village in Kemi Parish in Ostrobothnia, named after Sigtuna townsmen from Sweden; first settled by Swedes for the fishing — which, as a royal prerogative, was leased to them, as old documents of nearly 200 years attest.
SINERWO — A garden-spectre that bred root-worms; no doubt a blue butterfly. It was charmed to flee from the garden in the following manner:
Sinerwo sinun isänsi,
Sinerwo sinun emänsi,
Kulaten tulit kulosa,
Heläellen heinikossa
Minun hengi heinihini.
Minun ruoka ruoho-oni,
Kulisten kulossa menet,
Heläellen heinikossa,
Minun ruoka ruohoistani,
Syömästä tätä hywää.
Kaunista kalwamasta.
The Finns thus had an understanding of the metamorphosis of insects — from egg to larva, pupa, and winged butterfly — long before Linnaeus's time.
SINISIRKKU — An honorary and flattering name for the Forest Mother (Mehtän Emuu), who was believed to rear the bear in the thick forest — rocking, swaying, guiding, and tending him:
Tuuwwitteli, lijkutteli,
Wijnnä willa kuontalona,
Kuuana pellawas kupona,
Kirjawassa kammarissa.
Kehän kultasen sisällä.
Sisällä Salon sinisen.
Ganander's own Swedish translation:
She rocked and swayed (the bear) in her arms,
As if it were five wool-bundles,
As six flax-sheaves,
In the painted, tapestried chamber,
In the precious dwelling,
In the blue-shifting thickest forest.
She was to guard her young foster-son the bear; therefore:
Sini-sirkku pohjan neiti
Kielläs pojjes poikojansi,
Ettei turhaan tulisik,
Häpesehen horjatasik — —
Ganander's own Swedish translation:
You blue-shifting fair Northern nymph,
Forbid your foster-son,
That he come not in vain,
Stumble upon shame — —
Sini-sirkku is described in her finery thus when appeased:
Hiuxet kullan suurtuassa eller suortuessa,
Pää kullan wipeleessa,
Käet kullan kääreessä.
Her hair in golden locks,
Her head with golden ribbons and bows,
Her hands wrapped in golden cloth.
Madame Sini-Sirkku was also to keep the bear from touching the cattle:
Sini-sirkku Pohjan neiti
Peitä kulta peite-ellä,
Kata kulta katte-ella,
Wijys sikana siwutek,
Wyörytä weden kalana.
Ohitte minun omani
Ganander's own Swedish translation:
Sini-sirkku, maiden of the North,
Cover with a golden covering,
Conceal with a golden concealment,
Lead him past like a swine,
Roll him by like a fish in the water,
Past my own, my own herd.
SIELUJEN-PÄIWÄ — The day after Kekri or All Saints' Day; the bathhouse is heated, besoms, bathing-water are prepared for pyhät-miehet — the holy men, who are believed to come and bathe. On this day people drink heartily, go visiting in the farmsteads, and threaten to tear down ovens and hearths if brandy is not given.
SKIALWA — A Finnish king's daughter, who murdered King Agne on Fitets-näs, afterwards called Agnefit, where Stockholm is now founded. Agne Skjafr Bonde was Dag's son and successor. He went often on raids and had great success in Finland. At last he was hanged by his second wife Skjalfva, daughter of the Finnish prince Froste, with a gold chain from a tree on the island in Lake Mälaren where Stockholm now stands. From that time the place was called Agnesfit, meaning Agnes näs — Agnes' headland.
SODAN AJAT POHJANMAALLA — Great wartime in Ostrobothnia. Many indeed. In 1496 the Russians burned Pohjan perä under Sten Sture's rule. In 1517 they burned the same district again. In 1597 was the Cudgel War with Clas Flemming. In 1585 the Russians burned Limingo church and village on the 3rd day of Christmas; and in the same year in August, Ijo church, taking the pastor Hr. Jacob and his folk and kin prisoner. In 1591 they burned Limingo church again. In 1714 was fought the Battle of Kytö — from which time until 1721 is called ison sodan eli wenäjän wallan aika — the time of the Great War, or of Russian rule.
SOTAKEDOT — Battlefields; many such are in Finland — in Pälkänä, Willmanstrand, Storkyro, etc. Nykyri, a peasant after whom a farm in Muhos is still named, is said, with his kin and neighbours, to have once so met the roving Russian parties during the Great War that the blood flowed on the ice and the church was saved from the enemy's fire — which is said to have happened when Limingo church was burned by the Russians in 1591.
Sorcerers direct the pox, toothache, and luu-walo (bone-ache) to the great battlefields: siell on luutoinda lihoa, purraxesi, kalwoaxes.
SOINI or SOLE — One of Kalewa's sons; receives the sobriquet Kalkki (a rogue). He was a mischief-maker in all his life. Already after birth, when he was only five nights old, he kicked his swaddling-band asunder — from which it was understood he would become a fine fellow. He was therefore offered for sale and sold to Karelia to a smith named Köyrötyinen, where he performed many roguish tricks. He was first employed as a nursemaid, but gouged out the child's eyes, fed it and ate himself too; killed the child and burned up the cradle. The old rune says:
Se kalki Kalewan poika.
Kuin ensin emästä syndyi,
Wijdellä wesi kiwellä.
Heti kohta kolmiöissä,
Katkasi kapalowyönsä;
Nähtijn hywä tulewan,
Kenitihin kelpuawan
myyntihin wierahalle.
Karjalahan kaupittihin.
Sepoille köyrötyiselle,
Pandihiinpa lasta katzomahan;
Katzoi lasta, kaiwoi silmät.
Syötti lasta, söi itekki:
Lapsen taudilla tapatti
Kätkyen tulella poltti.
Then his master set him to fence; he uprooted pines for fence-rails and tall spruces for posts, and used serpents for withies. He was set to tend cattle; his mistress baked him a bread with a stone inside, on which he broke his knife while with the cattle in the field. This so vexed him that he called bears and wolves together to tear and devour the entire herd. From the cows' bones and oxen's horns he made himself horns, in which he blew and drove the new herd — bears and wolves — to the farmyard, which he himself haltered. At last he set the bear to tear his mistress's thigh. Thus Soini avenged the trick the mistress had played on him. The rune says:
Pani karhut kahleisiin.
Sudet rautoihin rakensi;
Neuwwolewi karhujaan,
Susillehen suin puheli:
Repäse Emännän reisi:
Tarttui karhu kandapäähän.
Repäisi Emännän reiden.
Sillä kosti piijan palkan.
Naisen naurun paransi.
Pahan waimon palkan maxo —
See Kalewa, Hijsi — Jätit.
SUKKA-MIELI — Asmodaeus. One who sowed discord between married couples, so that the husband wore black stockings. He was invoked to change the estranged dispositions to love and better inclination:
Sukka mieli mielen käändäjä.
Mesilläs tuon mieli haudo,
Haudo mieli mielettömän,
Armahi armottoman.
Ganander's own Swedish translation:
You black-stocking spirit, who changes minds,
With your honey-sweet lips warm the fool's mind,
Stir up the senseless one's heart,
My darling, who is stingy, hard, and pitiless.
SUMBLE or SUMBLI — A Finnish king, after whom Finland is thought to be named Suomen maa.
SUMUS — A great lake in Russia; thither the pains in wounds are banished.
Tuonnema sinun manoan,
Sumuxen wesijn päälle;
Pohjan pitkään perään,
Jost et pääse päiwinään — —
SYNNYTÄR — A serpent-mother.
Sen minä miehexi sanosin,
Urhohoxi arwelisin,
Joka kyytä kynsin lypsäis,
Käärmettä käsin pitelisi,
Syleilisi synnytärtä — —
Winga wangahan makaisi,
Kiwellä ala perällä.
Tihiäsä Tuomikosa,
Paxysa paju metäsä — — —
SYNNYT — Archaeologies of fire, serpent, stone, and all trees; recited over injuries and wounds by the superstitious. Such are Tulen-synty (see Aloen-järvi), Kiven-synty (see Kimmo), Madon sanat or Kärmeen-synty (see Juutas), etc.
SYÖJÄTÄR — Naaras piru — puoli pirua. A half-troll. One of the anthropophagi; a cruel and great flesh-eater. See Miehen syöpä.
The lizard is called her breast-buckle — Syöjättären rinta solki. From Syöjätär's spittle grew the garden-serpent — Syöjätär merellen sylki. She is also regarded as a stone-patroness: Kiwi kimmon kammon poika, Syöjättären syämmen syrjä.
T
TAPIO — A forest god, under whose rule all forest animals stand; he has the power to give them into the hunter's hands and release them. He was god of hunting equipment. Agricola.
TAPIO and TAPION WAIMO — A forest goddess, invoked by hunters for game. Her honorary title is most commonly Tuo Tarkka Tapion-waimo.
Tapiotar — Waimo tarkka, suuri sulkain Emuu — you careful Forest-Mistress, you great Feathered-Folk's mother. Also: Metzän Eukko, Kaunis karwa; she drove hares, birds, and small game into traps, flats, and snares.
Mielus Mehtolän Emäntä,
Tapiolan Tarkka neito,
Wedä riistaista rekiä,
Tawaroista taluttele.
Kohden kulda langojani.
Ganander's own Swedish translation:
You kind, gracious Forest-Mistress,
Leaf-forest's watchful maiden,
Draw a rich sledge of pelts,
Lead on your treasures,
To my snares of brass that gleam like gold.
TAPIO, often the forest itself; the bear therein is in the North the lord and king over animals. He is titled in the runes: Kuldanen Kuningas Tapion kainalossa — a king and lord over all other forest animals in the North, residing in the dark forest. The bear also receives the name Ohtoinen. See Ohto & Ukkonen.
Tapio, the Forest-Sprite itself, is also for its age and venerable beard honoured with the name Ukko, when the bear and hares (mettän kapeet) are requested of him. Of hares:
Anna Ukko uuhiasi,
Anna oinahat omansi
Ukko kullainen kuningas,
Tuuwwos ilman tuusimata,
Waromata waaputtele — — —
Tapio was also to protect the cattle from the bear and other forest beasts:
Mehän (metzän) kullainen kuningas
Mehän Sippa haliparta
Pane panta pihlajainen,
Ympäri nenän nykerön (nykerän)
Kuin ei pihlaja pitäne,
Nijn sä rautanen rakenna — — —
To Tapio a rooster was promised as sacrifice: Kukko sinulle, kukko kaikelle kylälle — and at the end of troll-runes one often finds Kukko! Kukku! — just as Socrates on his deathbed bade sacrifice a rooster to the healing-god Aesculapius.
TAPIOLA — Deciduous forest; Tapio's secure home in the thickest forest. See Mehtola.
Tapiola Tarkka waimo.
Metän Ehtosa emäntä — —
Jos lähen mina metällen,
Heti mehtä mieltyköön
Mielly mejjän miehihimma.
Kostus mejjän koirihimma.
TARANIS — The Scythians' Supreme God — perhaps Taurione, Diana, worshipped by the Taurians, a Scythian people. Suidas.
TARAN UKKO — Married to Taranis. A Lappish and Finnish supreme god. Found in inscriptions still surviving in Dalmatia and at Heilbronn in Swabia.
TIAKKA (plural Tiakat) — Formerly Diar or priests; they declared the gods' will, presided over the idol-service, and were also the people's judges. Now the name is used for bell-ringers and church-servants, both in Russia and the northern part of Ostrobothnia.
TIETÄJÄT — See Indomiehet, Noider, Myrrysmiehet.
TIERMES — A Lappish supreme god, who ruled over thunder, lightning, the rainbow, and human health, life, and death. The Greeks' Hermes, Mercurius — Dis Hermes, Deus Hermes, this almost universally famous god to whom the heathens attributed various functions. He is of equal rank with Biegsolmai (and Thordön, the Lappish air-god); rules over weather and wind, over sea and water. He has received offerings that he might calm the storms of the sea. Sidenius. He may be compared with Aeolus, Neptune, and the Finns' Ilmarinen.
TIJTTY — The lizard's progenitor. Iki Tijtty äjjyn poika.
TONTTU — A household god, a Lar; he went about and bustled in a farmstead at night. There were many kinds: Jywä Tonttu carried home sheaves and increased the grain-store. Raha-Tonttu — same as Kratti. Paska-Tonttu hauled manure to the farm. — He was to receive every morning a porridge-bowl with a butter-eye and other dishes; he was held in great honour. He was acquired in a peculiar way: he who wished to have him was to take a pair of mare's shin-bones around his neck on Easter Night and go around the church nine times — then the Tonttu met him and asked: What do you want? If in his fright the man said paskaa (dung), he received an overabundance of that commodity. But if he said money, grain — then the Tonttu brought all of it. Hence the proverb, wherever there is abundance: Tonttu sillä on, Tonttu kantaa — the Tonttu must be carrying things for him. Tonttu, the Household God; in Greek: Thod, Thond, Mercurius. Suidas.
TOUKO-LEIPÄ — A great bread baked in July. In honour of Ukko, thunder, or Thor; but not broken — rather stored in the grain-bin until the spring sowing the following year, when it was distributed to the household to eat with certain ceremonies.
TORDEN (Thordön) — The Lapps feared it as a god, who most often grows wrathful, striking great pieces from mountains, felling trees, and killing cattle and people — for thunder rumbles often in Lapland on account of the high mountains. When he had in his wrath made himself heard in the air, they vowed offerings, which they also kept. Sidenius.
Same as the Finns' Ukko and Ilmarinen. See Tiermes.
TORNIO — The town in Northern Sweden; it appears in the runes as a place whence furs are obtained. Fox-catchers say of the fox:
Torin on tuotu Torniosta,
Tappelun Tapiolasta,
Toaatani on soasta soaanut,
Isän polwen korkeunna,
Äitin wärttinän pitussa.
That is: brought from Torneå with strife, won from Tapiola with battle — my grandfather got it from the war, when he was his father's knee-high, as long as his mother's spindle. Also the same with Yme's land (now Umeå), where the Frost-Giants are said to have drowned in Yme the Giant's blood. See Jumo.
TUISKO — A Finnish king; also of the Teutons or ancient Germans. Their land — Tuiskuland. Tuisku — Finnish: blizzard. Tulee kuin Tuisku — on se Tuiskun nähnyt.
TULEN SYNTY — Words recited in troll-runes over burn-wounds and fire-injuries, about the origin of fire. Archaeologia ignis. See Aloen järvi.
TULI POIKA POHJOLAINEN — A cold fellow from the North, who is to quench the fire and take away its sting; invoked thus:
Tuli poika Pohjolainen!
Tule tummenna tuloja
Waltiaista warwentelek;
Nouses maasta mamman-Eukko,
Kana rautanen kawaak,
Syömään tulen kipuja,
Tulen lientä lakkimahan,
Hyinen tyttö, jäinen poika,
Tuli hyiseen sotaan,
Kiwiseen kellariin,
Täynnä hyytä,
Täynnä jäätä — —
Ganander's own Swedish translation:
You fire's son, Northerner!
Come, let the fire cool,
Reduce the fire's heat;
Rise from the earth, old grandmother,
Rise swiftly, you iron-hen,
To devour the fire's pains,
To lap up the flame's broth.
The frosty girl, the icy boy —
Come to the frost-filled hut,
To the stone-cellar,
Full of rime,
Full of ice — —
See Turja.
TULKKILA — A farm in Kemi where the Popish interpreter lived. In old times divine service was held in Latin by Popish priests who did not understand the country's language; they therefore had to bring interpreters to the pulpit, who translated into Finnish for the congregation what the preacher first preached in Latin. Hence a farm in Kemi is still called Tulkkila, where the Popish translator lived.
TURILAS — A strong giant who rocked cliffs, slabs, and mountains like balls: Musta mies wäki Turilas, Sepä Kijkutti kiweä, waaputti wahan neneä. He resembled Stark Otter in the Swedish sagas, whose name still lives in dread after his death and shall never die. Swerkker used to strike his hand into the rock so hard that every joint was visible in the solid stone. Elgthor waded through the hard mountain-cliff. Such giants the Finns call Wäki-Turilas.
TURJAN-MAA — Ethiopia; the land of the Moors, the burned Ethiopians' home. Terribly far-off warm lands, of which the Finns themselves say: se on kaukana. Ho! Herra Jumala sitä matkaa! — God preserve us, what a dreadful journey! Also a contemptuous name for distant places, and also designating places where black arts were practised.
TURJAN-MERI — The North Sea, the Arctic Ocean.
TURJAN TUNTURIT — The Norwegian mountains; also the Alps. Turjan kallio, Norway's cliffs, to which Rutto (the plague) is banished. See Hijjen hevonen.
Ukko Turjasta — a cold fellow who takes away the effect of fire. See Tuli poika.
TURKKA — A formerly rich salmon-fishery with a trap in the Oulu River, three-quarters of a mile from Oulu town; it was the foremost Crown fishery in ancient times, but has since deteriorated due to the silting of the river-mouth.
TURRI-TURRAS or TURRISAS — The Finnish war-god, who gave victory. Mars; same as the Swedes' Tyr, most beloved of the old warriors.
In Euräpää in Karelia there is Tyriän-wuori, where his dwelling was; it is still called Tyrjän-Äjjä. The inhabitants believe he still haunts before wars, beating a drum in the sky, from which they prophecy that war is approaching.
Bishop Agricola counts Turrisas among the Tavastians' gods, and says in his well-known verse: Turilas annoi woiton sodast — gave victory in war. He seems to correspond to Thouras, the Assyrians' king after Ninus, later called Mars — or Thourias, bellicose Mars. Others find likeness to Thor, the Goths' supreme god or war-god. Thyrarting is the name for battle in the old Swedish histories.
TURSAS — See Meri Tursas.
TUONI — Valhalla; death. See Manala and Marta. Used in the Finnish Psalmbook and Bible for death, the grave, corruption, hell, and destruction. See Radien.
TUONELA — The state of death and the underground realm, full of corruption. Also Odin's fields, or the dwelling of the dead. Tuonella käydä, Tuonelassa waeltaa — to fall into a swoon, to faint, to fall into ecstasy. From the Greek Thanein — Sw. dåna, to faint. The Macedonians, neighbours of the Scythians, called death danon, according to Plutarch — hence the Finns' Tuoni, death.
In Tuonela the ancients believed was found everything that had given pleasure on this earth: there were true joys — whitefish, pork, barley, etc. — for which reason they placed in the burial mound with their dead, in heathen times, knives, spears, arrows, food, clothing, rings, household goods, money, gold, silver, and believed that the dead rose and counted their treasures even after death. See Jabmiaimo. Such relics have been found in the burial mounds also in Laihela Parish in Ostrobothnia.
Since in Tuonela there were barley, pike, and other edible goods, one may easily imagine a Turkish paradise where nectar is drunk from golden bowls, and the old Goths' Glyssisvallar — the blessed dwelling after death, where the friends of virtue were celebrated. The ancients' conceptions in the childhood of the world were very sensual; yet it is rightly concluded that they believed in the immortality of the soul and a better life after this one.
TUONEN NEITO — One of the Fates (Parcae); death's bridesmaid. She dwells on Kipumäki or Kipuwuori. She has Pandora's box in her hand, filled with torments, with a painted lid.
Kippu Tytti Tuonen neito,
Kipuja kokoiloopi,
Kipu wuoren kukkuralla,
Kirjo kansi kainalossa,
Kirjo wakkanen käessä,
Itkiä tihotteloopi — —
TUONENOHRA or OTRA — Barley sprouted in Valhalla; it appears in the runes. Also Tuonenhauki — a pike, for lovers of either in the next life — just as Odin's boar in the Swedish sagas, for pork was a delicacy for the Goths in this life.
Wäinämöinen placed Tuonen otra as tuning-pegs in his harp. Pani naulat kandeleseen, orahasta Tuonen Otran, Tuonen hauwin hampahista.
TUULETAR — The wind-god Aeolus' fair wife; she rocked and swayed the growing pine trees that the forest-maiden Kati planted. See Kati, Lemmätär, Kangatar.
TYRJÄN KOSKI — A swift rapids in Norway, or the Maelstrom. Tuosta tywy Tyrjän koski. Also: Tyysty ennen Tyrjän koski, wesi Jordanan wäsähti or joki Jortanan kunehuk — i.e. kuiwu — be still, stop in your course.
TYRJÄN-WUORI — See Turri.
TYYTIKKI (Orawan Emuus — pieni waimo) — Tapio's maiden. The squirrel's patroness.
Metsän piika pikkuruinen,
Aukase rahanen aitta.
Mun metälle mäntyäni,
Luinen lukkosi murennat.
Mieluussa mehtolassa
Et Emäntä lienekkaän.
Jos et anna ajallani.
Ijälläni ilmuutak — — —
U
UHRI PAIKAT — Sacrificial places; the Finns, like the Lapps, had many such — both in heathen times and nearly until Ganander's own day: hallowed groves, great trees, pines and firs, stones, rock-slabs, mountains, springs, churches and churchyards, to which milk, money, and even pins were offered, in order to recover sight or health. Whoever took from the spring or the sacrificial place such objects as had been laid there was believed to be struck down, to get eye-disease, or to become blind.
UKKO — The eldest Finnish divine power after Jumala. Worshipped at the spring sowing (Agricola), in parallel with Wäinämöinen and Ilmarinen. Older than Fornioter, the Finns' ancestor, and after death worshipped as a god.
He is ascribed many qualities and honours. He was invoked for all undertakings and feared for his age and power.
Same as Thor; the Finns still call thunder Ukko, ukkosen ilma, ukon ilmajylinä; ukko jylisee. People still speak of the thunder-stone, which one believes is found where lightning has struck — a hard black stone-wedge. Thor likewise had a thunderbolt, as a sign that he was the bestower of manhood and strength. Thor's toast was blessed with the hammer-mark and drunk for strength and manhood. Likewise Ukko's toast was drunk. See his consort Rauni.
Ukko among the Finns was thus the same as Thor among the Swedes, Taranis among the Celts, and Atia or Ajja among the Lapps. See Taranis and Taran-ukko. Ukko was to concern himself with everything — he was to protect all, even the cattle in the forest. In the rune when the cattle were let out:
Piäk pilwessä käräjät
Säkehisä selwät neuwot,
Ettei noita kyllin soisi,
Kaihi wiljaltan witoisi;
Wähän minulla olisik,
Ahollen ajettawia,
Päällen pälwen pantawia
Pantu Akka paimenexi
Luoja karjan kahtojaxi,
Iskekk Ukko uta puuta,
Komauta kongelota,
Miekalla tuli terällä,
Kurikalla kultaisella
Also, at the bear-hunt it was sung: Ukkoseni lintuseni, käyppä kaiten karjan maita. Ukko is also called Pitkäinen — the Tallest and Highest — and Isäinen and vanha mies — to signify his Fatherly care and omnipotence. Although Ukko was the Thunder-God, he did not alone possess the power to thunder; for Wäinämöinen and Ilmarinen could also make lightning and thunder go forth. Ukko gave strength to the weak against mountain-trolls (which he crushed with his thunderbolt), together with his wife Maan Emoinen, and both were worshipped thus:
Ukon woima taiwahasta,
Maasta Maan Emoisen woima
Wäixeni woimaxeni,
Pirua pusertamaan,
Ramulaista kaatamaan — — —
Annas wielä Ukko uuluansi
Wäkeänsi mies wäkewä,
Wäixeni woimaxeni.
Ettän taitaisin tapella.
Että mä häjyn häwitän,
Tuiki tuimenettomaan,
Perkele peri katoon — — —
Ukko's power extended not only to the sky but also to the forest-groves; therefore hare-catchers invoke him:
Kostu korpi, mielly mehtä,
Taiwu ainonen Tapio,
Metän Ukko halliparta,
Ota kullat kullistasi.
Hopiaiset housustasi,
Anna Ukko kindaisi,
Anna Ukko kirwestäsi,
Jolla puuta hakkailen
Ukko was to preserve in war; therefore he was invoked:
Ukko kultainen Kuningas
Waari wanha Taiwahinen,
Tee minulle kiwinen miekka,
Eli rautainen rakenna,
Eteheni seisomahan,
Miehen päätä päästämähän.
Ukko was to drive hares into the snares:
Ukko kultainen Kuningas,
Tuuwwos ilman tuusimatta,
Waromutta waaputtele.
Kynsin kytiyxelle (kynnyxelle),
Käpälön kahan eteen — —
UKKONEN (diminutive) — Weather- and Thunder-God; invoked also for hare-catching:
Ukkoseni ainoseni!
Nostas pilwi luotehesta,
Toinen lännestä lähetä.
Kolmas ijästä iske,
Lomatusten loukautak,
Sa-a hyytä, sa-a jäätä,
Näille puillen puhtaille,
Warwuille walanteille.
That is: stir up your weather-bolts from every quarter; let it snow rime and ice upon my clean snare-sticks.
In the company of Mehtola Mother he drove the hares. See Mehtola.
To him the rune says:
Metän kultanen kuningas
Anna Ukko lampaasi (uuhiasi),
Lupi Luppa karwasesi;
Juoxe wimpura wipuhun,
Pyyrö silmä pyyxeen — — —
ULAPPALA — Koiran Emuu, mother of dogs. A dog-patroness in the old runes; called — with reference to the fact that dogs are born blind — Pohjolan sokea umpi, Ulappalan umpi silmä. She was to bring milk for the horse-gelders.
Lypsä tänne maitoansi,
Tipauta nisuxiansi,
Rauwan rahnoin pahoin,
Tulen tuiki polttamihin — —
UROS — See Weden kuningas.
UXAKKA — Maderakka's second daughter; prayed to by the Lapps. She was to transform a daughter into a son in the womb. The Lapps have sacrificed to her, for they seem better served with boys than girls, who cannot be put to fishing or hunting. For their boys they sacrifice that they may keep them in Leib-olmai's service — i.e. hunting — since Uxakka is always at odds with Leib-olmai and opposed to him. Sidenius.
V/W
WAARAT — Mountains; many such are in the country, believed to have been piled up by the Jättiläiset (giants). See Linnat, Jätit.
Metelin-waara — a high mountain between Limingo and Oulu parishes, from which one can see seven churches at once.
WAAWATAR — Same as Wauwutar; one who screams — a pain-woman, into whose woollen mitten the aches from wounds were dispatched by sorcerers. See Kiwutar, Kipumäki.
WAIWIOTAR — An old troll-woman, believed to be the wolf's foster-mother. Woahetar, according to the Savonian pronunciation — the same.
WANGAMOINEN — A strong slash-and-burn farmer, born of Wanga with the father Winga. Master of serpents and lizards.
Lieneekö minussa miestä,
Ukon pojassa urosta,
Wangamoisessa waroa?
Tämän pulman purkajata,
Tämän jaxon jaxajata? — —
WARA MIES — Reserve-man or replacement soldier; derived from Waregis — Varangians, Nordic warriors who served other kings. They went forth from the North into military service abroad. Hence the Finns' Wara-mies — though a word adopted in later times from Waregis, the Varangians who came from the North and served as the Emperor's bodyguard in Constantinople.
WAUWUTAR — A pain-maiden. See Kiwutar and Waiwiotar.
WÄINÄMÖINEN or Wainemoinen — One of the foremost Finnish divine powers; described, next to Ilmarinen, as ruling in air, water, and fire: Wälähytti Wäinämöinen pimiäsä pohjolasa — he flashed lightning in the dark North. He forged iron, or at least lent his fire to the work.
Wäinämöinen walkia walosa.
Tuli wuori arpal arpelemaan,
Maita matkustelemaan.
Rotkot wuoren waeltamaan,
Wieläpä runno rohkiasti,
Mäen laxosa sywäsä,
Wuoren suuren runnakosa.
Sielläpä sinä wammuxet rakenat,
Keihät terävät teroitat — —
Teräwixi teit teräxet — —
Wäinämöinen is called in old Finnish runes, already before the Reformation, the eldest God, the Heavenly Father — visibly and luminously known God. From the Greek phainomenos — shining, splendid. Phanaios Zeus, splendid Jupiter — also a cognomen of Apollo. Scapula.
Wäinämöinen's kaftan, coat, and mantle were so protective that they were invoked as a Palladium in the fiercest battle:
Waippa wanhan Wäinämöisen
Kaapu kauka Lappalaisen
Sepä tänne tuotuwohon,
Suurillen sotikeoillen — — —
Wäinämöinen was considered so holy that his sweat would heal; therefore is invoked Hiki wanhan Wäinämöisen.
He is also called, for his age and strength and venerable person, Ukko wanha Wäinämöinen.
He is often in company with Ilmarinen in the heathen age; but after the introduction of Popish teaching, he must share company with Neitsu Maaria Emonen, who seems to take the upper hand, as a lady. When a Karelian was asked whom he believed to be the highest divine powers in heathen times, he answered: Itte wanha Wäinämöinen ja neitty Maria Emonen — without making any distinction of period.
Wäinämöinen's children were a daughter Kiwutar, and a son born out of wedlock with a sea-woman, who could heal boils. He is invoked thus:
Nosta miekkasi merestä,
Lapiosi lainehista,
Jollas ruhtat rupia.
Eli painat paisuita — —
You, Wäinämöinen's natural son!
Lift up your sword from the sea,
Your three-pronged fork from the waves,
With which you crush the rash,
Or press the boils — —
Fowlers, hunters, and woodsmen invoke Wäinämöinen to strike his Harp, so that its sweet sound may lure forth all game. The following Linnun-pyytäjän sanat — the fowler's words — relate:
Ite wanha Wäinämöinen
Teki kalliolla kandeletta.
Kust on koppa kandelessa?
Koiwusta wisa-perästä.
Kust' on naulat kantelessa?
Tammesta tasaiset oxat.
Kust' on kilet kantelessa?
Jouhista hyvän orihin
Lemmon warsan wahteista — —
Ite wanha Wäinämöinen
Kuhtu pijjat, kuhtu pojjat.
Soittamahan sormillansa.
Ei ilo ilolle käynyt,
Soitto soittollen tajonnut.
Kuhtu nainehet urohot.
Ei ilo ilolle käynyt,
Soitto soitolle tajonnut.
Ite wanha Wäinämöinen
Otti soiton sormillensa,
Käänsi käyrän polwillensa,
Kanteleen kätensä alle:
Wasta ilo ilolle käwi.
Soitto soitolle tajoisi.
Ej sitä metässä ollut.
Neli jalkasta jaloa.
Lintu parwia parasta.
Jok ej tullut tuiskuttain,
Karhukin aidalle kawahti,
Soitettua Wäinämöisen.
Mielus Mehtolan Emäntä,
Tapiolan tarkka neito,
Wedä riistasta rekiä,
Tawaraista taluttele,
Kohden kulta langojani.
Likewise fishermen invoked Wäinämöinen — for he had also fashioned a Harp, on which he played so sweetly and powerfully that the fishes leaped for joy, the Sea-Woman herself, Sirens, and Dolphins raised themselves to the water's surface and to the shore, to listen. Indeed, Wäinämöinen himself was so moved by his music that tears of joy trickled down. O, an incomparable virtuoso!
WÄINÄMÖINEN or ÄINEMÖINEN — The patron of poets. Himself the greatest Skald. Finland's Apollo. Harps' (Kantele's) tuner and maker. An excellent Orpheus, who with his song made the water-sprite, fishes, and all forest-animals gladly listen and be moved.
He brought fire to the earth, like a Prometheus; he flashed lightning alongside his younger brother Ilmarinen; he built ships and boats. The young giant Joukawainen disputed with him about strength but was ill rewarded. See Joukkawainen.
The wise and venerable Wäinämöinen built boats and barges himself:
Ite wanha Wäinämöinen
Weisti wuorella wenettä,
Kalliolla kalkutteli:
Ei kirves kiween koske.
Eikä kalka kalliohon — —
Wäinämöinen was also regarded in war as a protective god; therefore his mantle was revered as a Palladium against shot, lead, and gunpowder:
Waippa wanhan Wäinämöisen,
Kaapu kauko Lappalaisen,
Sepä tänne tuotuwohon,
Suurilta sotikedoilta,
Weri pellon penkereiltä — —
Jonga suojasta sotinen,
Jonga tappelen takoa — —
Wäinämöinen surpassed the Swedes' famous skalds Eyvind and Smidr, renowned for their art of playing the harp. His fate had placed him in the uttermost North, but his soul was noble in its thoughts. He had a singular gift of moving all the senses when he struck his harp and sang his verses. His rival, the young giant Joukawainen, learned this well. His ideas were vivid and his thoughts lofty. He sang the praise of bygone heroes, of the world's founding, of the origin of fire, of the hidden nature of created things — and the air trembled, and the mountains gave echo. He lamented the wretchedness and vanity between which human life is divided, and mortals melted into tears. He could move the hardest hearts to compassion and cheer the most sorrowful spirits to joy. Often the Sea-Mother, the Water-Sprite, the Neck, and Åge, with the other small divine powers dwelling in the wet, had danced upon the water when he sat by the shore and tuned his strings. Often the guardian spirits dwelling in hills and groves gathered before him and played when he struck his harp. It was said that the mighty and wise All-Father Kaweh or Hallbordur — the same as Apollo — was his father, and had taught him to handle the strings. And that he could move hearts of stone, and stir half-dead hearts to play and joy, gave the simpler folk reason to believe that stones and lifeless things, bears and forest animals, water-sprites and fishes, Tapio and Mehtola, with birds and beasts were moved by his playing and gathered to listen to his divine song.
When the old harp-player — our Finnish Orpheus — struck his harp, all of nature, by sea and by land, was set in motion; and this scene deserves to be transcribed here in extenso, as a masterpiece that defies all Greek and Italian music:
Sittek vanha Wäinämöinen
Istuxen itek ripahan,
Otti soiton sormillensa,
Käänsi käyrän polwillehen,
Kantelen kätensä alle.
Soitti wanha Wäinämöinen;
Wasta ilo ilolle käwi,
Soitto soitolle tajusi.
Ei sitä metässä ollut,
Jalan neljän juoxewata,
Koiwin koikelehtamata,
Jok ei tullut kuulemahan,
Tehessä Isän iloa,
Wäinämöisen soitellessa:
Karhukin aidalle Kawahti
Soitettua Wäinämöisen.
Ei sitä metässä ollut,
Kahen siiwen suikawata,
Jok ei tullut tuiskuttain,
Ei sitä meressä ollut,
Ewän kuuden kulkewata,
Kahexan waeltawata.
Jok ei tullut kuulemahan
Itekkin Wein (weden) Emäntä,
Rinnoin ruoholle rojahti.
Wetäy wesi kivvelle,
Wahtallehen waiwoaxen.
Isestänni Wäinämöisen
Wedet juoxit silmistähän,
Kaseammat karpaloita,
Pyyliämmät pyyn munia,
Reheille rinnoillehen
Rinnoiltahan polvvillehen.
Jaloilla jalkansa päälle,
Putoisit wesi pisarat
Läpi wijden willa waipan,
Sarka kauhtanan kahexan.
Ganander's own Swedish translation:
Then the old venerable Wäinämöinen sat down
Himself upon the bench,
Took the harp between his fingers,
Turned the curved instrument upon his knees,
Set the kantele upon his hand.
The venerable Wäinämöinen played;
Then there was perfect joy,
And the playing became a true concert.
There was nothing in the forest,
Running on four feet,
Striding on its long legs,
That did not come to listen,
When the Father himself made joy,
When Wäinämöinen played:
Even the bear sprang up against the fence
When Wäinämöinen struck the harp.
There was nothing in the forest,
Flying whirring on two wings,
That did not come as from dust and ash;
Nor anything in the sea,
Moving with six fins,
Swimming back and forth with eight oars,
That did not come to listen.
The Waters' Mother herself
Cast herself breast-forward upon the shore-grass,
Drew herself up upon a shore-stone,
Struggling upon her belly.
From old Wäinämöinen's own eyes
The tears trickled down,
Somewhat larger than cranberries,
A little plumper than hazel-grouse eggs,
Upon his broad, open, courageous breast,
And from the breast upon his knees,
And thence upon his feet;
His tears (water-drops) fell
Through five woollen mantles,
Through eight homespun coats.
WÄKI TURILAS — See Turilas. A giant and strong champion.
WÄSI WITA — Wäinen poika. A strong giant; Wäinämöinen's offspring.
WEDEN EMOINEN or Weden Emä — She drove fish into nets and seines; same as Ween or Wein Emäntä. She came to listen to Wäinämöinen's stately music. See Näkki.
WEEN-KUNINGAS and Ween Emäntä — (Neptune with his sea-wife) Siren; invoked by fishermen.
The Sea-Ruler is described as having a drooping hat and a wet beard; to him the words say:
Rätti-hattu tuores parta,
Lähes kanssani kalaan,
Kerallani Tuoresehen — — —
Ween kultanen kuningas,
Annas aika ahvenia.
Also: Ween Ehtosa Emäntä, Sinä olet waimoista wakanen — You worthy Sea-Mistress, you are the most capable of women.
A Water-Sprite, who in the runes is simply called Uros or Ukko — a man, an old fellow; described as small, insignificant, with long hair and beard, but very bold and strong — he dared seize the fire-fish, which neither Wäinämöinen nor the Virgin Mary ventured. The rune to Uros, this manly champion's honour, at the catching of fire from Aloen-järvi, says:
Mies musta merestä nousi
Uros aallosta yleni,
kolmen sormen korkuinen,
Neljän peukalon pituinen,
Wähän kuollutta parembi,
katonutta kauhiambi.
jalasa kiwiset kengät,
Pääsä paasinen kypärä;
Hiwus kannolla takana,
Parta rinnolla edessä — — —
Ganander's own Swedish translation:
A black man rose from the sea,
A bold man rose from the billow,
Three fingers high,
Four thumbs long,
A little better than a dead man,
More hideous than a departed one.
On his feet stone-shoes,
On his head a helm of sea-stone;
His hair hung behind on his heels,
And his beard before on his breast — — —
This brave Uros was the arbiter who settled the quarrel between Wäinämöinen and Joukkawainen, presenting himself in the following armour:
Ej ennen ero tullut,
Kuin Uros merestä syndyi,
Rautalakki lainehista,
Rauta kintahat käessä.
There was no settlement
Until Uros arose from the sea,
The iron-helmed one from the waves,
Iron gauntlets on his hands.
This Uros must be the same as Meri-Tursas. See Meri-Tursas, Aloen-järwi, Joukawainen.
Ganander concludes with a reflection: "All the giants of antiquity are nothing other than symbols and beings that poetic art has invented, with which all ancient peoples signified their great forefathers when they wished to represent their remarkable heroic deeds. To be great in a moral sense was unknown in those crude times; they knew no other greatness than wild courage with uncommon strength, and all consisted in lawless violence."
WEINÄMÖINEN, WEINEMÖINEN or WEINEMOINEN — Regarded by some as a woman, and called Akka wein Emoinen — from wesi, water — wein and Emoinen, little mother, sea-woman. See Kiwutar.
WENDLER — See Aate and Winder.
WENNON-HÄRKÄ — A strong draught-ox, deep into the quietest forest, which ploughed up what Sämpsä Pellerwoinen sowed with tree-seeds.
Wennon härkä Uljamoinen
(Puiden Hevonen, joka puita kynti, wäkewä kyntäjä)
Lähti maita kyntämään.
Saloja wakoamaan,
Suot kynti, kanerwat kaswoi;
Mäet kynti, nousi männyt — —
WESI HIJSI — An evil spirit, or water-sprite (Wesi-piru). The superstitious say they can still to this day summon her from the water and carry her in a water-vessel to harm a neighbour — especially thieves, who are to be tormented by her, or become sore-eyed, etc. Otherwise she is, naturally, a water-beetle (Larva Dytisci), which devours bait and fish for the fisherman when the fishing goes poorly.
WILLATAR — A troll-witch who bore and reared the serpent. One of Juutas' mistresses.
WILINER — See Aate, Joter.
WINDER — A people believed to have given Finland its name. Among them wisdom had its temple.
The Winder's temples were filled with superstitions. They burned candles at the graves of the dead and read their songs there.
WINDLAND — Inhabited by the Winder — Finland. There is scarcely any land in the North that, despite an inhospitable climate, produces through the untiring industry of its inhabitants everything necessary for human life and comfort. Its advantageous harbours promote trade, and its flags are honoured in the waters where they appear. The inhabitants are courteous in their manners and agreeable in their company; faithful to their king; inquisitive in their thoughts; skilled in all bodily exercises; undaunted in danger; magnanimous in victory; and swift in all their decisions.
WINGA — A Satyr, who lay with Wanga, from which was born Wangamoinen. Winga wangahan makaisi; their offspring were lizards.
WIRAN-KANNOS — Promoted the oat-harvest.
WUODEN-ALKAJAISET — A kind of festival, in the Finnish nation's taste, at various times in autumn after the close of threshing and in-gathering, when meals are held and drinking is done heartily. The Northern Ostrobothnians celebrate Mikkelsmäss or Kekri, All Saints, after the slaughter has taken place; then the slaughtered meat is eaten roasted and boiled. Also called Sonnin-pejjahaiset — Ox-funeral feast. See Ristin-päiwä, Kekri.
WUOLA-HATTARA — Uxor Vulcani, forte Venus.
Wuolahetar, the same. Kaut on poika Wuolahinen, Wuolahattarein tekemä — or Rauta poika Wuolattaren — Rauta poika Wulangoisen, Emä rauwwan Ruojuatar.
WUOLANGOINEN — Iron's father; Vulcan. In the runes, bog-iron — taken up from marshes, bogs, and loose dales. See Ruojuatar.
WUOLAINEN — The same, or one of the Cyclopes. Wuolahatars husband.
WUOREN-WÄKI — Mountain-trolls. Several battalions of them could present themselves, working in the mountains, smelting and refining metals — they abducted princesses and fair maidens. This is heard often in old sagas. See Haltia.
WUOTAR — A salve-cooker and powder-witch. Wuotar woitein tekijä, kesät keitti woiteita. Invoked when one had received a contusion from a tree.
Y
YFVER-BOER — The inhabitants of the North are so called; still among us, those who live up-country in the parishes' interior. Set opposite Kainulaiset.
YME — Slain by Bore's sons. See Pohjolan poika and Jumo.
YMES LAND — Our Västerbotten, Umeå, and Lapland.
YRJÄNÄ — St. George. See Jyrin päiwä. When the cattle were let out in spring, a man was to go as far into the forest as the cows usually grazed, and shout three times at the top of his voice: Sanct Yrjänä! tuo karjas kotiin — Saint George, drive the herd home! This was to mean that St. George, who was a household god ruling over house-folk and cattle, would drive the cows home in the evening, so that they might not remain in the forest overnight.
Ä (concluding)
ÄINEMÖINEN — Same as Wäinämöinen.
ÄMMÄN KOSKI — Same as Qwenaström in Cajana. Believed to have its source in a spring called Kulda-kaiwo — golden well, or gold-spring; it lies beneath Maanselkä — the Backbone of the Land — on one side of which the water flows northeast into the White Sea, and on the other westward into the Gulf of Bothnia. Here Cajana Castle was built, which was blown up by the Russians in 1715.
N.B. The remaining words beginning with Ä and Ö are to be sought under A and O.
Ö
ÖSTERBOTN — See Qwenland, Ruskon-kiwi, Kainulaiset, Kainunmaa.
King Erik IX made Korsholm a lordly seat, had it fortified, and named it after the Holy Cross. The foremost member of Sweden's Council of the Realm, Erik Puke, became in 1400 the first commander at Korsholm. He lived in the time of Engelbrekt and King Carl VIII Knutsson. Ten parishes in Ostrobothnia retain their Finnish language, in which they differ among themselves in pronunciation, while those living nearer the Russian border and Savonia have some particularities — but the language is the same throughout.
After the land came under Swedish allegiance, it was immediately provided with governors, stewards, judges, bailiffs, and other Esivallan personat (authorities).
From the year 1400 the following Governors have served in Ostrobothnia to the year 1734:
1400 — Erik Puke (at Korsholm)
1540 — Mats Mårtensson (at Korsholm)
1564 — Hans Swänske (at Korsholm)
1570 — Petrus Bagge (at Oulu Castle)
1597 — Hans Mönich (at Oulu Castle, when Flemming's Cudgel War raged in Ilmola)
1600 — Isaak Behm (at Oulu Castle)
1611 — Erik Haare (appointed administrator over Oulu and Cajana Castle and its county)
1622 — Christopher Werensstedt (at Oulu Castle)
1626 — Johan Månsson Ulfsparre (at Oulu Castle)
1630 — Ernest Creutz (at Oulu Castle)
1635 — Melchior Werenstedt (at Oulu Castle, Governor of Eastern Norrland)
1646 — Hans Kylle (at Oulu Castle)
1650 — Erik Åkeson Soop (at Oulu Castle)
1656 — Thure Ribbing (at Oulu Castle, Governor of Eastern Norrland)
1660 — Johan Graan (at Oulu Castle, Governor of Eastern and Western Bothnia)
1676 — Diedrich Wrangel (at Oulu Castle)
1687 — Gustaf Grasse (at Korsholm)
1694 — Johan Ehrensköld (at Korsholm)
1707 — Lorentz Clerck (Major-General, Governor, and Baron)
1720 — Reinhold Wilh. von Essen (Governor of Ostrobothnia with Cajana Castle and County from 1720; died 3 May 1732 at Oulu, where he was also buried; Major-General)
1733 — Broderus Rålamb (Governor and Baron; came to Ostrobothnia 1733; died 1734; a very learned gentleman)
Ganander notes that the later great lords, the governors of this land, are in such fresh memory that in a collection of ancient antiquities one did not wish to include such high names.
As for the rest concerning Ostrobothnia and its fortunes, it properly belongs to History and Geography; this last article on Ostrobothnia has been appended merely as a supplement, taken from old papers.
Footnotes
[1] Prof. Henr. G. Porthan's Disp. de poësi Fennica, Part V, p. 94: "Add that in most of the Magic Runes, the mythical origins of things which they narrate are usually indicated with deliberate obscurity; and the scheme of the ancient Finnish Mythology is today almost entirely unknown, so that the offices and attributes of the old idols, which are often mentioned, are explained only with the greatest difficulty — not to speak of allusions to the now-obsolete institutions and customs of the ancestors."
[2] See Prof. Meiners, Hist. Doctr. de vero Deo, p. 162 sq. Compare Gottfried Less, Geschichte von Religion, 1784, Göttingen, 8:o, Part I, p. 90.
[3] From Botin's Sv. hist., p. 10.
[4] See Prof. Gadd's Preface to Provost Dr. Nils Idman's Treatise on the Kinship of the Finnish and Greek Languages.
[5] "The oldest World-History consists entirely of original documents or Historical Songs, as the only means of remembrance among all ancient peoples, with which the earliest men sought to preserve and transmit to posterity the most remarkable events — —" Jerusalem, loc. cit., p. 185.
"Old Champion-Ballads have long entertained crowds of gathered listeners in the North, and the same custom is still in vogue among the wild Americans." An Old Man's Letter to a Young Prince, Part 2, p. 304, ed. 1785.
[6] Dr. N. Idman's Treatise, l.c., p. 9, note c.
[7] De convenientia Linguae Hungaricae cum Lapponica, under Ihre, Uppsala 1772. Cf. De origine linguarum, Part II, under Ihre, Uppsala 1761.
[8] Nic. Hahn's Disp. de Sacris Antiquorum Hyperboreorum, Åbo 1703.
[9] Soaanut — Savonian pronunciation for saanut — "has received."
[10] Locat. cas. from auttamattuen -essa — "always, without helping" — contracted from auttamattomuessa — from auttamattomuus -uuden, helplessness, disfavour.
[11] Dr. and Provost Nils Idman's Treatise on the Kinship of the Finnish and Greek Languages, pp. 40–41.
Colophon
Mythologia Fennica (Mythologia Fennica, eller Förklaring öfver de Gudar, och Hjältar, som af Forne Finnar, Lappar, och Ester, dyrkats; jämte et Bihang af den Finska Nationens fordna politiska Tilstånd, Seder, m.m.) — The first comprehensive encyclopedia of Finnish mythology, compiled by Christfrid Ganander in 1789.
Translated from the Swedish by the New Tianmu Anglican Church, 2026, for the Good Work Library at tianmu.org.
This is a Good Works Translation: the English text was translated from Ganander's Swedish original, independently derived from the source language. Finnish rune quotations are preserved verbatim in the original Finnish. Ganander's own Swedish translations of Finnish runes have been translated to English and labelled as such. Latin quotations and scholarly references have been preserved as they appear in the original.
Source text: Project Gutenberg EBook #52445, produced by Jari Koivisto. The 1789 Swedish original is in the public domain.
This translation follows the Blood Rule: no prior English translation of this work exists. The entire English text is independently derived from the Swedish source.
🌲
Source Text
Christfrid Ganander, Mythologia Fennica, eller Förklaring öfver de Gudar, och Hjältar, som af Forne Finnar, Lappar, och Ester, dyrkats; jämte et Bihang af den Finska Nationens fordna politiska Tilstånd, Seder, m.m., Åbo 1789. Text from Project Gutenberg EBook #52445, produced by Jari Koivisto.
MYTHOLOGIA
FENNICA
ELLER
FÖRKLARING
ÖFVER
De NOMINA PROPRIA DEASTRORUM, IDOLORUM,
LOCORUM, VIRORUM &c.
ELLER
Afgudar och Afgudinnor, Forntidens Märkelige
Personer, Offer och Offer-Ställen, Gamla
Sedvänjor, Jättar, Troll, Skogs-Sjö-
och Bergs-Rån m. m.
Som
Förekomma i de äldre Finska Troll-Runor, Synnyt, Sanat,
Sadut, Arwotuxet &c. samt än brukas och
nämnas i dagligt tal;
Til deras tjenst,
som vela i grund förstå det Finska Språket, och hafva smak för
Finska Historien och Poësin,
Af Gamla Runor samlad och uttydd
Af
CHRISTFRID GANANDER, Thomasson
Philos. Mag. & Sacell.
ÅBO, Tryckt i Frenckellska Boktryckeriet 1789.
På egen Bekostnad.
Nec longus _patrios_ labor est Tibi nosse _Penates_.
Ovid. Metamorph. Lib, I: v. 773.
MYTHOLOGIA
FENNICA.
Kongl. Maj:ts
Tro-Tjenare och Professor
i
Vältaligheten och Skaldekonsten,
vid
Kongl. Åbo Academie,
Högädle och vidtberömde,
Herr Mag. HENRIC GABRIEL
PORTHAN,
Höggunstige Gynnare!
Med hvad berömvärd nit, beledsagad af de vidsträktaste insigter, Herr
Professoren sökt uplysa vår Finska historie, updaga landets ålderdoms
minnings-märken, granska, upodla, tilöka och fullkomna Finska
Språket, samt stadga dess poësie, därom vitna Herr Professorens
utkomna arbeten, som icke allenast äro kända och högaktada innom eget
land, utan ock med bästa loford emottagne och granskade af de lärde i
Göttingen, London och Pettersburg, samt flerestädes; hvarigenom Hr.
Professoren altså hedrat sig sjelf, sin fosterbygd och sina landsmän,
samt förskaffat vårt Finska Språk all aktning.
Utom dess har Hr. Professoren satt sine Landsmän i en berömlig
medtäflan, at upodla och lära bättre känna sit Landsspråk, som
härtils blifvit föga agtadt.
Herr Professorens outtrötteliga Bref-växlingar och täta resor, hafva
alla syftat därhän, at befrämja et så lofligt andamål.
Jag, får min del, har förmon, at härmedelst offenteligen tacka Herr
Professoren för, nu snart i 21 års tid, gunstigt, så munteligen som
skrifteligen meddelte underrättelser och upmuntringar, at fortfara
til Finska Litteraturens förmon.
Denna Finska Mythologie, som til större delen är samlad af Hr.
Professorens egna skrifter, både trykta och i handskrift varande, mig
gunstigt meddelte, gamla Finska Runor, tilägnas vördsammast hel och
hållen Hr. Professoren, såsom et vedermåle, huru jag använt Finska
Vitterheten til fördel, de undervisningar jag haft äran, at handfå af
Hr. Professoren.
Tillika utbeder mig ödmjukast, at detta må få blifva til evärdelig
åminnelse af den agtning, hvarmed har förmon at framhärda Högädle och
Vidtberömde Herr Professorens
allerödmjukaste tjenare
_Christfrid Ganander_.
Frantzila i Siikajoki Socken ochUhleåborgs Län d. 28 Apr. 1785.
Företal.
Finska Mythologien är, så vål som alla andra folkslags, inveklad
i många mörka sagor och berättelser om Landets fordna Gudar och
Gudinnor, med tillämpningar eller allusioner til naturliga händelser
och borgerliga förrättningar, som behöfva sin utläggning och
förklaring, hvilken bäst vinnes af Finska, så kallade, gamla
troll-Runor; då de jämföras med hvarandra, och til hjelp tages
andra Nationers Mythologie.[1]
Våra Finska Runor likna mycket i det Mythologiska eller Fabelagtiga
Ovidii Metamorphoses; som ses i synnerhet under namnen Luonnottaret,
Louheatar, Joukawainen o.s.v.
Våre Finnar voro dock ej ensamma de, som nyttjat detta sätt, at
föreställa höga sanningar, om Gud, verlden, dess skapelse, naturens
ändringar och verkningar, tingens uphof, själens odödlighet, et
tilstånd efter döden i et glädje- eller plågo-rum m.m. under förtäkta
ord och i liknelsetal, som, för deras sinlighet, bättre kunde fattas
och, i brist af skrifkonst, i väl sammanhängande Runor, i minnet
bibehållas, alt ifrån hedentimma til närvarande tid; utan nästan alla
Slägter på jorden hafva älskat dessa sinnebilder och mythiska sagor.
-- Alla hedningar hade en otalig mängd af Gudomligheter.
Nästan alla ting i naturen, dalar, berg, trän, vatn, luft hade sin
egen vålne, eller, om man skall så säga, Gud.
De Ægyptier, den äldste och lärdaste nation, tilbädo Osiris,
Isis, och en outsägelig hop af apor och andra djur.
Phænicierne, de störste handlande i gamla verlden, ärade Baal,
Baalsemen.
Chaldaerne, Bel, Mylitta.
Perserne, Mithra, Solen och de 4 Elementerna, såsom Gudomligheter:
Så trodde ock de Araber och Indianer; och et tallöst antal af
Gudar, af större och mindre rang, hade de visaste folkslag i
ålderdomen, de Græker och Romare.
Dock tillade de sine Gudar och Gudinnor de största och gemenaste
laster; såsom, ägtenskaps-brott, afvund, hämd, ondska och grufsamhet,
som voro deras vanliga dater, hvilket Homer, Aristophanes och
Æschines ådagalägga. Til exempel kan Jupiters och Junos äfventyr
vara nog tilräckeligt bevis.
Ehuru de äldste Scribenter, Herodotus, Plato och Aristoteles,
antaga den äldre tidens berättelser för helt sanfärdiga och i
egentelig mening, och hafva så trodt dem, som de berättas; så hafva
dock sednare tiderne ansedt dem för kloka fabler af Allegorisk
betydelse, och de vise hafva gjort dem til Physiska eller
Moraliska vehiclar, och formerat deraf Philosophiska sanningar,
klädde i sinnebilder och Mythologiska Sannsagor. Zeno, den
Stoiska Sectens stiftare, var, som det synes, den förste, som
utveklade sanningen ifrån dess lindor. Cicer. N. D. I: 14. II: 24. --
Närmast bidrogo därtil de Platoniker, efter Christi börd i det
3:dje och 4:de århundrade, hvilka, til at afhjelpa den insmygande
hedendomen, förvandlade desse fabler i Allegoriska hölsor, som gömde
de högsta sanningar.[2]
Jag kan icke undgå, at här anföra något af det Hr. Abboten och
vice Presid. m.m. J. Fr. v. Jerusalem i sina Betraktelser öfver
Religionens Förnämsta Sanningar, angående denna sak, skrifver: 2.
Del. sid. 15. Hvarföre skulle Stjernorna allena vara upfylde af
Gudomlighet? Någre menniskjor hafva framför andre så utmärkt höga
egenskaper, at de omöjeligen kunna härstamma af naturliga människjor;
deras ande måste vara af högre art, och de således vara en högre Guda
afföda. Efter döden återtaga de sit rum ibland Gudarne; dock behålla
de altid utmårkt böjelse för deras förra fädernesland och äro dess
Skyds-Gudar t.ex. S. Niclas i Ryssland, Wäinämöinen, Ilmarinen
i Finland.
Luft, haf, floder och vädret äro i den grofva menniskans ögon, som
icke känner naturens lagar och dessas gemensamma ändamål, så många
särskilde magter, som til deras verkningar icke bero af hvarandra;
hvarföre skola ock icke de vara fulle af en lika osynlig kraft? --
Åter igen nye Gudar -- Deras storhet är väl sins emellan åtskild,
men de äro sjelfrådande i deras Herradömen, och måste altså blifva
ombedne af Gudar och menniskor om deras välvilja. Juno nödgas gifva
Æolus goda ord, när hon vil hafva storm på hafvet, och lofva honom
til tacksamhet en af sina skönaste Nympher; Neptunus åter finner
ganska illa, at Väder-Guden dristar besatta sig med hans element; och
således blifver aldrig någon ande på dikter om Gudar och Gudinnor.
Uti Naturen och i hennes eget lefverne, vederfares den enfaldiga
menniskjan både ljuft och ledt, både goda och förskräckande
händelser, hvilkas närmaste orsak hon icke inser; alt detta kan icke
komma af annat, än af sådane osynlige och verksamme väsenden. Så
mycket flere blifva Gudarne; altid nye under-gudar, goda och illa
görande spöken, vålnader och féer. Trettio tusend voro de redan
vid Hesiodi tid. Och alle desse Gudar, så månge de åro, större och
mindre, blifva altid människorna like: kunna altså icke dyrkas utan
på människjo sätt och bibehållas i deras goda vilja, eller försonas;
äro de icke för mägtige, kunna de ock för deras oginhet straffas, och
förmås til mera tjenstfärdighet, medelst indragning af deras vanliga
offer och lofsägningar. Augustus, at hamna sig på Neptun för en
utstånden storm, vågade förbjuda, at uti en högtidlig procession bära
hans bild med de öfrige Gudarnas.
Sådane äro Gudarne hos Homerus, sådane voro de hos de uplyste Romare,
och sådane äro de i denna dag hos Samojederne och Villarne i Canada.
Sid. 17. Det enda man af dem begärte, var endast tilfredsställandet
af närvarande behof och begärelser, samt at få veta sit tilkommande
öde -- -- Dygdig kunde man sjelf vara.
Satis est orare Jovem, qui donat & aufert,
Det vitam, det opes: æquum mi animum ipse parabo.
Sid. 39. Genom många Symboliska föreställningar, som til äfventyrs
skulle betekna vissa Nationale händelser och naturs verkningar, dem
hvarken de eller deras mästare sjelfve mera förstodo, så väl som
genom de mångfaldiga diktade små Guddomar och Andar, hade den gamle
Religionens sanningar förlorat deras första enfald. Se vidare sid.
27, 40 och Apolog. Conf. Aug. p. m. 229.
Sammalunda utmärka våre Finnar i sin Mythologie ofta naturliga
verkningar och orsaker, under flera Guda-namn, såsom til exempel,
åskan med Ukko och Ilmarinen, Järnets uphof med Luonnotar --
samt ådagalägga en mycken naturlig insigt i naturens kännedom, dels
kraft och verkningar.
Sjelfve Götherne i sin äldsta Mythologie komma öfverens i samma
idéer om troll i Berg, Sjöar, Dalar, Skogar, Resar och Jättar -- som
äro aldeles de samme med Romarenas, Grækernas och Finnarnes samt
Lapparnes Mythiske varelser.
Vi hafve inga andra spår qvar til Finnarnes, såsom ostridigt de
äldste[3] Nordens inbyggares, härkomst, regering och lefnadssätt,
än dem man spridda och strödda kan komma öfver och blifva varse
i Finska Mythologien, i Finska Språket och i landets uråldriga
hemseder[4]
Så vål Finska ordspråk, som Runor eller Poëtiska Sånger,
aldeles olika andra nationers, 8 stafvige Rythmer utan rim, gifva
anledning at sluta om Språkets fordna häfd -- i de förra, är
folkets gamla Sedo- och Vishets-lära förvarad; de sednare eller
Runorne angå deras Hedniska Gudalära, Metamorphoser, Theogonie,
slögder, näringar, vidskeppelser m.m, -- Därigenom at desse blott
i allmogens minne många secler igenom varit bibehållne och först
i nyliga tider, utur dagligt tal samt mundteliga sånger, blifvit
fattade i Skrift, har händt, at de i et och annat tyckas vara
försämrade; men i dem är ock mycket qvar, som en kännare af språket
välbefogad fötter i jämförelse med det man i upodlade tungomål anser
starkt ock vackert.[5] I gamla Finska Runor finner man ock,
under regelbunden och Sinrik ordaställning, et med Allegorier,
Metaphorer och flera sådana prydligheter lifligt lekande snille.[6]
Til at kunna därföre begagna sig af den äldre Finska Poësin, och med
nytta, nöje och smak läsa våra Finska Runor, och igenfinna det höga,
det vackra, det intagande i de samma, är en Mythologisk kundskap
oundvikeligen nödig, Finska Mythologien är en clavis poëseos
Fennicæ. Lika så litet som Ovidius, Wirgilius och Homerus skulle
förstås, och deras rätta mening, hvartil de alludera, inhämtas utom
Mythologisk insigt, och kundskap om Romares och Grækers hemseder;
lika så litet kommer man ock til rätta med Finnarnes Runor, utom
Mythologie.
I den afsigt, at gifva ljus åt den äldre Finska poësien, har
jag gjort den Mythologiske Samling, som jag nu ställer inför
allmänhetens ögon, under det jag i flere år genomgått alla
tilgängelige, och möjligen i landet existerande Runor, af hvilka
jag tillika utplockat flere hundrade ord, til en vacker tilökning
til et nytt Finskt Lexicon, med phrases, som nu äfven är under
renskrifning.
Under en tid af några och 20 år, som jag samlat och granskat Finska
ord, har jag väl blifvit varse, at flere ord til ljud och betydelse
äro lika med Graekiska, men huruvida Probsten D. Nils Idman (l.c.
p. 39.) rätteligen slutar, at Finnarnes Hedniska Gudalära varit til
största delen Grekisk; hvilket däraf skulle bestyrkas, at de fläste
Gudars namn äro i Finska Språket främmande och komma intet af Finska
ord; det är något som jag, för min ringa del, anser vara betydande
tvifvelsmål underkastadt; emedan de med samma skäl, i min tanka,
kunde hänledas ifrån Hebraiskan, eller flere Europäiska än lefvande
språk. Så väl Stam-orden i Finskan och ändelserne, hvilka äro Finske,
som den Mythologiska. Genealogien tyckes bevisa motsatsen; härtil
gömmer, at samma begrep, som Romare, Græker, Göther, med flere, sig
gjort om sina större och mindre Gudamagter, hafva ock Finnarne.
Dessutom äro någre Mythologiska namn verkeliga Stam-familiers,
märkelige i lifstiden och efter döden ihågkomne personers samt
än varande orters namn.
Med den Finska Mythologien har jag ock velat förena den Lappska.
Hvad jag af Lappska Mythologien anfört, har jag tagit af et
Manuscript, författadt af Danske Missionairen, Lenart Sidenius, och
öfversändt ifrån Öfver-Sallsetter i Astafjorden d. 17 Oct 1728. til
Kyrkoherden Johan Tornberg i Jukkasjärfvi och af honom til Probsten
mag. Hinr. Forbus d. 1. Jan. 1728. Det är öfverensstämmande med en
annan Dansk Missionarii Jöns Kijhldals berättelser.
Lapparne hafva classificerat och rangerat sine Gudar i följande
ordning:
1:o Til de Gudar, som äro allerhögst uppe i Stjernhimmelen, eller
Öfver-Gudar, räknas Jubmel, Rariet, Radier och Rana-neida.
2:o Til Gudar, som äro lägre ned i luften, höra, Beiwe, Torden,
Bjegs-olmai, Gissen-olmai, Akklikkes-olmai.
3:o Gudar, som äro på jorden, räknas Stor- och Lill-Junkker,
Leib-olmai, Kiase- olmai, Mader-akka och dess 3 döttrar: Sarakka,
Ux-akka, och Jux-akka, Saiwa- olmai, Saiwo-neides, Saiwo-serva,
Saiwo-lodde, Saiwo-gwelle.
4:o Underjordiska Gudamagter och Orter äro Jabmiaimo, Jabmi-akka,
Nemagwelle, Rota, Rotaimo, Rota-landa, Jamikiatser; hvilka alla i
detta Mythologiska Lexicon, under sina alphabeter, kommaa at utredas
och beskrifvas, efter Danska Missionairen Sidenii upgifter i nämnde
Mscr.
För den likhet, som fins i Lapparnes och Finnarnes Mythologie,
såsom folks, hvilka synas vara af en Stam och extraction[7] få til
Språkets, som fordna lefnadens öfverensstämmelse, (hälft som det är
bevist, at Lapparne bodt förut i landet och Finnarne med dem äro
befryndade) har jag velat förena bägges Mythologie; samt här och där
i detta arbete jämföra dem med hvarandra; och hvarest ske kunnat,
äfven visa då och då til den äldre Svenska Mythologien, hvarest
äfven förekomma, om icke samma och lika lydande Mythologiska namn,
dock dylika idéer. Som hos de bägge andra; hvartil äröfringar,
commerce och folkflyttningar måtte bidragit.
Af alla dessa 3, nu under Sveriges Krono lydande folkslags
Mythologie, kan aftagas och lätteligen slutas til deras likhet i
tänkesätt om Religion; at de trodt själens odödlighet och et annat
lif efter detta; som kan ses då man efterslår Tuoni, Jabmiaimo,
Manala, Kipumäki, Kivutar o.s.v.
Man skulle förmoda, at af denna Finska Mythologien vinna tillika
någon uplysning i Finska folkets historie och geographie; då här och
där anföras fordna Sedvänjor, af hvilka många än äro bibehållna, och
någre orter blifva updagade, som förut varit föga kände.
At denna Mythologie må vinna det påsyftade ändamålet, at uplysa,
samt dess mera trovärdighet och pålitelighet hos Finska vitterhets
älskare, bör jag til slut upgifva de källor, ur hvilka jag hämtat
dessa närvarande Mythologiska uplysningar, näml.
Af Ol. v. Dalins och Af Botins Sv. R. historie. Af Björners Brew om
Finnars, Lappars och Samojeders ursprung. Archtopolitani Disp. de
Religione & origine Fennnorum, Upsaliae 1728. Magist. Christ. Er.
Lencquists Disp. de Superstitione Veterum Fennorum -- Aboae, Praes.
Prof. Eloqv. Hinr. Gabr. Porthan, edit. 1782.
Biskop Agricola har, som bekant är, i sina kända rim, nämnt Finska
Gudars och Gudinnors namn, dem jag ock, ehuru råbråkade, här uptagit.
Finska så kallade troll-Runor, hafva praesterat mig de fläste
Mythologiske personers och orters namn, som förklarat sig sjelfve,
genom det sammanhang som i dem träffats.
Hvad jag sjelf sett och hört, har jag med all trygghet kunnat anföra.
Denne Finske Mythologie tryckes i qvart-format, för at kunna
framdeles biläggas det under arbete varande nya Finska Lexicon.
Om mine värde Landsmän och älskare af Finsk Vitterhet, kunna hafva
häraf någon nytta, skall det vara mig en ogemen fägnad.
MYTHOLOGIA FENNICA
AARNI, en vålne, som tros ligga öfver gömda skatter i jorden; kallas
Aarnion haltia, Aarni haudan isäntä, joka makaa Aarteen päällä.
Då skatten nedlades, gjordes flere löften, såsom: at en röd tupp,
eller 3 fårhufvuden, m.m. skulle offras åt Aarni haudan haltia,
eller draken, af den som ville uptaga de gömda penningarna &c.
Se Kratti. -- Skattgräfvare hafva så väl här, som i Tyskland,
hvarjehanda vidskeppeliga uptåg, då de leta efter skatter. Se
Fresenii Past. Saml. om Skattgräfvande: de mumla, läsa troll-ord,
kasta tärningar af bly, offra, bruka slagruta; och finna sig dock
ofta bedragne såsom Alchemisterne.
Aarni ses om Solskensdagar, och nattetid vid eld, i skogar och på
backar uptorka och skura sina möglade skatter; ofta höres han skallra
sina Riksdalrar, då han är gunstig åt någon melancholisk penningekär.
Dock, oaktadt all vidskeplighet, finnas än ofta här i Finland
penninge-gömmor, som blifvit af invånarena nedgräfde dels i förra
seculo, då Wenäjän Räikkä, pelko wuosi var, eller Ryssens
fiendtliga infall befarades, 1656. (Se Finska Ajan-Tieto), dels i
sednare krigstider omkring 1713 til 21; kanske också af någon gammal
Penninge-Gud, som af afvund och illvilja frivilligt nedgräfvit sina
pengar och redbarheter, på det hvarken barn eller slägt måtte efter
döden få någon del af deras svett och möda. -- Ännu händer någon
gång, at med notdrägter utur insjöar fås hela penninge-kistor,
hvilket händt för någre år sedan i Pijppola här i Sijkajoki Socken.
I Kemi och annorstädes har funnits, efter stora Ryskasegden och än i
våre tider, i gropar nedgömd Spanmål i skogarne. Se Haltia.
Af Aarni, såsom rikedomars och skatters gömmare, synes _Arils_tider
fått sit namn; såsom de äldste i verlden och de sällaste fordom varit
i Jothanhem (Jothers, de Finnars land) långt förr, än Krake fådde
guld och et så dyrbart mjöl dambade af Frodes qvarnar, mjölk lopp i
floderne och ekarne svettades honing.
AATES eller Audes; en Finsk Drott, om hvilken v. Dalin säger, at
dess dotter var gift med Wisbur, son af Wanlander och "Drifva,
en dotter af Finska Höfdingen Snö eller Nieu; och vidare:
Wisbur emottog efter Fadren Wanlander Upsala öde, och förlikt
med Finska huset gifte sig med Finska Drotten Athes eller Aude
den rikes dotter, som födde honom Sönerne Gisl och Audr (i
Finska Krönikan kallade Gris och Amund), men snart förskjuten
måste med dem resa hem; hvarpå Wisbur med en annan qvinna aflade
sonen Domalder: den Finska Hulda gaf då åter förbannelser, med
hvilka Gisl och Audr sändes til honom, at utkräfva åtminstone Modrens
morgongåfva, som var tre stora byar och en guldkädja. Resan var
dock fåfäng, oaktadt Gudarnas försäkran: at Ynglingarne från den
stunden skulle sins imellan strida och guldkädjan en gång blifva
en bane för den ypperste man i deras ätt. Modren Hulda ville med
vidskeppelser fördärfva Wisbur; men sönerne gjorde det med vapen:
de sköflade i Sverige och anstälte upror, hvarvid Fadren en natt blef
innebränd vid år 340.
"Men Domalder, Wisburs Son af andra giftet, ärfde dock sin Faders
rike tillika med kriget, hvarigenom han intog många länder och
kallades Jota-Dolge eller Finnars förföljare. Finland kallades
ock fordom Jätteland.
"Domalder blef offrad åt afgudarne för missväxt vid år 365. Denne
hungers nöd orsakade en stor folkflyttning ur Skandinavien, Wiliner,
Wendler eller Bergfinnar drogo ned åt landet in i Skåne, sedan
anförde af Ajo til Småland, och vid år 370 til Gottland, samt
sedan til Tyskland." Finnmarkken i Småland, och Gottländska
Språkets sträshet, äro bevis til Finnarnes därvaro. Se Vinder,
Joter, Jättiläiset, Drifva.
AATINS barn, Nordens äldste invånare, se Jätit.
AHTI, En Sjö-rå, som gaf fisk och anropades af vidskeppelige
Fiskare. Kanske Lapparnes Akte eller Ahti, den Lapske Afguden
Stor-Junckarens Hustru, (Se Veden-emä) Finnarnes Akka. De
Grækers Actæon, Pan, piscatoribus & venatoribus favens, synes vara
den samma.
AHIKAINEN, Se Ritikainen, den samma som Ahtolainen.
AHTOLAINEN, En stygg ond vålne; et troll, som bandt ormar om sina
gärdsgårds-störar, i stället för vidjor. Ödlan kallas därföre i
Runorne: Ahtolaisen aidan wittas.
AJATTARA, -- Ajattarot in pl. Skogs-Spöken -- Priapus. En ond
förskräckelig vålne af könet i skogar: förvillade Skogsmän och
jägare: nämnes i Finska Bibel-version i plurali 3 Mos. B. 17. v. 7.
Ej pidä Ajattaroille uhrattaman -- i Svenska öfversättningen: åt
djeflomen -- Se Hattara.
AKKA, Ukkos Hustru: en mägtig Gudinna, jämföres med J. Maria, och
tyckes vara den samma i medeltiden. I Runor heter det om Mehiläinen:
Pistä siipesi simaan,
Toinen siipesi meteen,
Akan wanhan wakkaseen;
Tuo sitten simoa tuolta...
och straxt därpå anropas Mariatar. Se Ukko.
AKKA, äfven en Sjö-Råderska, Hafs-Fru: bodde vid et sund; hon kammade
eller borstade sig, och då därvid hände at en tinne eller borst
flög i sjön; blef däraf genom böljornes skummande en tomt-orm och
metmaskar. Se Ahti.
Akka Salmen Korvallinen
Oli päätään sukiwa,
Hapsiaan harjaawa,
Pii harjasta pirahti
Lawialle lainehelle,
Selwälle meren selälle.
Se Syöjätär.
AKKA wanha Kaiwo-Keträ, en flitig käring i spånad och väfnad;
planterade furun och tallar. Se Sämsä och Wennon-härkä.
AKLIKKES-Olmai, trenne Gudamagter hos Lapparne, lägre ned i
luften, til hvilkas ära lördagen och Söndagen hölts helig. De fleste
Lappar hafva helgat Fredagen Sarakka, Lördagen Rariet och
Söndagen de 3:ne Aklikes-olmai til ära. Därföre när Lapparne hafva
försedt sig med Fredags- Lördags- och Söndags-arbete, hafva de gifvit
offer i förlikning. Sidenius.
ALAMAN-Järvi, samma som Aloen-järvi, Fennorum Lerna malorum sive
Styx; en eldputt, där elden fants sedan flere varp dragits; skall
finnas ytterst i Lappmarken, äfven af samma namn i Pudasjärvi,
Pedersöre, och Ilmoila Soknar i Österbotn &c.
Uti en gammal Runa, där det berättas om eldens upkomst, genom det at
Ilmarinen flintade eld af en orm, säges, at gnistan flög keskelle
Alaman-järwen:
Iski tulta Ilmarinen,
Wälkytti Wäinämöinen,
Ylhännä Taiwoisessa,
Eläwällä ennuxella,
Kirjawalla kärmehellä,
Kirpaisi kipuna yxi.
Läpi Taiwoisen yhdexän,
Taiwas puolen kymmenettä.
Meni ajna mennesään,
Wieri ajna wiertessään
Keskellen Alaman järwen,
Nieli tuon tuli Soroisen -- --
ALOEN-järwi, Finnarnes Styx, i högsta Lappmarken. En eldpuss; där
elden fanns i en sarf. Då Ilmarinen och Wäinämöinen slogo up
eld, for en eldgnista i Alue-träsk, som deraf 3 gångor i sommarn
uptorkades, så at Stengruset på botnet syntes. Där drogs sedan not,
at upsöka elden; först med en not af bast, och man fångade väl
fisk, men ej den hvari elden var; sedan gjordes en annan not af lin
och hampa: J. Maria rodde och Wäinämöinen satt i styret; noten
drogs mot och med strömmen; och då fångades en krampfisk; men
hvarken Wäinämöinen eller Maria tordes gripa den. En svart karl
3 tum hög steg då up från hafvet, som hade stenskor, en hjelm af
flinthårda hällen, långt hår til hälarne och skägg alt til midjan:
han släkte med bara händer Krampfisken, fann i den en lax, i
laxen en gädda, i gäddan en sik, i siken en sarf, i sarfven et
rödt nystan, i nystanet eldstrimman och elden, hvars sveda och
värk sedan manas och hänvises til Kipumäki.
ALWA-järvi, En insjö vid Kammola hemman i Wijtasaari Socken, där
rudera funnits vid en källa af fordna tiders åbyggnader djupt in i
jorden, vid hvilkas gräfvande flere blifvit illa betagne, samt sårade
med blemmor och utslag på kroppen.
Denna Alwa-järwi insjö såsom ock Pudasjärwi Sjö äro förr besökte
af Tavastlänningar för fiskeri: -- Krono-skyttar hafva först nedsatt
sig här på orten. Af de 3 första som här stadnat at bo har en hett H.
Leppänen, den andra uptagit Urpela hemman vid Kiwijärvi Sjön,
den 3:dje med tilnamnet Hassinen stadnat vid Alwa-järvi forssen,
och förmenas, at alla desse varit Savolax-boer, hvilka uppå någon
viss årlig ränta bekommit Kongl. tilstånd, at uptaga denna ort.
I en gammal Runa om eldens upkomst heter det: Tuosta tuo tuli
soroinen, pahan tehtyä pirahti, Alwejärwen ala päähän -- --
ALUEN-jarvi eller Ljemon-wesi, en så eldhet Sjö, at ock Sjöfoglarne
där ömkeligen qvidde:
Koskelot kiwuttelexen,
Keskellä Aluenjärwen
Tuon tuiman tulen käsissä,
Waiwatessa walkiaisen.
AMUND den 6:te. Sextus Rex Finlandiæ, vestes pelliceas, quæ tum in
usu erant, auro argentoque distingvi curavit, vestes autem corpori
proximæ a capite ad calcem cohærebant. Messenius in Chronic.
Finland. Mscr. Limnels Disp. de Tavastia p. 17. Praes. Hinr.
Hassel, Aboæ.
ANTERETTOIN, Löylyn-haldia: en bad-patronessa, som förvarar sår, at
ej värman i dem ingår. Se Auterinen.
ARNGRIM, Audins Präst i Finland. Se Aate.
ASAR, Se Esiwalda.
AUDE, Se Aate.
AUTERINEN, Bad-qualme. Finnarne äro mycket rädda, at badångan skall
gå i et öppet sår, hvarföre de hafva Löylyn Sanat eller Synty,
som äro Signelser til bad:
Löyly poika Auterinen,
Auterettären tekemä,
Hiki wanhan Wäinämöisen,
Herran hengestä hywästä.
AUTERETAR & Auterinen: så kallas badet i Runor, och anses för
botande och sundgörande Gudomligheter; ty Finnarne viste ej af bättre
medicament än badstugugång.
ÄHKY, en sjukdom med bukref, troddes vara Äimeröises Son.
ÄJÄTÄR, en af Juuttaas döttrar; däggade ormar.
ÄIMÄTÄR, en stolt mö, blef hafvande af vårvädret; födde vargar.
ÄIMERÖINEN, ordsak til res, Ähkys fader.
ÄMMÄN-Koski, Se Qwena ström och Cajana.
ÄRJÄMÖINEN, en kall buse, med rimfrost, stel och skyf; härmed förstås
en sträng alfvarsam vinter. Se Puhuri och Hyytämöinen.
BEIWE, Solen: Lapparne räkna Solen ibland sine Gudar, som äro längre
ned i luften. -- De offrade åt Solen, på det hon skulle skina väl
och befordra gräsväxt och hvita Kreatur, samt åto gröt om midsommars
qvällen Solen til heder; de offra ock åt Solen för åtskilliga
Sjukdomar, besynnerligen för mangel på förstånd. Lenardt Sidenius.
BERG-Finnar. Se Aate, Winder, Jätit, Joter.
BJARMER, Se Jumala.
CAJANA -- De Gamlas Qvenland, eller Amazoners land, singeras
hafva fått namn af Janus, en afgudabild, som nedslutit utför
Ämmänkoski, då Finnarne ropat; Ca -- Janus! Se Janus! jämför
Qwenland, Qvenaström.
Cajana Slott är funderadt i K. Carl IX tid 1606 af Clemens
Eriksson, mot Ryssarnes anfall, 15 mil ifrån Ryska gränsen. 1716 in
Jan. intogs det af 4000 man Ryssar. Se Ol. v. Dalins Sv. R. bist. 3.
D. p. 562.
DOMALDER, Se Aate, Joter, Jätit. Domalder hämnades grymmeligen
Finnarnes trolöshet emot sin Fader, däraf blef han kallad Jota
Dolgi eller Finnarnes fiende.
DRIFWA, Finska Höfdingen Snö eller Nieus dotter af Fornjoterska
stammen, Wanlands, den 6:te Upsala Konungens af Ynglinga Stammen,
gemål; Wisburs moder, som hon födde i Finland; hon förgjorde sin man.
Se Aate.
DUMBR, Konung i Öster- och Wästerbotn. Se Verelii not, ad Herv. S. p.
27. Han regerade vid pass A. C. 867. Messenii Scond. Illustr. T. X.
p. 4. Pet. Nic. Mathesii Disp, de Ostrobotnia p. 3 & Stecksenii de
Westrobotnia p. 15.
EGRES, skötte ärter och bönor, rofvor, kåhl, lin- och hamp-växten.
ENARA träsk, en af Sveriges urgamla gränsor, längst up i Lappmarken.
ERÄ-pyhä, offer-hälla i Orihwesi, af samma sorte som Lapparnes
parse-ware, Se Uhri-paikka.
ESIWALDA, kallas all öfverhet af Finnarne. Grefve Bonde, i sit tal
om Finnarnes härkomst uti Kongl. Vitterhets Academien, skrifver
Aesiwalda, Som han deriverar af Asar, eller de sednare Nordens
inbyggare, Som kommo från Asien under Oden den yngres anförande.
ETELÄTÄR, Sjelfva Sunnan-vädret, anses per allegoriam, som en
ljuslig och vän Mö, och kallas Etelätär neiti nuori. Hon anropades
af Hofslagare eller hästgällare, at svalka luften ifrån Östan och
Wästan. Bön til henne lyder sålunda:
Etelätär Neiti nuori,
Ijätäk ijästä pilwi,
Nosta lonkka luotehesta,
Syrjin yhtehen syseä,
Lomatuxen loukautak,
Sada mettä Taiwoisesta,
Sima pilwistä pirota,
Teoxillen tehtäwillen,
Panoxillen pantawillen
Se Rana-neida.
FINNAR. Se Winder, Wiliner, Aate, Joter --
FORNIOTI eller Fernioti, är sammansatt af Jotun eller de Joter, som
fordom var Finska folkets namn; härmed öfverensstämmer, hvad Suidas
nämner om et folk, som kallades Iouthouggoi, hvilket synes hafva
bodt i negden af floden Ister, som nu kallas Donau. Fornioter
var Konung i Jättaland, som kallades Finland, i Qvenland eller
Terra Amazonum beläget öster om hafsbotn. (Peringskjölds ättartal,
Genealog VIII p. 86.) Se Kare.
I Swewernes ställe nalkades Nya Schyter från Mithridatiska
bullren til Scandia.
En vördig Husfader Fornioter, förmodeligen af Jumalers ätt,
nedsatte sig i en del af Jotnahem, som då kallades Kuenland, nu
västra Ryssland, Finland, Österbotn. Se Athe.
FROSTI, en Finsk Kung. I K. Frostes tid gjorde Svenska Konungen
Agne anfall på Finnarne. Sic enim Sturlesonius in vita Agni
Expeditionem bellicam suscipiebat in Finlandiam, ubi proelium
committebat cum Froste Rege Finnorum, quem superabat acie.
Schefferus in Lapponia C. 6: p. 49, 50.
GYLPHO, Svensk Konung, men til sin härkomst en Finne, ty han var
Finska Konungen Ferniottis Sonason. Loccenii hist. Sv. Lib. I. p. 2.
HAARNI, et Ähkys tilnamn, it. samma som Aarni -- -- menes Haarni
hautoja sywiä. R.
HAGA gods, Ugglarne tilhörigt, i Janakkala Socken i Tavastland; var
först ämnadt til Slott. Et högt berg.
HAKOISTEN linna, vid Haga gård; en djup graf som där finnes, är
märke därtil. På 2:ne ställen i Hattula, i Säxmäki och 1/4 mil ifrån
Tavastehus emot Norden vid en liten sjö, ses ännu rudera af en mur,
uprest af ofanteligen stora stenar, i nog lång sträcka; ehuru nu mera
något lägre än tilförene.
HALLGRIM, en Reese, dräpt af Domar, i dess egen kula. Se
Miehen-Syöpä och Kuippana.
HALTIA, en Rådare; ande, som troddes finnas särskild för hvar
menniskja, hvar tomt, hus, skogslund, sjö, penninge-gömma och berg.
Denna tanka, om en rådande och en menniskja medföljande ande, har
blifvit bibehållen ifrån äldre tider -- Se om Petri ande Act. 12: v.
15. och i våra Symboliska Böcker är det uptagit i morgon och
afton-bönerne.
Item: Haltia, är en menniskjas kynne och naturell samt hardiesse;
t.ex. säges: Sillä on kowa eller hywä haltia, karhia luonto, han är
modig, orädd.
Aarnen-haudan haltia, Draken eller Penninge-skratten, som låg
öfvar nedgräfna skatter. Denne Aarnen-haudan haltia kan förliknas
med Thrain i Svenska Mythologien. Et troll, som uti sin graf
förvarade sin Rikedom eller en stor skatt, som därföre var svår at
röra.
Denne var också efter sin död förskräckelig för den eld och rök, som
han pustade ur sin graf; hvilket kan syfta på de lysgubbar (Errones,
ignes lambentes), som synas på sådana ställen.
Huoneen-haltia, samma som Tonttu. Se Tonttu custos, præses
Domus.
Weden-haltia, en ande i insjöar, som skulle blidkas af fiskare.
Hans elaka anslag förhindrades genom själspeck, tran. Se Weden
eukko eller Emä.
Wuoren-haltia, Bergs-rå. Se Wuoren-wäki.
Wuoren-haltia hupia, en Hijen heimolainen, Hiisis frände, och
Wäinämoises, Eldgudens, compagnon vid järnsmide.
HATTARA, paha hattara; en troll-kåna i gamla sagor; nästan samma
som Ajattarot och Lemmas, v. infra. Kallas i Finska käringa-sagor
paha hattara, för dess okynne. Item Hattarat, bångstyrige jättar
och Himmels-bestormare. Hattaroita hallitseepi, håller styr på
bångstyrige Rimthussar. Prov. Ei tiedä Jumalakaan kuinga kurjaa
pitää, hattaraa hallitsee.
HÄRKÄ eller Mulli, En rätt märkelig Mythologisk Oxe, mycket lik
de Separatisters och Chiliasters, hvaraf de tänka hålla et fett
gästabud på jorden, utan tvifvel i sällskap med Troglodyterne, sedan
de få et jordiskt herravälde.
Finska Runorne beskrifva denna Oxe ofanteligen stor, så at dess
hufvud rördes i Tavastland och svans fläcktade i Tårneå. Dermed
förstås altså förmodeligen Karlvagnen. Svalan flög en hel dag ifrån
manken til svansändan, och Ickorn sprang en månads tid imellan
hornen, utan at hinna sitt mål.
En liten svart karl slagtade honom, hvaraf fecks 100 såar kött, 7
båtar fulla med blod och 6 tunnor talg eller fett, hvaraf smörjor
gjordes, därmed man läkte bränsår, m.m. Runan berättar:
Hätkä kaswo kaunihisti (aliis, kainuhussa),
Lihoi mulli lijotengin,
Pää häly Hämeen maassa,
Händä torkku Torniossa:
Päiwä kauden pääsky lensi
Häpeheldä hännän päähän;
Kuukauden orawa juoxi,
Härjän sarwein wäliä,
Eipä wielä päähän pääsnyt,
Ensingänä ennättänyt;
Hajettiin Tappajata...
Mies musta merestä nousi...
Ensin wäänsi polwillensa,
Sitten käänsi kyljellensä,
Sijtä siirsi seljällensä.
Saatijn siitä saalihixi,
Sata saawia lihoa;
Werta seitsemän wenettä,
Kuuta kuusi tynnyriä;
Täst on woitteet otetut,
Tästä kahteet katotut,
Jolla wihat wiskotahan,
Tulen poltot poltetahan,
Tulen woima woitetahan,
Tulen pahat paratahan...
HÄRJÄN-pyry. En Ström, Hämeen Linnan takana, på andra sidan om
Tavastehus: förekommer i Runor.
HEIMDALLER, vishetens Präst på Saaris i Finland.
HELAA, den årstid, då Pingst-högtiden infaller i Maji eller Junii
månad, hvaraf Christi himmelsfärd kallas Hela-Tuorstai och Pingst
Heluntai. Finska folket, i Synnerhet i Tavastland och Åbo anställa
då lekar, Hiippa kallade, enke-lekar, m.fl. dansa kring eldar
i åkrar och gröna parker o.s.v. Tyckes träffa in med Grækernes
'anthestaeion och 'agoa, arealia -- hvarom Suidas. De lust-eldar,
som på flere ställen i åkrar och på öpna fält göras, kallas på Finska
Hela walkia, vid hvilka brasor de sig roa, i synnerhet i Tavastland
uti Hattula Socken, med godt öl under musik och hoppande. Elden
flintas ej altid up; utan tages med gnidning af trän, såsom villarna
göra i Norra America. Detta sker hälft då man underhåller rök på
åkern vid koernes fållande. En sådan eld anses för helig, och kallas
på Finska Kitkan-walkia.
HELKA, utan tvifvel Helga, el. Olga, aliis, den heliga Helena.
Finnarne beskrifva henne, såsom hywä, priski, warsin walittu waimo.
d.ä. hon anses för en ganska god utvald Qvinna och vis Gumma, at,
jämte Maria, dämma blodsår efter järnskador; Se Luonottaret,
hennes döttrar. Hon anropades, at tilbinda blodsår, på följande vis:
Tule tänne tarwitaan
Helka waimo hempiätär,
Tukis multa turppailla,
Maan saroilla sammaltelek
Reikeä rewennyttä,
Peitä pienillä kiwillä,
Ettei maito maahan pääse,
Puna peltoon putoa.
Kom hit, här behöfves
Du väna qvinna Helka,
Stoppa til med muld torf,
Mylsja med tåteltafs
Det uprifna hålet,
Täck med små stenar,
At mjölken ej må nedrinna,
Den röda bloden drypa i åkern.
HELWETTI, Plågo-rummet för de osälla efter döden; dit, och til
Kipumäki, hänvisa ock troll ofta plågorne. Deriveras af Svenska
ordet Heel, som emottog dem, som ej voro märkte i tiden med Sverds
(Geirs-uddi), och sägnade de döda, som lefvat väl.
HERHILÄINEN, (En Bålgetinge) i Runor; upkom då Karilainen stötte
med sin häl i jorden. Se Karilainen.
HIIDEN eller Hijjen Emäntä; Hijsis Stygga hustru; af dess sträfva
hår togs strängar til Wäinämöises nya och märkeliga harpa.
Kust' on kielet kantelossa?
Jouhista hywän orihin,
Hiuxista Hijjen emännän,
Weden wahoista walitut,
Se Hijsi.
HIIDEN eller Hijjen HEIMOLAINEN, Hijsis Slägtinge och anförvandt.
Wuorten- haltia Hupiat rectius, Upia, en som förvarar och gömmer
malmstreken i berg -- Bergs-rå.
HIJJEN-HEVONEN, en helfvetes Fri-trafvare, hvarpå troll och sjelfva
Pesten skjutsades til afgrundens klippor. Pesten (Rutto) får
denna skjutshäst på följande sätt:
Lähe kumma kulkemaan,
Maan paha pakenemaan,
Ihosta alastomasta;
Kyllä mä sullen annan kyyin
Ja annan ajo hewosen,
Jonk ej kynnet jäällä nuljak,
Jalak räiskyk kalliolla,
Sija tuonne kunna käsken,
Otas Hijjestä hewonen,
Warsa wuoresta walihtek,
Kotiis männäxesi;
Kuin sinä liet kyytiä kysywä,
Anowa ajo hewosta:
Tunnema sinua manoan,
Ajoaxes hyvästi,
Tuonne Turjan kallioon,
Wuoreen teräxiseen;
Aja sitten kalliot kowastik,
Pesät Hijjen pelmuutak.
Kotiisi männesästi
Hijjen hirmu kankahia,
Ikusseen helwettijn,
Jost et kuulu kuuna päänä
Ilman sinä ikänä:
Mäne sinne kunne käsken
Lapin sysmän synkiään,
Pohjan pellon penkereen,
Mäne tuonne kunne käsken
Pimiäseen pohjolaan.
Far tilvägs du underliga,
Fly du landsplåga
Ifrån det nakna hullet;
Nog skall jag ge dig skjuts,
En häst at köra med,
Hvars hofvar ej flinta på isen,
Hvars fötter ej snafva på hällan,
Kör dit jag ber dig,
Tag häst ifrån blåkullan,
Välj dig en fola ifrån berget,
Til din hemresa,
Om du frågar efter skjuts,
Och begärar en trafvare:
Jag manar dig dit,
Så at du må köra friskt,
Dit til fjälls i Norrige,
I ståhlhårda berget;
Kör sedan hårdt på hällarne,
Häf Blåkulls ugnarne huller om buller.
Då du far hem.
Efter blåkulls hiskliga sandmoer,
Til den eviga afgrunden,
Hvadan du ej hörs någonsin,
Ej heller syns i evärdeliga tider:
Far dit jag visar dig,
In i Lappmarkens tjockaste skog,
I nordens åkerbrink,
Far dit jag ber
I den mörka Norden.
HIJJEN-HIRWI, de Göthers Alpandir, et ohyggeligt djur, på hvilket
Sigurd ridit. Peringskjöld gör det til en Elephant. I Finska Runor
är det en elg; Hijsis tamde dragoxe. Af des tagel togs afven
harpsträngar til Wäinämöises välklingande harpa. Hiwuksista Hijjen
hirwen, karwoista merikateen.
HIJJEN-IMMI, en Hijsis hus-jungfru, en dugtig möja; också af dess
sträfva tagellika hår tog Wåinämöinen strängar til sin harpa.
Teki harpun hauwwin luusta,
Kandelen kalan ewästä,
Pani kielet kandeleseen
Hiuxista Hijjen-immin,
Jouhista uwet orihin.
HIJDEN-KIUKAAT, eller luolat, i Björneborgs Lähn, stora stenrösar
eller Jättegrafvar, dylike, som ock finnas i österbotn; förmenas vara
af Hijsis slägt och afföda upstaplade, dels nedfallne boningsrum,
dels Grift-ställen ifrån Braane-åldren; hvartil märken funnits i de
qvarlefvor af karl- och häst-rustningar, som ibland aska och bengrus
träffats under desse stenhögar, hvilka finnas på ansenliga högder i
skogarne -- Se Jätit och Åbo Tidn. 10:de årgången för år 1783, p. 186
-- och 9:de årgång, för år 1782, sid. 221 och följ.
HIJJEN-KISSA, Se Kipinätär.
HIJDEN-LINNA, et upstapladt berg, af Hijsi utsedt til Slott Paldamo
-- Se Kalewan pojat.
HIJJEN-LINTU, i.e. Ampiainen, så kallades Getingen, och ansågs för
en blåkulles fogel.
HIJJEN-PESÄT, Bergstrolls boningsrum, Se Hijjen-Kiukaat och Hijjen
hevonen.
HIJJEN-RAKKI, En helfvetes hund, cerber, furie --
HIJJEN-RUUNA, en underjordisk häst. Se Hijsi.
HIJJEN-WÄKI, alt Hijsis husfolk, en gruflig skara af plågoandar, som
uphetsas af troll på dem de vilja illa. Voi Hijjen väki är en af
små-svordomarne.
Hijsi hade et väl försedt hushåll: hus och hem, hustru och barn,
hästar, hundar och kattor, som alle voro af et argt kynne och
likadana med sin husbonde.
Hippa var en af Hijsis döttrar, som i lag med Kalma gaf brådtom
åt tjufvar, at återhämta det bortstulna. Se Kipinätär; och alle
föregående artiklar under Hijjen och Hijsi.
HIJLITÄR, En af skogs-dejorna i Nordanskog, som skulle förtaga svedan
af brännsår. Hon anropades vid dylika eldskador således:
Palon tytti pohjan neiti
hiilitär Tapion vaimo,
Tuo polwin porossa pyöri,
ypenesä kyynärwarsin.
Oris juoxi Pohjolasta,
Jonk on lampi lautaisella,
Wesi selwä selkä luula:
Ottipa siitten hyytä,
Otti jäätä jähdyttöä,
Suusta pohjolan orihin
Tuolla hyyllä hyyvvytteli
Tuolla jäällä jäähytteli
Paikkoja palaneita
Lihan tuiki tullehia.
HIJSI, En mägtig Gud eller Gudinna, som fredade för skogsdjur, men
var i sig sjelf förfärlig; dyrkades på flera ställen i Finland,
hvarom än vitna orter nämnde efter honom, til åminnelse af dess
dyrkan: t.ex. Hijden-wuori, Hijden linna &c. Hijsi är til namnet
mycket lik de Ægyptiers Gudinna Isis, Osiris syster och maka, bägge
födde af Saturnus; bonarum artium, morum & agriculturæ promotores.
Se Wennerdahls Mythol. och Suidas.
Hijsi ansågs för en grufvelig stark Jätte, grym och förfärlig;
hvilken dref Björnar och Vargar som lamb. Agricola säger: Hijsi
metseleist soi woiton. i.e. Hiisi de feris largitus fuit victoriam.
It. med Hiisi förstås så väl Blåkullan, som Hin Onde, då det
säges: mene hijteen, far til faners; mistä hijjestä se tuli, af
hvilket elakt rum kom han? jo sen hijsi wei: woi hijsi toki, det
var Hin -- vox indignantis & admirantis.
Hijsi är af flere slag: 1:o Wesi hijsi, 2:o Mettän hijsi, 3:o
Wuori hijsi eller Hijden wäki -- desse alla, näml. vatn-, skogs-,
bergsrån, tro trollen sig kunna uphitsa och utcommendera, at qvälja
och plåga i synnerhet tjufvar, at göra en döf, blind, darrande, och
med flere sjukdomar behäftad; en sådan önskan är denna:
Ken katehen Kahtonowi,
Silmin kierin kexinöwi,
Ken kuujalla kuunnelwoo,
Wälillä wäjystänöö,
Hiijen hursti hurmehinen,
Korwiin kohettuoon
Korwin kuulemattomaxi.
Ho som afvundsamt ser,
Koxar med sneda ögon,
Den som lyss på tåget,
Lurar på vägen häremellan,
Hin ondes blodiga duk,
Må svepas om hans öron,
Så at han blifver döf.
Hijsi eller Hijttis, anses för Hijsis fula och stygga boning.
Et hiskeligit ställe; helfvete. Run. Hijden hijli huonet -- Flere
orter i Finland, hemman och sjöar bära namn af Hijsi -- i Pijkis
och i Paldamo Hijsi och Hijttis i Åbo Stad en gård, Hijdenala
i Pemar, Hijttis i Janakkala, Kimito och Lojo, Hiiden kangas i
Nousis, Hijden wesi och Hijden wainio i Wichtis &c. Se Kalewa.
HIJTEIN-KIRKKO, vid gamla Kunga-Sätet Saaris i Wirmo Socken,
vid berget Isomäen wuori, Hijtein Kirkko, i.e. Templum Deorum
sylvestrium; där finnas stenar satte i den ordning, som Tempel
brukade grundläggas och upmuras.
HIJTOLAINEN eller Hittolainen, et elakt bergstroll af Hijsis
familie, hvars sträfva hår förvandlades til ormar; hvarföre ormen
titleras: Hijtolaisen hiuskarwa, Pannahaisen partakarwa.
HIPPA, (Ylimmäinen Metän Kuningas) Faunus el. Pan, den förnämste
Skogs-Gud, kanske den samme, som titleras Kuippana; skulle drifva
Skogsdjur i giller och fällor, hvarom han anropas således:
Kuippana metän kuningas,
metzä Hippa halliparta,
Kulettele kultiasi
Mieluussa mehtolassa,
Käyttele hopeitas,
Puhalla punainen lanka
Poikki pohjolan joesta,
Sini lanka siuwwauta,
Tulla suurta tulla pientä,
Wiljaa monen muosta,
Kynttä kaiken karwallista,
Lapin laajalta mäeltä
Niin säs tu-u tuonnempata
Laajasta lapin perästä &c.
Kuippana du Skogens Kung,
Du Skogens lustige Gubbe med skiftande skägg,
Led dina guldvärda djur
I den nöjsamma skogen,
För an dina silfverdyra Kreatur, (i synnerhet Räfvar),
Blås ut rakt dit röda garn
Tvärs öfver ifrån Nordens elf.
Svinga den blåa tråden (tvinna),
At både stora och små djur må komma,
Villebråd af många slag,
Klordjur af alla färgor,
Ifrån Laplands vidsträkta högder;
Hämta dem längre ifrån,
Ifrån det vidlyftiga Lapplands yttersta vrå. --
Hiippa, en lek om våren. Se Helaa.
HILLERWO, en Utter-Gudinna, Saukon oma Emuu. Bodde vid forssar,
bäckar och källor; Skulle gifva uttrar; kallades ock wejen ehtosa
Emäntä; en rik och gunstig vatu-fru; dess man var Juoletar.
St. HINRIK, En Lärare ifrån England; kom til Sverige med sin Landsman
Cardinalen Nicolaus Albanensis 1153, och blef af honom förordnad
til Biskop i Upsala. Han fölgde med Erik den Helige til Finland,
där han omvände och döpte många hedningar, och styrkte dem, som af
Eriks vapen redan voro tvungne til dop och Christendom.
Men när Hendrik på Svenskt sätt ville gästa på et gods, som tilhörde
Lalli, en förnäm Finne, och i ägarens frånvaro uttog det han behöfde,
blef han af den förtörnade Lalli öfverfallen och ihjälslagen på
isen i Kjulo träsk, först på året 1158. Lalli afhögg St. Hinriks
tumm, hvarpå var en gullring, som flög på isen, men glittrade fram om
våren, då den gjorde mirakel och en blind, som först blef den varse,
feck sin syn igen. Samma tumm, är nu et insigne i Åbo Dom-Capitlets
Sigill.
Detta dråp gjorde Henrik til en Martyr och uphögde honom til et
Helgon. Påfven Adrian IV utgaf en Bulla, at St. Henrik skulle
blifva Canonicerad, och d. 19 Januarii, kallad Hindriksmessa, skulle
hans åminnelse heligt firas, och St. Henrik antagas til Sveriges och
Finlands Patron. Hans graf i Nousis kyrka, tre mil ifrån Åbo,
blef mycket besökt, Hans åkallan troddes bota sjukdomar och hela
kropps bräkligheter. Dom-Kyrkan i Åbo blef invigd på Unikangar
til hans ära, och hennes underlagde Bönder kallades St. Henriks
Landtboar. St. Henriks bild i Lebens grösse fins af träd, med
Biskops mitra, i Pedersöre kyrkas väkenhus.
Se Lalli och Rändämäki.
HIPPA, en Skogs-Gud. Se Hiippa -- En annan vid namn Hippa anses
för Hijsis dotter, Som skulle plåga tjufvar, hvarom Runan säger:
Hippa hijjen tyttäriä -- warkahani wartaxi, omoani ottamahan. -- Se
Hijjen väki, Hijsi, Kipinäter.
HIRMU, en förskräckelig Jätte; fördref colique. Hirmu kourilla
kowilla, kaikkiwallan kahleilla.
HITTAWANIN eller hittavainen, dref, lik en Jagthund, de rädda
hararne fram; anropades som en Gudamagt, för at gynna Jagt och
djur-fånge i Careln.
HITU, Hijjen neitosia eller Hijten. En orm-piga, en af Furierne.
Ormen liknas vid henne: Hitu hijten neitosia, palmikko paulalle
nojjan, hius rihma hijten nojjan -- ormen trollens hårband, at fläta
med.
HOMMA, Kimmoin Kuningas, skulle stämma blod.
HOMARIN Koski, En strid Ström med forss, som i Runorne dels nämnes
vara i Sverige, dels tros vara Turkin rajalla, vid Turkiska gränsen.
HONGAS, En Nordanskogens Fru, skulle hålla styr på björnen, at han ej
skadade boskapen:
Hongas pohjolan emäntä
Pane panta pihlajainen
Nenän ympäri nykerän
Kuin ei pihlaja pitäne
Niin sä rautanen rakenna
HONGATAR eller Hongotar, n. pr. foem. En Skogs-nymph, Furuträns
beskydderska; Björnens mor och amma; Hongonen dess man, Björns
fader. Beskrifves såsom trumpen och tvär, waljo-waimo, bor i
Romentola -- Se Tapiola. Den grymma Björnens amma kan ej heller
hafva mildt utseende. Om Björnen heter det i Runorne; Hongikosta
sinun sukusi, Hongotar sinun sukusi. -- -- --
HOROGALLEN, en gammal Lappsk, af dem så kallad, under-himmelsk Gud.
Kan äga likhet med oksgia, Bacchi högtider, som höllos på sky-höga
berg, hvars Präster nämndes oksgenones, de där höllo sammankomster
hjeltar och Gudar til heder. Suidas.
HÖLMÄ, En underjordisk Järn-Gud. R.
Hölmä tuonelta tulowi,
Maan alta manalan poika,
Löyti suosta ruoste heinän,
Teräs heinän hetteestä,
Weipä Ilmarin pajaan,
Itte seppä Ilmarinen -- -- --
I sjelfva verket ej annat, än tack- och myrjärnets uphof, v.
Ilmarinen.
HULDA, en Finsk trollkäring, hvilken berättas hafva förgjort Svenska
Konungen Wanlander -- törhända Taciti Welleda, en jungfru,
som kunde spå, och Dalins weli öda, en af honom föregifven
Spådoms-Gudinna. Se Athe.
HURUS och hurus-wäinen, en välgörande Nymph, Wäinämöises dotter,
hämmade blodfloder.
HYRYITÄR eller Hyryttär, n. pr. foem. af Panittares afföda,
skötte elden i koppar-kettlar.
HYSE, en skogs-ande, rådande öfver vargar och björnar, samma som
Hijsi, Hysi dref skogs-djuren i vall.
Hysis häst eller Hijjen Ruuna var en underjordisk häst, hvarpå
reds til blåkulla efter smörjor, då man blifvit sårad af järn: R.
hikoowako Hijjen Ruuna, kastuuko Manalan karwas -- -- --
HYSISBORG eller Hijsi Slott i Öfterbotn, emellan Sotkamo och Paldamo.
Et berg med trappsteg. Se Hijsi, Soini.
HYYTTÖ, den Rimmiga köldens iskalla moder. Se Kijron-koski. Pakkanen.
HYYTÄMÖINEN eller Hyyhäröinen, den af is och snö rimmige och stele
Pakkases Farfader. Vintern kallas Talwi poika Hyytämöinen.
Hotades, at ej förr kyla tår och fingrar, än han islagt Wuoxen-forss,
så at ingen droppa skulle drypa; äfven en qvinnas händer i deg-tråget
och fålan i stod-qveden; kölden skulle höra til dessa orden:
Pakkanen Puhurin poika,
Talwi poika Hyytämöinen,
Ellös kylmäk kynsiäni,
Warpahiani palelek!
Äskensä minuua palelek,
Kuinkas kuiwat Wuoxen kosken
Weden wuotamattomaxi,
Akan kädet taikinahan,
Wahtahan hewosen warsan.
IHARI, en forss uti Kangasala vid Pälkänä i Tavastland, som kom up
1604 vid Ihari by, då Sarsan koski flod torkades, hvaraf är detta
ordstäf derpå orten: Ilkiä Iharin koski saatti Sarjan waiwaisexi
d.ä.
Imunitis Torrens Ihari dum nascitur extra
Pauperiem peperit, qua pungitur incola Sarsae.
Vid. Christ. Limnel Disp. de Tavastia P. II. p. 24 & Åho Tidn. för år
1784. Se Inari.
ILKKA eller Ilkainen, Jacob, en bonde från Ilmola Socken i
Österbotn, anförare för Bönderne i Klubbe-kriget 1596 mot Claes
Flemming. Se Nujja eller Klupu- sota. Ilkka, är et Bonde-hemman
vid Ilmola Moderkyrka, straxt bredevid landsvägen.
ILMARITNEN, Wäinämöises yngre bror; Luft-Guden, öfver väder; samme
med AEolus, rådde äfven öfver eld och vatn. Iski tulta Ilmarinen,
wälähytti Wäinämöinen pimiäsä Pohjolassa. Han gjorde krigståg och
färder lycklige. Ilmarinen rauhan ja ilman tei ja matkamiehet edes
wei. Denne Wäinämöises Bror och Compagnon, var ock en god järnsmed
och masugns mästare vid tack- och myrjärnets kokning -- -- -- hvarom
sjunges i Raudan Synty:
Itte Seppä Ilmarinen
Pani orjaat liehtomahan,
Painamaan palkalaiset,
Orjat liehto löyhytteli:
Jo päivvänä Kolmantena
Kahto ahjosan alustan;
Mitä mun tuleni tuopi,
Kuta ahjoni ajaa?
Rauta tungexen tulesta,
Iso rauta lähteestä
Emä rauta we-en nawoilta
Kahteloo, kääntelöö:
Hoss! sinua rauta raukka,
Ettsäs silloin ollut suuri,
Kuins tuotihin pajahan,
Kuissas heilut hetteessä,
Wenyt wehnässä tahassa,
Nousit nuorra taikinana,
Kumma sinun ahjoon ajelin.
Sjelfver Smeden Ilmarinen
Satte trälarne at draga bälgen,
De legda, at krysta på (pusta),
Drengarne drogo bälgen, at de flåsade:
Redan den 3:dje dagen
Besåg han sin ässjas botn (understa lag);
Hvad godt förer min eld,
Hvad drifver min ässja fram?
Järnet tränger sig ut ur elden.
Det stora järnet från källdyn,
Moder-järnet ifrån vatudjupet.
Han beser det, vänder om det:
O! du stackars Järn,
Intet var du då stor,
Då du hämtades i Smidjan,
Då du välde (gungade) i hängdyn,
Var segt och tögdes såsom en hvetmjöls-deg,
Uptogs obrukadt likt deg,
Då jag föste dig in i ässjan (i masugn)
Se det öfriga under Luonnotar, Aluen-järvi.
Finnarnes Ilmarinen beteknar ofta regnet, åskan och luften, såsom
Josur eller Jupiter. I anseende til Smed-kunskapen kunde Ilmarinen
anses för Swafnis, den Finska Vulcanus, ty honom blefvo alla goda vapn
tilskrifna.
Ilmarinen, såsom en god Pil-smed, anroptes äfven vid Pestskott
Jollama puskuja puserran,
Ampu-tautia ajelen;
Itte llmoinen Jumala,
Itse Wanha Wäinämöinen,
Itse Seppo Ilmarinen
Täsä myöskin tarwitahan,
at utdraga pest-skotten.
IMMI, En kärleks-mö -- Finnarnes Astrild, som skänker ej mindre oro
än ro, bryr och sårar de dödeligas hjertan. Se Pohjolan impi.
INARI, En af Stygis hiskeliga brådstupande forssar. Inarin wesi,
Pohjolan puolesa; et afgrundens träsk ytterst i Norden; dit troll,
samt alla onda vålnader och gastar hänvises. Se Aluen-järwi och
Ihari. R.
Tuonne ma sinun manoan
Inarihin ilkiähän
Rutian koskehen rumahan,
Kust et kuulu kuuna päänä,
är et Exorcisternes trogna votum mot det onda.
INDOMIEHET, samme som Tietäjät, eller lika med Grönländares
Angekokker och Persernes Magi -- trodde sig veta alla
hemligheter: om något var bortstulit, en häst bortrymd, eller
någon skada skedd; så viste de beskrifva alt, endast de sågo i en
bränvins-bägare: de viste säga om man hade at förvänta lyckelig eller
olyckelig utgång på et ärende, om giftermål &c. Desse voro Läkare,
som äfven frånvarande kunde bota, om något af den sjukas kläder eller
husgeråd til dem hämtades.
De föreskrifva åtskilliga narraktige botemedel, såsom at gå omkring
en kyrka, eller om natten inpå kyrkogården &c. och den som af deras
cur ej blir frisk, beskylles at icke hafva observerat alla deras
löjeliga uptåg och föreskrifter, eller säger man, at en ond ande
eller menniskja varit förhinderlig m.m.
Desse Tietäjät, eller vise Gubbar, sökas på flere mils
väg. De äro altid försedde med vidskeplige amuleter, t.ex.
menniskjo-hufvudskallar, ben, stoft från kyrkogården, ormhufvuden
m.m. hvarmed de tro sig uträtta alt. Ingen törs förtörna desse
allvetande herrar; ty då rasa de, bita tänderna, deras hår resa sig,
de hoppa af enthousiasme up i vädret, stapla fram några ord, stampa
med fötterna och bärga sig som fullkomligen rasande; därföre kallas
de Indo-miehet -- -- jotka owat innosansa, haldiosansa liikkuwat
-- -- Myrrys miehet -- Se Haltia, Tietäjät, Noider eller Noidat,
Myrrys miehet.
JABMIAIMO, Lapparnes Wallhall eller Gripnis-Salar, Finnarnes
Tuonela, Manala, dödens boning, et stycke ned i jorden. När någon
dör, säga Lapparne, at själen är faren til Jabmiaimo. Äfven mena de,
at själen är faren til Jabmiaimo, när man är blefven sjuk, hvarföre
Lapparne sluta, at kroppen vil komma efter och dör. Då de falla i sin
ecstas eller dvala (Lappi lankeepi loween); fara de til Jabmiaimo;
när Noiden är kommen til Jabmiaimo, begärer hans slägt, at själen
må äterkomma i kroppen och menniskjan framdeles lefva. De sjungas
dädan up med troll-Runor. Sidenius.
Alla döda äro i Jabmiaimo lika så väldiga, som de hafva varit häruti
verlden, och de få en ny lekamen i dess stad och ställe, som här
förrutnat i jorden. Se Rotaimo, Rota och Tuoni. Jabmiaimo kan
jämföras med gamla Göthernes Gripnis-Salar; de döda hjeltars boning
och hemvist, där de möttes och bodde i de dödas rike. Här satt
Jallwadur på en gyldene stol, och omkring honom de berömdaste
hjeltar, hvilka verlden någon tid sedt. Här sjöngs Gymesliod, en
sång, som förnögde de aflednas öron i Gripnis-Sal eller Jabmiaimo.
JABMIAKKA, är dödens moder, härskarinna i Jabmiaimo. Til Jabmiakka
offra Lapparne, på det menniskjorna må så lefva; ty Jabmiakka och
dödningarna sjelfve stå efter, at af de lefvande få ned til sig dem,
som äro i slägt med dem, såsom barn, barnabarn &c. Sidenius.
JAMI-kiatser, underjordiske andar, åt hvilka Lapparne offra ben
och några små stycken, som de taga af de förnämsta lemmar på
offer-altaret, och om hvilka de säga, at Gudar och Jamikiatser skola
däraf kunna göra sig nya kreatur och skapa kött på benen. Alla tider
bruka de ock tilbedja på knä och låfva Gudarna med deras sånger.
Sidenius.
JÄTIT el. Jättiläiset, samma som Kalewan-pojat, eller Bibelns
Enakims barn, Nephilim et Gibborim, Resar och Goliather, Jättar,
tyranner och väldige.
Dem tilägnas än de Sten-rötor (ehuru de mästa äro Lapparnes
qvarlefvor, af fattiga kojor), som finnas nästan öfver alt i Finland,
i synnerhet i Haliko, äfven i Björneborgs Län, där de ock heta
Hijjen kiukaat, luolat; i Vijtasaari, Lapinrauniot; i Laihela och
Sijkajoki i Österbotn Jättiläisten haudat, asunsiat, huoneet.
Desse Atins barn. Nordens äldste invånare, lekte i sina tjocka
skogar, hvarest träden äro lika gamla med verlden och stå med sina
lummoga qvistar snärde kring hvarandra, och gömma i sina snären de
villaste djur.
Vårt gamla Sverige och Finland kallades Jotanhem eller Jättars
land, af sina Reslika inbyggare, som då hade ben och ej bråsk, blod
och ej vassla, hvilkas kroppar hvarken veklighet, eller vällust,
eller utländske drycker hade gjort qvinliga.
Jättstrikar bodde i Norrland. Fordna invånarena i Jästrikeland och
i vårt Paldamo. (Se Hijsi och Calevan pojat) i längd och styrka,
nästan Jättarne lika. Se Kalewan-pojat.
JORTANA, Styggie flod, öfver hvilken de döda skuggor skulle föras,
dit svedor förvistes: i Runor, stundom en Elf, stundom heter det:
Jortana, Jumalan Poika, Tulek työsi tuntemahan.
Bukrefven (Ähky) manas til Juortanin jokiin suuhun (Ilomantzin)
rajoilla yxi Juortanin joki där säges ock qvesan (Se Kotalahti) vara
upkommen, Juordanin jokijn suissa -- dit förvises ock qvesan från
fingret:
Hoss sinua koitu hoihka
Menes Tuonne kunne käsken,
Jordanin jokiin suihin;
Sielt olet kutta kulkenunna
Mieron herjä heittänynnä,
Märkinä märättämään,
Panemahan paisumina -- -- --
Då de läsa öfver ormbett, gifva de in åt boskapen qvicksilfver, salt,
camphert, dyfvelsträck och bäfvergäll, som de blanda med vatten,
hvilket de mana ifrån Jordanin joki af Kyytöläinen:
Tuo wettä Jordanin joelta,
Hywän wirran pyörtehestä
Wettä Wennon lähtehestä -- --
Laula wettä kielelleni,
Tuolta wettä tuota kohden,
Jordanaisesta joesta.
JOTUN -- Joter, Finska folkets fordna namn, hvarföre Domalder
heter Jota-Dolgi, Finnarnes Baneman eller mördare, häraf är ock
Fornijoti sammansatt -- -- Se Fornioti, Athe, Jätit.
JOUKKAWAINEN, En Jätte, som ville täfla med Wäinämöinen;
men Wäinämöinen stack honom genom hjertat med et spjut; då
Nuori-Joukawainen anropade alla Gudamagter så til lands som sjös,
och äfven i sin nöd vände sig til J. Maria, som på en natt läkte
såret, så at han blef helt frisk. Han öfvertalte sedan Wäinämöinen,
at sjunga, hvaraf mörkrets portar öpnades, luften daldrade, klipporne
brusto; härom heter det i Runan:
Leuwat liikku, pää järisi,
Kiwet rannalle rakoovvi,
Paaet paukku kalliolla,
Wäinämöisen laulaissa;
Portit pohjalla repesi,
Ilman kannet katkieli,
Wäinämöisen laulaissa.
Joukawainen mötte Wäinämöinen på en väg och retade honom, hvarom
Runan berättar sålunda:
Ennen Wanha Wäinämöinen
Ja tuo nuori Joukkawainen
Tulit tiellä wastuxuta,
Aisa aisahan takisti;
Wembel tarttui wembelehen -- --
Joukaivainen sade då i sin ungdoms hetta:
Se nyt tiellä olkohon,
Joka tienneepi enemmin;
Se tieldä pois poiketkohon,
Joka tienneepi wähemmän.
Muistan meret kynnetyxi,
Sarka jaot sauwwotuxi,
Ilma pielet pistetyxi,
Mäet myllermöitetyxi,
Kiwet luoduxi kokohon.
Jussit & extendi campos, subsidere valles,
Fronde tegi silvas, lapidosos surgere montes.
Ovid. metamorph, Lib. I: v. 43, 44.
Men Wäinämöinen beviste sig vara äldre, och fattade i Joukkawainen,
för at kasta honom i sjön, säjande:
Lapin tietoo, waimon muisto,
Ja ei Uron parta-suisen!
Minun on meret kyntämäni,
Sarka jaot sauwwomani -- -- --
Han lockade sedan Wäinämöinen at sjunga;
Laula, laula Wäinämöinen,
Hyräile hywä sukuinen -- -- --
Tuopa wanha Wäinämöinen
Warmon kyllä wastaeli -- --
Warainen on laulamaxi
Aikainen on ilon teoxi.
Men när ock Wäinämöinen började sjunga; så måste alt daldra och
röras, såsom det äfvanföre är berättadt. Se Wäinämöinen.
Joukkawainen var lik Thormoder, som sjunger när han drager pilen ur
hjertat, och lifvet följer efter handen. Joukawainen kan ock liknas
vid Göthernes Hogne och Håward. Den förre sönderslet Swiphalder,
när han förvandlat sig i et lejon, och log när man skar ur honom
hjertat. Håward, kämpen, hotar då han står på knä, och kämpar ännu
när han mistat bägge benen: kroppen är stympad, men hjertat oförsagdt.
JOULU kalla Finnarne Julen, den de af gammalt och ännu hålla för
den yppersta högtid, och hvartil i synnerhet välplägning af mat och
dricka beredes, samt då framför andra tider nyttjas; däraf är äfven
detta ordspråk gängse: Juoman l. juoda Jouluna pitäwi syöda lihaa
laskiaissa -- Se Laskiainen, d.ä. om Julen skal man dricka.
Biskop Jesper Swedberg i dess Schibboleth och Ol. v. Dalin i Sv.
Rik. Hist. derivera ordet af Jul, rota, som fans på Runestafven för
denna dag, til tecken, at Solen återvände tilbaka mot Norden; eller
af Jola, Joldra, för de lekar och dryckes-lag, med Odens galtens
förtärande, som då anstältes Oden til heder, och för at vinna god
årsväxt, i det inträdande nya året. Om den påföljande kornväxten
mycket lagt sig härs och tvärs, säga Finnarne än i dag, at husbonden,
eller den som sådt, varit full om Juldagen.
Hos Graekerne firades en Högtid af mäst lika namn, hvarom Suidas.
Ióleia, festi dies, qui in Jolai honorem celebrantur. Iólaos,
Heros quidam, qui apud Athenienses colitur; Hos Scapula finner
man följande: Ouló vocabatur Ceres: 'Oulos & 'Ióulos, hymnus,
qui in honorem Cereris concinnebatur. And. Wennerdahl, i dess
Mytbol. Lex. förmäler ock, at Cereri til ära firades en högtid
i December månad; hvilket alt leder Julen, Finsks Joulu, i
hänseende på namn, tid och äfven vällefnads plägsed, åtminstone för
Christendomen, til gemenskap med Graekernas omrörde fest. Vist och
aldeles afgjordt är det, at våre Joter och äldste landets invånare,
långt för Christum uti hedenhös, i uråldriga tider firade Jul rätt
högtideligen, just samma tid i December, som vi nu för tiden, ehuru
i andra afsigter.
JUMALA, Den Högste Guden: är ej Nom. propr. utan Apellativum. Jumala
Tempel var beryktadt i Helsingeland. v. Hervara Sagan med Verelii
noter. De Bjarmer, som voro af Finsk härkomst, dyrkade en afgud,
under namn af Jomala, hvars Tempel högst heligt förekommer äfven i
gamla Isländska Sagor. I Herrauds Saga p. 27: thar är gofgad God,
thad er Jumala heitir, och hos Snorro Sturleson i St. Olofs Saga P.
VII. 143. i garthinom stendur Goth Bjarma, er Jomali heitir.
Ordets Jumala derivation se Dalins Sv. Rik. Hist, I. Del. C. III.
not. r. C. IV. not. m. Andre derivera det af Ebreiska Jom, dag,
och El, Gud, som ock kommer öfverens med Lapparnes Jubmel: andre
af Jom, dag, och Malech, full, (plenus fuit) plenus dierum,
evig, alsmägtig &c. Andre af Samojediska Jum, himmel, och Baal
(Syriska) Herre, eller Esthiska pallua, dyrka, tilbedja, det samma
som Finnarnes palvella.
Den Högste Guden kalla Finnarne, efter inkommen Christendom Luoja
och Kaikkiwalda, Skapare och alsmägtig. De gamle Finnar hade likväl
redan i hedentima begrep om et alltings skapare, som de kalla kaiken
mailman takoja, ilman kannen kalkuttaja, expansi fabricator, fästets
utsmidare, uttänjare.
Wäinämöinen i striden med Joukawainen tyckes ock ådagalägga sin
allmagt.
Så väl Finnar, som Lappar, nämna alltings Skapare Jumala --
Finnarne Jumo, Lap. Jumi eller Jubmel. Se Archtopolitans Disp.
p. 12. de origine & Relig. Fennonum.
Schefferus in Lapponia och Petr. Bång hist. Eccles. nämner en
Jumala, som Bjarmerne skola hafva dyrkat: inne i gårdenom står
ock de Bjarmers Gud ocb heter Jumala, St. Olows Saga supra cit.
Häfdateknarena äro ej viste, hvarest de skola sätta detta Bjarme
land (waara, wuori maa, Bergland, Fenn.), där Jumala såsom en
Öfver-Gud, bland andre små-gudar, dyrkades. Somlige sätta det emellan
Wäster- och Österbotn, andra i Cajana Län, andre i Finnland &c. v.
Architopolitani Disp loc. cit. De Wotaker i Kasan dyrka Gud, under
namn af Jumar, de Ctscherennisser -- Jama.
Af gamla Konunga-Sagor är otvifvelacktigt, at Finska folket ansågo
Jumala för en Öfver-Gud, och gåfvo honom en präcktig dyrkan. Mycken
likhet är, at Finnarne kallat Gud Jumala, af Grækiska 'Iomaleios
Zeus hvilket Epitheton Grækerne tillagt Jupiter och derunder
dyrkat honom som en fridgifvande Gud. Ceres har äfven i Thebae
blifvit för lika orsak dyrkad, och kallad 'omaloia -- Suidas in
voce 'omaloios.
JUMALERS eller de Amalers ätt härstammade af Gudar, de äldste och
förste landets invånare; af hvilka Fornioti var. Se Fornioti, Aathe,
Jätit.
JUMO, Jymi, Yme -- En af öfverboer i Västerbotn af Resa-slägte, Som
skulle bestorma himmelen. Umeå Stad är efter honom nämnd. Se Pohjolan
poika, Jätit, Kalewan-pajat.
JUNKKER eller Junkari, En Lapsk afgud, hvilken dyrkades såsom
gynnande jagt och djur-fånge: han anroptes vid en stor sten eller
träd-stubbe, dit ock, honom til heder, Renblodet och alla hornen
af hvar Lappsk famille samlades: han var tilbeden under namn af
Stor-Junker och Lill-Junker. Af Renhornens myckenhet i dessa stora
högar på gamla offer-ställen, kastade Stor-Junker til åminnelse, kan
dömmas til Lapparnes ålder.
JUOLETAR -- Neptunus. Hillervos man; styrde i lag med henna uttrar
i giller. Han bodde eller hölt til i källor och gölar, hvarifrån han
upmanas:
Juoletar ukko kaunis,
Wejin kultainen kuningas,
Nouse tänne liettehestä,
Antomahan ainoasi -- --
JUORTANI -- Se Jortana.
JUUKELI, den samme med Juutas. Se Kyytöläinen, Ahtohinen.
JUUTAS, Sjelfver Hin onde, ormens uphof, Loke. Härmed utmärka
Finnarne en elak, ond, arglistig, som ormen. Juutas bemärker äfven
i Esthniskan, djefvulen eller hin onde. Se Katrinatar. I ormens
tjusnings-ord heter det:
Uupu Juutas juostuahan,
Wäsy wäipäs käytyään,
Ukon uuelle kiwelle
Kuola tippu konnan suusta,
Kino ilkiön kiasta
Äsken Herra hengen antoi
Käskyn Pietarin perästä.
Juutas hade med sin Hustru Catrinatar 9. stygga afgrundens foster.
Efter honom äro än dessa Finska talesätt: Jo sen Juutas wei -- han
for til faners: mihenkä juuttaalle se meni: mikä Juutas sinun on:
Juutaskos sen on, joss ei se lähde &c.
JUXAKKA, den 3:dje Maderakkas dotter hos Lapparne, hvars
beställning är, at emottaga barnen, när de äro födde, och bevara dem
ifrån stöt och fall. Hon hjelper ock qvinnorne i deras sedvanliga
månads- sjuka; Lapparne offra til henne, på det hon må vara flitig
därutinnan -- Sidenius.
JYRY, St. Jöran, Georg, d. 23 April; en dag, hvars märkvärdighet
efter Sanct Jöran säkert kommit ifrån Påfvedömet. Jyryn päivä
helgades, som en sabbath, än i detta seculo; ingen fick då arbeta,
hugga eller bulta, eller gå härdt i dörrarne; hvarföre ock
dörr-gångjärnen smordes, på det de ej skulle knarka. Alt detta
skedde, för at förekomma åskan (Ukko) om sommarn, på det ej årsväxten
skulle skadas. Ändteligen fingo qvinfolken denna dag sticka strumpor,
men alt annat groft arbete var förbudit: Eljest skreks nog starkt, i
synnerhet om isen sköt denna dag: at supa sig full var likväl ingen
synd. Denna dag offrades ock mjölk eller hela silbunckar under vissa
helgade träd i skogs-lundarne.
KAINU, Kainun maa, Sjökanten i öfterbotn. item, de gamlas Qvenland
eller Cajana Län.
KAINULAISET, kallas, så af Savolänningar, som af alla öfverboar uti
Sokneskatarne i Österbotn, alle de som bo åt Sjökanten och tala
finare eller förnämare Finska; hvaraf denna phrasis är: se puhuu
-- -- murtaa kainuuxi, talar sin Finska.
KAISAN, KAJJAN, KATHARINAN PÄIWÄ. En af de Påviske antagen helg
hos Finnarne för detta. Då samlade värdinnan utomgårds af dess
grann-qvinnor par näfvar mjöl af hvarje; hvaraf tilreddes en moos,
mämmi kallad. Därtil kokades med et härtil spardt Kohufvud, hvaraf
tungan allenast med mämmi blef i fähuset förtärd. Då kliptes fåren
3:dje gången på året, som det ock än sker. Se Katrinatar.
KALARI -- En strid forss. lika med Ihari, dit sveda förvises:
Tuonnema sinun manoan,
Rutian koskehen kowahan,
Iharihin ilkiähän,
Kalannin karkiahan,
Siell on hywä huiskatasi -- --
KALEWA, En Jätte, förfärlig och stark, alla Jättars General och Fader
för 12 Söner, hvilkas namn äro förgätne, dock nämnes Hijsi som
bygde Slott af berg i Paldamo; Soini, hvilken rodde på en dag til
Limingo, och satte sig där ned (et hemman nämnet än efter honom):
Kihawanskoinen och Liekiöinen rögde ängar och brukade svidjor.
Sjelfva Wäinämöinen och Ilmarinen tros vara Calewas Söner. De bodde
förut å sin Faders hemort i Paldamo, men begåfvo sig sedan til flera
orter; äfven voro de i Kemi.
KALEWAN-pojat, Jättar, som arbetade öfvernaturligt och gjorde
storvärk; de voro goda slotter-karlar; ty de bärgade ängar på en
natt. Biskop Agricola räknar dem bland de Tawasters Gudamagter.
Calewan pojat (Calebs Söner) niitut ja mwöh löit. Filii Calebi,
Fennice, Calewan pojat, talas än om i Finland; de tros varit Jättar,
af större kropps växt, än vi. Arngrimus Jonae säger, at de voro de
Cananeiske Jättar, som skolat flytt åt Norden för Josuae och Calebs
Svärd. Jfr. Disp, de Borea Fennia p. 20.
Österbotn styrdes i Ingialds tid af Jätten Calewas, Califas,
kanske den Skandiske Drott af Gylfes ätt, som ännu i den orten
behåller namnet af ätteläggar. (Dalin.)
Calewa hade, såsom sagt är, 12 Söner, otroligen starke, af hvilka
förnämligast 3 bygdt stora Slott i Österbotn. En Hijsi upförde en
ofantelig Byggnad 10 mil öfter om Cajaneborg, midt i moras och kärr,
af grufveligen stor sten och jord, med trappsteg af mer än en famn
mellan hvartdera.
Calewas andre Söner Wäinämöinen, Ilmarinen och Lieköinen bodde i
Finn-, Tavast-och Savoland.
Med desse Kalewas Söner hafver Konungen i Finland underkufvat sig
hela Ryssland, som de gamle Finnar därom ännu qväda. Pass. & praep.
Joh. Cajani bref til Probst. P. N. Mathesius införd i Disp. de
Ostrobotnia.
Se Hijsi, Soini, Jättiläiset, Kyrialsbotn, Miehen Syöpä.
Kalewan pojat tilskrifves i uråldriga muntliga sagor och
berättelser åtskilliga hjelte- och jätte-dater. Deras öfvermage
Jungfru-döttrar voro så starka och karlvulna, at de i sina förkläden
buro ofanteliga stenar och lade dem i högar, hvaraf berg äro upkomne.
Et sådant berg, af Jättar ihopburit af lösa stenar, är vid Päjände
i Hattula Socken i Tavastland, et stycke från Rahkola hemman i en
bro-ända, hvarom jag hörde där dylikt berättas.
Hijsis Slott i Paldamo är ej annat, än et berg af lösa stenar.
Desse Jättar (Kalewan pojat) måtte ock hafva bodt i Kemi Socken.
Följande anecdot tycks bekräfta det. För 20 år sedan lefde i
Rouwwanjemi i Kemi, i Paawoniemi gård, en gammal gumma Caisa vid
namn, som berättat: Kalewan tyttären ottaneen hewosen ja kyntäjän
ja auran, jotka toi äitilleen ja sano: mikä sitti sontiainen tämä
on, jonka minä löysin, äiti, maata tonkimasta? äiti sanoi: wie
pois piikani: meidän pitää pois paeta täldä maalda; ne tulevvat
tänne asumaan. Det är. En Jätte-flicka uptog i sin famn en häst,
plöjarn och plogen, bar dem til sin moder och frågade: hvad för en
torndyfvel månde detta vara, som jag fant, min mamma, gräfva eller
böka i jorden? Modren svarade: för dem bort, min pia, vi måste bort
från detta land, och de komma hit at bo.
KALKI, et af Soinis, Calewas Sons, tilnamn, for dess skalkstrek; Se
Soini.
KALMA, likstank, följer med Kejjuset och deras anhang. Anses ock
i troll-Runor, för en särskild underjordisk magt, som skal näpsa
tjufvar, mot hvilka han uphetsas således:
Nouse Kalma kaaheille,
Hippa Hijjen tyttäriä,
Warkahani wartiaxi,
Omoani ottamahan.
KALMISTO, Begrafnings platser, i synnerhet sådane, som finnas än i
skogar och på holmar efter Lapparne och fordna landets invånare, för
hvilka de vidskepplige bära mycken aktning, och upggräfva där fordna
lik til sina trollskap. Sådane finnas flerestädes i Finland, t.ex. i
Sijkajoki Socken vid Frantzila Capell, Pungere gamla kyrkogård, och
Kalma-saari i Mangila träsk &c.
KALLIIT-ILLAT, dyra Helgedags-qvällar, voro måndags och hela torsdags
qvällen; äfven Söndagen. Om Söndags-morgonen i dagjämningen, då
koerna varit i fållan, har värdinnan gådt omkring dem 5 gångor mot
Solen, och i en besynnerlig kropps ställning burit imellan tänderna
en knif, och i handen gårdsens nycklar, lija, yxa, m.m. i andra
handen brinnande stickor af torrved.
Om Torsdags qvällen fick ingen spinna, om det icke skulle spöka.
KAMMO, n. pr. den samma som Kimmo. En förskräckande och hiskelig
vålne i Sten-rötor; hvadan det Finska verb. neutr. se kammoo -- --
se kammotaa kattooxeni, det fasar mig, at se.
Synes i troll Runor vara en stenarnes patron. Se Sjöjätar, Camus
Fennorum.
KAMULAINEN, et bergs-troll af samma calibre med Koljumi och Pirus
anhang. Se Ukko.
Lik Geirskagel, en af de underjordiska plågo-andar; plåga med Piru
de osälla skuggor.
KANGATAR, En skogs-mö, bodde på sandåsar, där hon ruskade, i lag med
Tuuletar, furuträn, at de bättre växte i längd och tjocklek.
KAPEET -- Se Kawet.
KARE, Jätten Forniots Son, af hvilken de Carelare eller Karjalaiset
härstamma. Björner säger Sv. R. Häfd. åld. p. 17: Kyre och
Kare-boerne häratamma af ättfadren Kare.
Fornioter hade med sin hustru Laufeja Sönerne Kare, Loge och Htar
eller Ägir. Kare blef genom sina lyckliga Sjöresor en väder-Gud och
i Fadrens ställe domare i Kuenland (Finnland), Kajana, Karjalan
maa eller Carelen.
Se Trägårds Utdrag af Ol. v. Dalins Sv. R. hist p. 19.
KARELN, Fennis Karjalan maa, nämnd af Kare. Fornioteri tertius
filius Kari, Fenningiae Aboriginum, eorundemque pastorum (nominis
fui originem habet a fennica voce Karja, pecus), alterius instar
Romuli, Rex erat. De regione Carjala ad pagum Carjala in
Wirmo coloniam accessisse probabile videtur. Nam Carelia Fennis
Carjala audit. Regio quaedam vasta quoque nomine Carja in desertis
Russiae esse dicitur a Rudbeck Atl. T. I: p. 363.
KARHUN-pejjahaiset, Se Kouwwon-päälliset.
KARILAINEN, Kiwi karista, hemma från stenklipporne, skulle göra
järnet slött (Raudan sulkia), eller förtaga dess värkan. Han var
halt och ofärdig, som Vulcanus; men med sin tå och häl gräfde han
i jorden, hvadan Herhiläinen och Mehiläinen utflögo, at hämta
honings-smörjor åt järn-skadorne:
Karilainen kaita poika
Kaiwo maata kannallaan,
Warpahallaan watusti;
Herhiläinen maasta nousi,
Karilaisen kannan tiestä;
Jo päiwänä kolmantena
Karilainen kaita poika
Kaiwo maata wielä kannallaan,
Mehiläinen maasta nousi,
Karilaisen kannan tiestä;
Lähitti mein perään,
Ylitze meren yhexän,
Meri puolen kymmenettä,
Simoa tawottamahan.
Til Karilaises klippa förvises Ähky: Tuonnema sinun peto manaan,
Karilaisen kallioon. -- --
KATI n. pr. foem. puiden Emuu; En Skogs-Gudinna, som alstrar trän i
Skogen.
Kati kaunis, neito nuori
Pisti karwan kankahaseen,
Ukon mustihin mutihin,
Sijtä eppä synty synty
Siitä Eppä suku sikisi -- --
Honka puu Romentolasta
Mesi lauhto mehtolasta -- -- --
Meri-kate -- id. ac Wesi-Hijsi -- Karwoista meri kateen, eller
en Sjö- Häst, hippopotamus.
KATRINATAR, Sanct Catharina; Et af Helgonen, hvilken ock anropas som
Deja, God Ladugårds gumma i sällskap med J. Maria, hafvande sina
pigor och stillerskor, som skulle hägna och sköta boskapen. Bön til
henna lyder således, där hon tillitas om, at stilla eller hejda Björn
ifrån hjorden:
Katrinatar Waimo kaunis!
Aita rautanen rapa-ak
Ympäri minun eloni,
Kahen puolen karjastani
Ettei koske konnan poika;
Yön tytti, hämärän neiti,
Wiisi piikoa pityö,
Kuusi käskyn kuuliata,
Karjoani kahtomassa.
Neity Maria Emonen,
Maasta asti aita pannuk,
Wilun ilman wiskomatak,
Kowan ilman koskematak,
Käywwä karjan kaunihistak,
Tänä kiesuxen kesänä,
Jumalan suwena suurra,
Peltomata pieni kynnen,
Wasikan warajamatak
Kiwexi minun omani,
Pääxi kannon kaunoseni
Suulla-annik suun suun e-essä
Ano luojalta lupoa,
Jumalalta uskallusta,
Tänä kiexuksen kesänä,
Käywwä karjan kaunihisti.
Catharina du väna Fru!
Sätt up i hast en gärdsgård så stadig som järn,
Omkring min egendom,
På ömse (båda) sidor om min boskapshjord,
At den gemena styggans afföda ej må komma åt;
Nattens flicka, daggryningens mö,
Må hålla (bestå sig) 5 pigor,
6 lydige underhafvande,
At vårda (valla) min boskap.
J. Maria du väna moder!
Sätt up alt ifrån jorden (marken) börjandes en gärdesgård,
Så at Skogs kalla vädret (björn) ej må kullkasta den
(Slänga öfver ända),
Och et hårdt väder ej röra vid den,
På det boskapen må så gå vackert, fredligen,
Hela denna sköna sommar,
Guds långa sommarn igenom,
At de små klöfvarna må få gå utan farhåga,
Kalfvarne utan at rädas före!
Mine egne må blifva til sten förvände (i hans ögon),
Min vackra mjölk-ko til en stubbända
Äfven för den glupskastes mun!
Begär låf af Skaparen, Förtröstan af Gud,
Om denna vackra Sommar,
At boskapen må få gå i fredlig stillhet, väl fredad.
Se Kaisa och Juutas.
KAWE, Wäinämöises Far, en mägtig Herre i Norden; låg i moderlifvet 30
Somrar, där han ledsnade at längre vara, och som en Pallas eller Mars
kom där ut med sköld och hjelm. Runan berättar:
Kawe ukko pohjan Herra,
Ikäinen iku Turilas,
Isä wanha Wäinämöinen,
Makais äitinsä kohdusa
Kolme kymmentä keseä;
Ikävvystyi aikojaan,
Oudostui elämitään;
Wijlaisi äitinsä kohdun,
Potkaisi punaista tuota,
Sormella nimettömällä,
Wasemmalla warpahalla -- -- --
Päästi sotamiehen miekkoneen,
Satuloineen orihin,
Kupehesta kunottaren,
Lapsen waimon lappiosta -- -- --
KAWEH, KAWOH eller Kawet, anses ock stundom för en stark välgörande
Ande, då den anropas til hjelp mot sjukdomar:
Kaweh ennen jaxon jaxoi,
Kaweh ennen päästön päästi,
Mixetsä minua päästä?
alluderes til föregående Runa om hans födelse.
Kawet in genit. Kapehen, in pl. Kapehet eller Kapeet.
Märk 1:o med Kawet förstås ofta en mägtig Förste i Månan, som
hjelpte den mot Kuumets anslag. Se Kuumet.
2:o Ofta menas med Kapeet Skogsdjur med släta hår, såsom haror,
räfvar och hemtamde, såsom får, hästar -- ja, sjelfva menniskjan.
-- Se mitt Finska Lexicon, sub Kawet & Kapeet. -- t.ex. då
orm-förgiftet blåses och manas vidskepligen ifrån menniskjohullet,
heter det:
Weeäs wiinana wihasi,
Maitona oma makusi,
Luojan luonto kappaleesta,
Karwasta iso-kapeen, det är menniskjan
Men at med Kapeen eller Kaween förstås menniskjan, synes ännu
tydeligare af följande Runo-fragment, då sjukdom utmanas utur kroppen:
Ihosta imehnolaisten,
Emon tuoman ruumihista,
Karwoista Kawon tekemän,
Minä mies Jumalan luoma,
Luoma kolmen Luonnottaren,
Kantama kahen Kapeen.
Ifrån menniskjornes hull,
Af dem som äro födde af qvinno,
Ifrån et menniskjo barns hullhår,
Jag af Gud skapade menniskja,
Af de 3 natursens krafter värkad,
Buren af 2:ne menniskjor (af et par ägta folk).
Och mot ormstyngets värkan:
Kuin purit Kapeen karwan,
Kuin purit ihon imeisen -- -- --
Dessa verser förklara hvarandra, och synes tydel. af repetition, at
Kapeen karwa är det samma, som iho imeisen, menniskjans hull.
Karwa Emo & Emo-Kawet-Kapeen, kallas menniskjan, för dess hullhår,
ofta i Runor.
3:o Kapeet beskyllas orätt, så af Biskop Agricola, som Dr.
Juslenius och flere deras anhängare, hafva upfrått månan; utan
tvärt om hjelpte och frälste de månan från Kuumet; ty Runan säger:
Kawet päästi päiwän paistamaan, Päästi kuun kuumottamahan.
4:o Dessutom deriveras Kapeet, som är pluralis, orätt af
kapeendua, coarctari; ty kapeet har i singulari kawet, gen.
kapehen eller kapeen och brukas här i Österbotn, på min ort i
dagligt tal, om får, haror, ja, om hästar, som äro släthullige, äfven
om menniskjor -- &c., altså et apellativum och ej proprium -- Se
Rändämäki, kapeetten hauta.
I Runorne Suru Runo-suomalaiset, eller Klago-Runorne öfver det
usla, tilståndet i landet efter Storkyro Slaget 1714, nämnes
kapeet, efter vårt dagliga sätt at tala, för får och lamb: om
fienden heter det: Tuimuuwella tultuansa, söi siat sikiiöinensä,
karihtat kapeinensa, lamben med sina tackhår.
5:o De som påstå at kapeet äta månan, derivera ordet af Grækiska
ordet kabaistos, infatiabilis, inexplebilis.
6:o Kapeet anses ock för fiskare och at de hade sitt fiskevatn. I
Runor heter det, Kapeet kalalle läxi -- item Kapeen kala wesi.
KÄITÖS, Deus pecorum, Pan; skulle vårda och valla boskapen i skogen.
Se Kekri.
KÄMÖINEN -sen, Kyynäläises Bror; en orm-patron.
KÄRES, (Käärmetten Emu). En orm-föderska.
KÄREITÄR, (Ketun Emuu). En Räfvens patronessa, som skulle skaffa
honom i saxen; heter
Käreitär kulta waimo!
Otas kullat kulppiisi,
Hopiat pikariisi...
Nämä on kuulut Ruotsin kullat...
näml. Räfskinnen, Se Tornio.
KÄÄRÄMÖINEN -- En ormödlornes patron. Ödlan kallas i Runor; Käin
käärek Käärämöisen -- Se Panula, Kyytöläinen. Käärämöinen, den samma
som Fafnis, en ohyggelig orm, som förvarade en stor skatt.
KEJJUSET eller Kejjungaiset, små elfvar, flygande genier: likna i
ögonen på dem, som tro sig se desse vid lik, processer, kyrkogårdar
och vägar, snösjun, små barn-dockor, eldstrimmor; utan tvifvel ej
annat, än förstörda lifs-andar. De tros vara hvita och svarta, onda
och goda, infinna sig där någon själas och där lik är, hafva en stank
(kalma) med sig, hvarmed de upfylla rummet. Det fordras en god
imagination och vantro, at få se dem, eller ock et godt bränvinsrus,
eller feber-yrsel. Somlige tro dem vara mellan-andar, hvarken änglar
eller djeflar.
De som hata hvarannan och vilja straffa sin fiende, sägas bära de
dödas ben och stofft ifrån kyrkogårdar, här i yttersta norden, i
sängrummet, där då Kejjuset infinna sig, at oroa och qvälja. Si
credere fas est.
KEITO, En af Cycloperne, eller en af underjordiska smidje-drängar,
som uptog de pilar, hvilka Rampa hade med perisokia och
pirulainen skutit i luften, som däraf daldrade:
Ampu perisokia,
Ampu yhen nuoliahan
Ylähäiseen Taiwasehen,
Tahto taiwaskin haleta,
Ilman kaaret katkehella,
Mennesä pahan otahan;
Risti rautanen putoisi,
Tuon keito käsin tapaisi,
llman maata maistamatak,
Tannerta tawoittamatak.
Han skulle och curera styng, hvarföre han anropes:
Otak keito kehähänsi,
Tahik woipa wäkehensi
Siwalla siansi harja,
Wä-äk poisi werinen weihti -- --
KEITOLAINEN -sen, skogs och tufvornes vålne. Af dess pik formerades
ormtungan. Aliis, kietolainen. I Troll-Runor, sjelfva ormen, som
fick ögon af linfrö, tungan af Jätten Calewas svärd, tänderne ifrån
Tuonis brodd. Om ormen heter det:
Mist' on silmät siunailtu?
Silmät liinan siemenistä.
Mist' on kieli keitolaisen?
Miekasta Kalewan pojan.
Mist' on hammas keitolaisen?
Orahasta Tuonen Otran.
KEKRI eller KÄKRI, Befordrare af Boskaps trefnad. Ansågs af
Carelare, såsom en Boskaps-patron. Biskop Agricola säger i sit rim:
Kekri se liseis Karian kaswon -- hvarföre ock Kekri til heder i
November hölts ymniga dryckeslag. Se Ollin päiwä. Huru Käkri kan
jämföras med de Athenieniers lagstiftare Kekrops och Cecropia,
under hvilket namn Minerva dyrkades i Athen, lämnas därhän.
KEKRI (Allhelgona), en stor och gammal högtid, at fägna sig öfver god
årsväxt och inbärgning. Se Wuoden alkajaiset och sielujen päiwä.
Til Kekri slagta Carelare åter et får, såsom til Olsmessan, och
förtära den jämte annan mat, öl och bränvin, med flere vidskeppelser,
såsom om Olsmesso- dagen, men nu med än större helgedoms-ceremonier.
Man fick ej en gång smaka på maltet, då det var på badstugu-lafven
at mältas; ty då skulle halsen svälla på dem, som det gjorde: och
utom alt annat tillagades då om aftonen upvärmd mjölk med så kallad
Mämmi, hvilket skulle ätas i fähuset, och få noga, at intet åter
utbärs; eftersågs ock noga, om någon af gästerna dölgt sådant i
munnen, det han oförmärkt utbära ville. Men skulle något blifvit
qvar, som ej förtärdes på en gång; så spardes det i fähuset til en
annan gång. Vid samma tilfälle indoppades en fogelvinge uti öl och
därmed öfversmordes koerna på ryggen och sjöngs en Kekri Runa til
Tapios heder. v. Köyry. Den än i dag brukelige Kekri visan
sjunges som 1, 2, 3, 4. låt oss lustige vara, &c. eller yx, kax,
kolm, neljä, ann ilonen olla, kosk suru tulee, ann hänen mennä --
&c. och lyder således:
Ei aina Kekriä kestä,
Ei aina Tupia pestä,
Ei aina höyky,
Ei aina möyky,
Ei aina wiina flaskusa löyky;
Kosk juomme hywä oltta,
Niin mahdam tupakkaa polttaa;
Isken siis walkiat taulaan,
Ja wirwoitan kaulaan,
Ja wihdoin iloisest laulan.
KEKRITÄR, en af Kekris dejor.
KIASE-OLMAI, en Lappsk fiskeriets Gud, som sänder fisken til kroken
och nätet eller garnet. Sidenius.
KIJRON-KOSKI, en strid forss up i kallasta Lappland, dädan kölden har
sin första upkomst, efter Runorne mot kölden (pakkasen sanat).
Itki syyttö poikojaan,
Wesi silmästä tipahti,
Pirahti pisaran werta,
Toinen toisesta norahti:
Tuoll on poikani polosen,
Kiiron koskessa kowassa!
Äläs kylmä kynsiäni,
Ennen kuin kylmät Kiiron kosken
Tilkan tippumattomaxi,
Pisaran pirahtamatak -- --
_Hyyttö_ (den af rim och is stela) begret sina söner,
Vatnet (tåran) dröp från ögat,
En droppa vid lag föll ned;
En annan droppa tilrade ned af det andra ögat:
Där är, min älendas. Son,
I den faseligen strida _Kijro_ forssen!
Förkyl ej förr mina finger-ändar,
Föran du tilisar _Kiiro_ forss,
Så at icke en enda tår dryper,
At ej mer en droppa spritter ut --
Se Packanen, Puhuri, Kyrön-koski.
KILLAN-KETO, Svet. Hedendantz och kaunis nummi, en lund vid
Tursunperä by i Wirmo Socken, där Wirmo och Nousis boerne
fira sina ludicra isthmia med löpa, springa, bållspel, sjunga.
At de Nordiske folkslag således förvärfvat sig armstyrka och
vighet berättar Ol. Magn. Lib. XV. p. 340. Stephanius in Saxonem
Grammaticum.
KILKA -- och KILO -- samma som Paholainen och Piru.
KIMMO och KAMMO, Et Spöke, som knakar och brakar samt slår i
knutarne. Grækernes och Romarenas Camus; tyckes vara Stenarnes
patron. Kiwi Kimmon kammon poika, syöjättären syämmen syrjä -- v.
Kammo.
KIPINÄTÄR, en af Hiisis arga klösande hus-kattor; uphetsas på tjufvar
til at truga dem, at med skyndsamhet hämta det stulna igen.
Kipinätär (en hon-katta) Hiijen kissa,
Rewi reisiä jalosti,
Kipinänä kiirehtiös -- -- --
KIPUMÄKI, En plågo-ort: berättas vara uppe i Kemi Socken vid Kemi
Älf; en hög kulle, där en flat ihålig sten fins midt uppå backen,
lik et bord, med flere sten altaren omkring uti en ring; et gammalt
offerställe: men dit nu ingen, af vidskeppelig frugtan, vågar
upstiga; ty ingen, som där upgått, skal kommit helbregda tilbaka.
Detta hafva lefvande menniskjor i mit tidehvarf berättat.
Beskrifves i troll-Runorne sammaledes, hvilket bekräftar föregående
berättelse.
I sten på Kipu wuori, som står midt uppå backen, äro 9 hål, 9
famnar djupa, dit sveda och värk manas och förvises af troll således:
Kunnek kipuja kiistän?
Kunnek tungen turmioita?
Kipu wuoren kukkulalle;
Tuosa on reikeä yhexän,
Joka reikä keskinäinen,
Yhexän sylen sywyinen,
Sinnek kipuja kiistän -- --
Sveda och värk skulle fösas in i sprickan af sten, som beskrifves:
Tuonnema kipuja kiistän,
Ajan tuonne aluhia,
Kiwen kirjawan sisähän,
Maxan karwasen malohon,
Korennolla koiwusella,
Walkamella waskisella
Til Kipumäki var ej så lätt at upklänga; därföre säges ordstäfsvis:
Annas kattua kokea,
Kumman kynnet kilpistywät,
Kumman warpahat wajoowat
Nostessa nokimäkiä,
Kiwetessä kipumäkiä.
Det är: trots, den är karl, som slipper dit up. Se Kiwutar.
KIPULAN NEITO eller Kipu Tyttö. En af Parcerna. v. Tuoni,
Tuo kiwa Kipulan neito
Istuu tykyttelöö,
Keskellä kipumäkeä,
Kipuja kokoiloo,
Wammoja walitteloo -- -- --
Bodde på Kipumaki och samlade plågorne. Om henna säges:
Kippu Tytti Tuonen neiti
Se ennen kiwussa itki,
Sekä waiwoisa walitti -- --
Sinne kiirehen kipuja -- --
Likaledes:
Kipu Tyttö Tuonen neito
Kipuja kokoeleepi,
Keskellä kipumäkiä,
Kipumäen kukkulalla,
Kirja wakkanen käessä,
Kirja kansi kainalossa -- --
Det är: hon hade Pandorae brokiga ask i handen.
KIPU WUORI, samma som Kipumäki, där stenarne af en bock föddes.
Kiwi kimmon kammon poika
Pukin hännästä putoisi,
Nostessa kipumäkeä,
Kipuwuorta kiiwetessä.
KIRIS eller Kirsi Tuorstai, Skär-thorsdagen i dymmel-veckan;
höls helig efter införd Christendom: men missbrukades ock til
vidskeppelse. I synnerhet skedde flere uptåg i fähuset med liar och
med korsande, at förekomma troll-kånors åtkomst.
Träffar, i anseende til kälfall och vanligt årstids arbete, in med
Grækernes högtid Skizon, hvarom Suidas: Skizon, festum apud
Athenienses in honorem Minervæ eo tempore celebratum, quo ædificare
& domos tegere solebant.
KIWUTAR, En af plågo-möerne; Den samma som Kipu-Tytär, en
Wäinämöises dotter: dryftade eld, och bodde på Kipumäki, dit alla
onda värkar och svedor förvistes. Hennes syssla var at koka plågorne:
Tuonne Kiirehen Kipuja,
Kattila on Kiwuttarella,
Pata Wäinen tyttärellä,
Jolla keittäwät kipuja,
Keskellä Kipumäkeä;
Siell ompi kipuset koirat,
Hallit hallan karwalliset,
Jotka ennen kiwussa ulwo,
Sekä waiwoissa walitti.
Dit hänviser jag, manar, plågorne,
Där plågo-möen har en kittel,
Wäinämöises dotter en gryta,
Hvarmed de koka plågorne,
Midt uppå plågo-backen (blå-kullan);
Där äro plågfulla hundar, cerberi,
Stora gråhårige doggar,
Som fordom tjöto (ylde) i plågorne,
Qvidde under qvalen.
Kiwutar emottog på plågo-orten, Kipumäki, svedorne, då de dit
manades; hvarföre Noider och lndomiehet säga:
Tuonne kiirehen kipuja,
Kiwuttaren kinttaiseen -- --
Kattila Kiwuttarella,
Pata Wäinen tyttärellä,
Jolla keittää kipuja,
Keskellä kipumäkeä,
Kipu wuoren kukkulalla,
Reikä siell' on keskellä kiweä,
Johon kiirehen kipuja,
Johon waiwoja walitan
Ihosta alastomasta -- -- --
Hon kallas ock Kipumäen Iso Emäntä och Kiwutar kauhia Emäntä --
En af Hwedrungs möerna eller de 3 plågo-andar hos de underjordiska;
Furier och Olycks-andar, som plågade de onda efter döden. Se Kipumäki.
KLUPU-SOTA -- Se Nujja-sota och Ilkka.
KOIRANKUONOLAISET -- Se Kuontolaiset.
KOLJUMI, En stark Rese; kanske Goljat -- men anses i Runor för
Piru, wahwa peto, som med et eldgnistrande svärd (Risanöth)
krossades:
Tuo Jesus tulinen miekka,
Kannas kuuran karwallinen,
Säkeinen säihäytäk
Käteeni oikiahan,
Jolla paikkoan pahoa
Rumat henget ruhtasisin
Jolla ma hurttia hesusin,
Koljumin kowasti löisin.
Se Kamulainen.
I gamla Svenska Sagor nämnes Kole, et troll, til Jätte, som sölat
sina händer med mycket oskyldigt blod -- Se Miehen syöpä.
Eljest är här i Frantzila en muntlig gammal saga, om 2:ne Jättar
Koljo och Kiljo, som täflat sins imellan, och kastat stora stenar,
af hvilka den ene än heter Koljon-kivi och den andra Kiljon-kiwi.
Hundrade årtag är imellan hvardera i Sijkajoki elf, hvaraf gölen
heter koljon suando, och backen där gent emot kiljon kangas. --
Ex auditis & visis.
KONTION MAAHAN PANIAISET. Se Kowwon päälliset.
KOTALAHTI, et ställe, eller en sjövik, där qvesan är född, af gemene
horors byk och kläd-tvätt:
Koi synty kotalahessa -- --
Huorat huhto huntujaan,
Juordanin jokiin suussa -- --
Sieltä läxi koina kulkemaan.
KÖNDÖS, Förestod svedjor och åkrar (Huhdat) befrämjade åkrar och
Svedersbruk.
KÖPELI, Gast och spöke, som stimmade i hus, gamla slott m.m. och
syntes vid galgbackar samt Kalmistot. Visade sig i åtskillig
skepnad. Allmogen befarade af Köpeli sig tilfogas skada och
hvarjehanda illistiga och oförmodade anfall. I gamla Finska Sagor
förekomma Köpelin wuori och Linna. Namnet tycks vara graekiskt.
Kobalos (tyskarnes Kobolt) assutus, qui malis artibus utitur; Latro
bipennem gestans, qui exercet latrocinia, Suidas.
KÖÖPELIT in pl. samma som männingäiset och kejjuset, af Grkiska
Kobaloi, Daemones Asperi & immites. Scapula. Namnet liknar
Gebeleitzin, den Thracierne och de Göther dyrkat såsom Seger-Gud.
Dalins Sv. R. Hist. t. Del. p. 24.
En Göthernes Gud, Gebleitzin, nämnes i Ek. Bentzelii Utkast til Sv.
folkcts hist, p. 94.
KOUWWON-PÄÄLLISET, Björn-graföl, firades med många ceremonier, under
musik af Runor och öldrickande, då Björn-hufvudet uphängdes i et
träd: til detta gelag gjordes af grannarne et sammanskott af spanmål
och matvaror. En gosse och flicka utvaldes til brudpar i full skrud.
Gästerne voro högtids-klädde. Först bars hufvudet, och sedan det
öfrige Björn-köttet in, hvarpå ärtsoppa var kokad; när han kom med
dessa tilredde rätter til förstugutröskelen, sade han dessa orden til
introitus:
Pois olkoon pojjat porstuasta,
Piiat pihti puolisista
Hywän tullesa Tupaan
Autuan sisälle astuisa.
Vidskepelser och löjelige sedvanor vid Björn-jagter äro ännu öflige
på visse orter i Lappland. Fordom ansågs det som en trosartikel, at
Björn var et heligt djur (på Lapska, passe waisie). De gifva honom
på sit språk många besynnerliga titlar. (Efter uttydning på Svenska,
kallas Björnen, Berg-gubbe, Berg-farfader, m.m.) Sammalunda gifva
Finnarne Björnen flere heders-titlar, såsom Ukko, messän wanhin,
kulta kämmen, kultainen kuningas.
Alla hans lemmar, ben och knotor nämnas med vissa ifrån det allmänna
Lapska språket åtskilde namn. Man vet icke hvarest de tagit alle
orimligheter som endast vid Björnars fångande brukas. De anse alt
sådant för hemligheter, hvilka icke för främmande böra uppenbaras.
Så snart Björnen blifvit dödad och under det de föra honom hem,
upstämmas vissa Joikningar eller sånger.
Schefferus, Lappon. ill. p. 233, omtalar några af deras visor. Deras
första compliment til Björnen skal vara denna: Kitulis pourra,
kitulis i skade tackemis, Sobbi jalla saiti: det är: de tacka
Björnen, at han ej gjort dem skada, sönderbrutit deras stafvar och
spjut.
Den förnämste Banemannen slår merendels en mässings-nagel i sit
gevär, eller hänger något visst märke på sin hals, det han en lång
tid bär, som et heders tecken. De hafva äfven hvarjehanda underliga
ceremonier och sånger, sedan de äro hemkomne, samt när de sönderdela
och förtära Björnen. Dylika uptåg voro i detta seculo i Österbotten,
Savolax och Carelen vanliga.
Alt detta slutas med en sång, angående den heder, som de nu visa emot
Björnen, med begäran, at han ville förkunna detta åt andre Björnar,
på det desse ock villigt måtte låta fånga sig.
Alla ben i Björnen hopsamlas så hela de äro, och rangeras i behörig
ordning uti en upkastad grop, af samma längd som Björn varit, hvarpå
lägges fint björkris: gropen betäckes sedan noga med långa klabbar,
hvaruppå sedan bredes granris. Desse löjelige ceremonier blifva dock
icke hos alle Lappar på lika sätt i akttagne.
Se Fischerströms Oeconom. Lex. 2:dra Del. p. 57.
KÖYRY, Se Kekri,
KRAKLA, et troll, en Jättinna; gjorde et skepp af spånor, bar endast
en och kunde dock aldrig öfverlastas. fick altid börd hvar det ville.
KRATTI, En Tavasters Penninge-Gud, samme som Svenskarnes Skratt.
Låg öfver de i jorden gömda skatter och Penninge-kistor. Se Aarni.
Probsten Doct. Nils Idman deriverar ordet af Kestaios -- Rei
alicujus potens & Dominus; valens in continendo. Kratti troddes ock
ej upgifva gömman, utan offer och åtskilliga signerier. Viste ofta
penninge-kistan vid jord- eller vattu-ytan, men sänkte den åter ned,
då han ej var gunstig.
Kratti, samma som Svenskarnes Wable eller Pluto. Wables Tempel
var på et rum i en lund utaf Alträn, som aldrig löfvades, utan stodo
nakna, också den tid då alla andra skogar frögdades. Inga foglar
qvittrade uppå deras grenar; utan några korpar hade där endast bygt
sina nästen. Där skrattade skator, där tjöto ufvar och ugglorne
skreko. Inga herdar drefvo där sina hjordar; ty backarne voro brände
(utan tvifvel af koppar-erg). Luften där ikring var tung. Om nätterna
syntes där sällsamma syner.
KUIPPANA, En Förste i Skogen, lång och förfärlig, med grått skägg;
dref harar och räfvar i giller och snaror; han får den hedern, at
heta Skogs-kung (tör hända en Finsk Fylckis-kung), Kuippana metän
Kuningas, messä Hippa halliparta.
Se Hippa. Lik Rhomund Hallgrims Son; et troll och Rese, som
tillika med blodet hade ärft både växt, krafter och grymhet af sin
Fader. Hans gång var så tung, at han ock tyktes vilja vada genom
jorden. Alla hans åtbörder voro faselige och sjelfva upsynen grym.
Han hölt til i Skogar i Kyrials botten el. Pohjola.
KUNINGS-KALMAR, Et berg i Wirmo Socken vid Parsila by, där et
sten-bord står, med 12 omkringstälde stensäten. Tecken til
Räfste-ting eller Allhärjars-ting med allmogen i Hedendomen.
KUNNARI, et så kalladt Silfverberg i Kalajoki Socken, emellan Metzäby
och Alavieska. Består af stibium, blyertz och Svafvel-kjes. Jag fick
däraf 1783 en spitsglas malmstuff. Finnarne kalla berget Hopiawuori.
KUNOTAR, Kawes mor, se Kawe.
KUOHARIT, Hästgällare, utgifva sig för de ypperste och kunnigaste
troll; kunna ock värkeligen än i dag de bästa gamla troll-Runor,
synnyt och sanat. Förr än en lärlinge antages til detta hederliga
ämbete, omdöpes han på en sten midt i en strid forss; då han får
Indo och haltia, nästan som Lapparne i Nemagwelles namn.
Kuoharin sanat läsas vid hästars utskärning, där Etelätär neity
nuori, neity Maria Emoinen, Wäinämöinen, Mehiläinen med flere
anropas, at kyla, svalka, förtaga sveda och värk.
KUONTOLAISET (Koiran Kuonolaiset); Et slags vilda kalmukker, Som
tros äta människjo-kött. Skola til mun och ansigte likna hundnos.
Anthropophager. Se Miehen Syöpä.
KUUMET, förmörkade Månan (Peto, Piru joka rupeis kuun peittämän)
hvarom de hafva en barnslig berättelse; Kawet hjelpte månan i sit
skick; härom lyda orden i en Runa:
Kuumet ennen kuun kehitti
Kawet kuun kehästä päästi
(Kawet i.e. lintu, Eläwä Jumalan luoma, Eläin),
Riihen rautaisen sisästä
(Oli jo peittänyt kuun rautaseen riiheen),
Ja mix ett sinä sitten paha pakene?
Pakene pakana hengi,
Kule kutta kunne kasken,
Lähe herja häätämällä;
Pääsi ennen päiwän poika,
Päiwättären päästäjessä,
Jesus kuun kehästä päästi,
Päiwän päärlystä ylenti -- -- --
Om månans af- och tiltagande bruka Finnarne i dagligt tal följande
utlåtelser, utan tvifvel i afseende på föregående fabel: Kuu syödään
månen ätes, månen födes, Kuu syntyy hvilka likligen leda sit
Ursprung af mythologiska historien om Saturnus, som ätit sina barn.
Isis var Saturni dotter, och dyrkades i eget och äfven i Cereris
namn, under månans bild. Se kapeet.
KUSTÖ-Capell eller Slott, är af Åbo Biskopen Ragwald anlagd 1312.
Messenii Scond. Illustr. T. X. p. 13. Sedan Biskops-sätet avbrann
1470 intogs det år 1523 av de ädelmodiga Flemmingarne, nedbröts
1528, så at nu näppeligen några lämningar synas. Nu Öfverste Boställe
vid Åbo Läns Infanteri-Regemente. Se Tunelds Geographie 5:te uplagan 2
afdeln. sid. 165.
KUUTAR, En af månans bus-jungfrur; sknlle agta för getingars styng --
Kätke kuutar poikiasi, päiwätär pereitäsi -- -- --
KYRÖN-KOSKl. En strid forss i Tavastkyro, brant och brådstupande öfver
en bergshälla. Skall hafva någon gång stadnadt i dess fart, såsom
Motala, och då har man sedt under fallet en stor kittel, som, efter
forn-sägen, i fegde-tiden skal vara dit nedsatt, full med pengar, dem
ingen kan dädan få.
KYRIALS botn, där Hallgrims kula var; det stycket af Finland, som
ligger högst i Norr; bebodd af Jättar, Kalewat och Jättiläiset, Samt
Hijsis familie i Sotkamo och Paldamo -- grymma och hasklige -- Se
Miehen-syöpä.
KYTÖLÄINEN a Kytö. En Skogs-planteur. Af dess tårar växte up vide.
Kovin itki Kytöläinen,
Wiholainen wingutteli,
Kyynnel juoxi kyön silmästä,
Toinen toisesta norahti -- -- --
Kannoille pajut pakahtu -- -- --
KYYNÄLÄlNEN, En orm kjusare --- Se Kämöinen.
Kyynäläinen, deriv. a kyy, en koppar-orm, Aspis; hade ormar til
piskor, hvarföre Runan säger om ormen: Kyynäläinen kyndö ruoska,
mato musta maan alanen.
KYYITÖLÄlNEN, den samme. Et afgrundens foster, som varit uphof
til alla maskar och ormar; kallas af Finnarne, Matojen Emuu --
maskarnes moder och uphof. Då han plöjde, betjente han sig af ormar
til oxpiska. Ödlan kallas Kyytöläisen kyntöruoska. Se käärämöinen,
panula, ahtolainen, juutas -- Mitäs itket kyytöläinen Tihiässä
Tuomikossa, Paxussa pajumetässä.
LALLI, en finsk bonde som mördade St. Hinrik. Sedan han kom hem
ifrån Kjulo- träsk, och hade den mördade Biskopens mitra på hufvudet,
sjöng barnflickan vid vaggan: Mistä Lalli lakin saanut, Paha mies
hyvän hytyrin. Se St. Hinrik.
LAPIN koito kota. Lappens kalla kota, dit hänvises sveda och värk.
LASKIAINEN, Laskiais Tiistai. Fet-tisdagen i Fastan. De gamlas
Bacchanalia. Firades mäst in Februario, då Fastlagen infaller. Samma
tid blef i hedendomen årligen[8] offrat och offergille hållit,
hvarvid kött, äfven af hästar, i synnerhet, såsom en gammal Göthisk
lif-rätt, blef ymnigt ätit. At äta allehanda fett, såsom fläsk,
stekt och kokt, ärt-soppor, korn-bröd med fläsk inbakadt, i agttages
än i dag öfver alt i Finland: hvarpå sedan skrinnas med kälkor och
skidor ned för backar, under rop och skrik: Pitkiä hamppuja, pitkiä
pellawia, d.ä. lycka til lång hampa -- til långt lin -- näml. nästa
sommar. Dagen användes ock til åkande med bjellror och skällor, samt
andra uptåg. En sådan motion och krops-rörelse tyckes ock vara nödig,
när man ätit så mycket fett cch tagit til lifs af spiritueusa drycker
och liqueurer.
Finnarne hafva om Fet-tisdagen et ordstäf, som betygar om en uråldrig
plägsed af kött-ätande denna dag: Juoman jouluna pitäwi Syywwä
lihaa laskiaissa -- -- -- Men at Laskiainen skulle för köttätande
deriveras af lasana, culinaria vasa, ubi Senatui post sacrificia
carnes parantur, såsom det läses hos Suidas, och Probsten Doct. Idman
i dess Afhandling om Finska och Grekiska Språkens gemenskap sid.
40 menar, är ej afgjordt. Hälldre synes ordet Laskiainen, härröra
af skrinnande i backar; ty Lasken, Lasketella är skrinna ned med
kälcka. Denna dag slutes ock köttätandet och Fastan vidtager för
Graeker och Catholiker.
Åtskilliga vidskeppelser i akttagas om Laskiainen, såsom: at ingen
får spinna eller hugga ved, på det koerna ej må blifva halta:
matmodren går tidigt til sängs, och alt folket med dagen, på det
äfven kona må hemkomma om Sommarn tidigare om qvällarne; men när
man ätit så mycket fett och druckit, samt haft god rörelse på
släng-kälckan, eller eljest, torde sömn vara nödig, med mera vällust,
som sången åtföljer.
LAURIN-LåHDE, St. Laurentii källa i Janakkala Socken, äfven kallad
Janakkalan lähde; är dyrkad och besökt, såsom offerkälla, til
sednare tider, därvid de ock öfvade foedissima Veterum Bacchanalia,
hvarföre dess besökande ock vid vite är förbudit.
LAWIATAR, samma som Syöjätär.
LEIB-OLMAI, En af Lappska Gudar, som äro på jorden. En Gud för
skytterier, djur- och fogla-fånge. Lapparne gifva honom offer, at de
må vara lyckelige i deras skytterier och fogla-fånge. Sidenius.
LEKIÖ, samma som Liekkiö.
LEMMAS, en vän Nymph, kunde tilbinda sår och mildra svedan: Lemmes
Laukan Hattaria -- Suo muron murottaria. En myrjärnets omrörerska,
då järnet koktes, uptaget från kärr och myror.
LEMMINGÄIN -- nuori, idem.
LEMMES -- En Skogs-Gud, eller Faun, som satte al och var dess Skyds
patron. Leppä on Lemmexen tekemä, Kanelian kasvattama, puu puhdas
Jumalan luoma.
LEMMETÄR el. LEMMÄTÄR, En smidje-mö, som dragit på bälgen, då järnet
danades. Se Ruojuatar.
Rauta on Lemmättären liekuttama eller liehuttama, blåst, pustad
med smidje-bälg. Skakade äfven med sin pust på trän i skogen, med en
runkande väderil: hvarföre om furun heter:
_Honga Hongattaren huojuttama el. huiskuttama
Lemmättären liejuttama,
Rangattaren Kajuma
Tuulettaren Tuuittama_
LEMPO, En flygande ond ande; trollskott och sjelfver Hin Onde: Noita
nuolia wanuupi, Lempo lehti keihäitä -- Smidde onda flygande pilar,
drakar och trollskott. De Svenskars Midgars orm, Loke. Se Piru.
Med Lempo förstås ock Tapio i Björn-Runan; Tuoppa Lempo Lepeelle,
Tänne saalis saapuille, Du Skogs-Rå, hämta, skaffa Rofvet på flacka
strid-fältet.
LIEKKIÖ, En gast, som skrek i skogar, efter utkastade barn, och
skrämde med sit skrän de resande; hade välde öfver gräs, rötter och
trän. -- De Graeker kallade Apollo lukeios men tyckes ej hafva
någon gemenskap med denna Finska Skogs-gast, om icke för medicinsk
insigt och botanisk kunskaps skull.
LIEMO, Et stilla stående vatn. Et träsk, där elden fans; samme som
Aluen järwi, där not drogs, för at finna elden.
_Wietiin wesille nuotta,
Liemon wienoon weteen,
We-ettiin, wennättiin,
Liemon wienossa we-essä --
Saatiin sären kalooja -- -- ec_.
LIETO-LEMMINGÄINEN, En stark Roddare, af Wäinämöises Sjö-gastar,
den han satte at ro sin nya båt:
Sitte wanha Wäinämöinen
Pani Lieto Lemminkäisen (soutamaan);
Äsken keikku wenehen keula,
Purajasi puoren nokka -- --
Souti päivän suo-vesiä,
Toisen päivän maa-vesiä,
Kolmannen Emä-wesiä,
Laski laivansa kiwelle
Kiwellekko wai hawolle,
Waikko hauwwin hartioille -- --
LlNNA-KANGAS, et gammalt Fäfte i Pavola i Sijkajoki Socken. Item,
mellan korsu gästgifvare-gård i Pavola och Pattijoki af Salo
Socken i Öfterbottn; där äro 8 portar af et gammalt Slott. Flere
sådane, af lika namn, finnas här i landet.
LINNAT, Slott, fästen, skansar och borg: månge sådane aro i Österbotn
och Finland på högder och branta berg anlagda gammeldags-fästen och
borgar i Rundlar, til försvar mot fiendtligt anfall, hvarföre
de kallades i fordna sagor, ormar, drakar, m.m. i anseende til
utseendet. Innom de samma försvarade de sig, och nedkastade stenar
på fienden. Sådane fästen, anlagde af Konung Erik Emundsson eller
Väderhatt, hvilken intog sjelf, såsom Holmgårdska Hofvets skydds
herre, med sin sjömagt, Finland, Estland och flere Östra orter,
som nu velat draga sig undan Sveriges Herravälde, syntes sedan i
långliga tider därstädes. Sådant har skedt vid är 930.
TORGNY Torgnyson, Uplands Lagman, hvars skägg betäkte hela bringan
och låg ned på hans knän, i sin tid den visaste och en vördig man,
talade på Riksmötet i Upsala vid är 1023 och sade: at hans Farfader
Torgny hade bivistat Konung Erik Emundssons segrar i Finland,
Estland, Österbotn -- -- &c, och han förebrådde Olof Sköt-Konung,
at han vårdslösade sina Östra Skattländer, Se Trägårds utdrag af
Ol. v. Dalins Sv. R. Hist. p. 204, 182.
LINTUINEN, Et Björns heders-namn, för dess snabbhets skull. Ohtoseni
Lintuseni, Kaunoiseni Kultaiseni.
LINTU-KOTOLAINEN, Et slags små Dvärgar i Turian maa, som troddes
föra strid med tranor, och kunde et par af dem ligga på en tunn botn.
Et gammalt rykte och tradition är ibland Finnarne, at sådane små
menniskjor existerat, hvilka krigat med tranor, och af dem blifvit
öfvervundne. Finnarnes imaginerte Lille-pytter, och Svenskarnes
Andwar, en dvärg, fången i en gäddas liknelse, som gaf til at lösa
sig en otrolig skatt, hvarpå den ohyggeliga ormen Fafnis låg, som
blef dräpen af Sigurd Fafnis baneman.
LOAUS eller LAUS, En Skogsmagt för Renar och Elgar, som anropades vid
Ren-jagten -- Se dess hutru, Pohjan Eukko, Loweatar eller Laheatar.
Loaus, Pohjolan Isäntä
Anna mulle aika lintu
näistä puista puhtaista,
Warwuista walanteista;
Siitä mä sitten hywää kiitän,
Siitä kuuluwa kumarraan,
Kuins sas annat aika linnun,
Kotosixi tuomisixi -- -- --
Loaus Nordens Husbonde,
Gif mig et fullkomligt Rodjur
Af dessa mina rena trän,
Släta (qvistlösa) giller stickor,
Därföre skal jag sedan tacka den goda,
Buga mig för (hedra) den beryktade.
När du nu ger en dugtig Elg,
Til hemkomst gåfvor, at fägna hem-folket med.
LOUHI, Pohjolas Hustru, den kalla nordens maka, eller Louhiatar,
Qvinnor eller Nympher, som rådde öfver Nordanfjäll, och bodde i
yttersta Nordens Skogar. Se Hongas.
Louhi skulle svalka med Nordan, at ingen hetta eller inflammation
kom i öpna sår.
Louhi Pohjolan Emäntä,
Wetyöön wetinen lumme,
Kahden puolen kämmentäni
Tulen tuiki polttamata,
Walkian warastamata.
LOUHIATAR el. LOWEHETAR, beskrifves som en arg trollkona;
förordsakade många plågor, såsom tandvärk, styng. Risen m.m. Hennes
Character är:
Portto Pohjolan Emäntä,
Lowehetar wanha waimo.
Selin tuulehen makasi.
Persehin pahaan sähän,
Toki tuli tiinehexi,
Ahawa kohullisexi;
Tuota tyyny, Tuosta täyty,
Tuosta paxuxi panihin,
Lihawaxi lijtettyi -- -- --
Teki poikoa yhexän,
Yhestä wattan wäestä -- -- --
Item Suen Emuus, födde ock vargen ur sin qved. Kohussansa koiran
kandoi, suwen muissa suolissahan, penin alla pernohinsa -- -- --
Hennes Söner voro Ruho, Rampa, Perisokia, samt dessutom hundar och
andra rifvande djur.
LOWEEN langeta, falla in ecstasin och vandra utom kroppen
til Wallhall, i synnerhet hos Lapparne ttl Jabmiaimo -- Se
Saiwo-neides.
LUGUT, ord, som mumlande läsas öfver järnskador och contusioner,
eller andra hexerier, at förgöra någon. Sådane läxor läsas med mycken
andägtig mine, med blottadt hufvud; sådane voro de Svenskars gallrar
och Odens galder. Se Synnyt, Aloen-järvi.
LUMOUS, var en konst, at göra sig hård mot skått, förgift, andras
trolleri, ormbett och så vidare; ja, at kunna bevara sin boskap.
Sina hus förvara de för eld med åskviggen, sina res-slädor med
menniskjo-ben -- -- Vid Rättegånger ansågo de sig för stora advocater
och oöfvervinnerliga, om de buro hos sig korp- eller ormsten,
ormskallar, grod lår-ben, o.s.v.
LUONOTTARET, 5:ne raska Möjor, som i Ilmarises smidja, mjölkade af
sine egne bröst tre slags järn, såsom nedanstående Smed-Runa ger vid
hand.
Luonnottarat äro i sjelfva verket ej annat än naturens värkningar
vid järnets tilverkning; därföre kalla ock Finnarne dem sjelf
Raudan-haltiat, Emuset, Tyttäret, neijet, jotka synnytit rautaa.
Visan eller Runan berättar således:
Kolme oli neittä Luonotarta,
Yxi lypsi mustan maijon,
Toinen walkian waletti,
Kolmansi punasen maijon.
Joka walkian waletti,
Sijt on tehty rääky-rauwwat.
Jokapa punasen piiotti
Sijt on tehtynä teräxet;
Joka lypsi mustan majjon
Sijt on tehty mellot rauwwat.
Ei rauta paha olisit,
Ilman käärmeen kähytät,
Maon mustan muojuitak.
Hoss sinua rauta raukka,
Ettsäs sillon ollu suuri
Ett kowan kipusakaan el korjakaan,
Kuinssas maitona makaisit,
Hettiessä heiluvassa,
Wenyt wehnässä tahassa,
Sepon Ilmarin pajassa,
-- -- -- ec.
Trenne Jungfrur voro värksamma i naturen,
En mjölkade _svart_ (mörk) mjölk,
Den andra lät drypa hvit,
Den 3:dje en _rödbrun_ mjölk.
Den som lät sqvala den hvita,
Däraf gjordes det spröda _kallbräkta järnet_;
Den som neddröp (fälde) den röda
Däraf äro _stål_ tilverkade;
Af den svarta mjölkade mjölken
Äro de bästa, segaste _stång-järnen_.
Ej vore järnet sjelf så elakt,
Utom ormens ondskefulla hväsande,
Den svarta maskens efterfulla illska.
O! du stackars järn,
Du var ej då stor,
Ej heller mycket svedande eller vacker,
Då du låg en som en mjölk
I den gungande hängdyn (flyn),
Töjdes som en hvete-deg
I Smeden _Ilmarises_ hytta,
-- -- --
Se vidare Helka, som kallas Ite Raudan-Emuu, jämets moder, ja
näitten tytärten äiti, och mor åt dessa 3:ne flickor.
De Braminer i Indien tilbedja äfven, utom den Högste Guden, 3
andra gudomligheter, Brama, Isuren och Vischnou. Se Gotfrid Less
Geschichte der Religion I. Th. p. 424 utgifven i 8:o i Göttingen
1784.
LUONOTAR, är lika med de 4 mjölkströmmar, som i Edda säges hafva
runnit af koen Audamblas spenar. Tör hända Finnarne härtil alludera
vid järnets smältning och tilverkning. Tör ock betekna de 3 Nordens
gudomligheter Oden, Thor och Frigga. Se Kawet.
LUPI LUPPA, En luden Skogs-Gud, Faunus, eller en Satyr. Se Ukkonen.
MAAHINEN -sen, alt hvad af jorden tros fastna, såsom räform, utslag,
exanthemata -- -- -- Et slags små-andar, Elfvar, som en vis Gubbe
på Holmön uti Qvarken i Wästerbotn trodde ligga vid tröskgårdarne,
och förböd därföre kasta hett vatn ut, at de ej må skällas -- deras
små ben sade han sig hafva funnit i skogar. Han lefde än 1760 och
var en Smedenborgian; de troddes dansa, hvaraf är elfve- dansen, och
bo vid stenar, träd-rötter, i hus, under gålf, vid husknutar och
trösklar, oroade någon dem til förtörnelse; så fick han skorf och
utslag; hvarföre de borde först påhälsas vid inflyttningen til nytt
hus och blidkas med salt, malt och bröd, eller messing skrapad i
mjölk. Dödade någon dem, så blef han sjuk. Swedenborg såg dem vid
Stockholms brand 1759 som myror, pissa på en husvägg och fläcka ut
elden, som ock där stadnade och huset blef conserveradt. - - -- --
Ingen fick kasta sit vatn utan farhåga af skada eller åkomma. En ägta
Ceylonernes sats efter Pythagoras i Ostindien, at man först bör
sopa med qvastar för sig, för än vatten kastas, at ej dessa elfvar må
dö. Se Kati, Meri- kati.
MAAN-EMONEN, Ukkos hustru; gaf styrka åt de svaga. Nouse maasta
maan Emoinen, wäixeni woimaxeni -- -- v. Ukko.
MAAN-HALTIA, En Rådare i gårdar, Som visar sig under menniskjo-hamn,
som en gammal gubbe eller käring, och stökar om nätterna. Se haltia.
MADER AKKA, En af de Lapparnes Gudinnor, som äro på jorden; som
emottager af Radier, det af honom belefvada eller med anda försedda
fostret, och lefvererar det åter straxt til dess dotter Sar-akka.
Qvinnan Maderakka är med sina 3 döttrar, Sarakka, Uxakka och
Juxakka, Qvinnorna til hjelp. Lapparne offra til henne, at hon
skall tillåta sina döttrar, at tjena qvinnorne. Några säga, at denna
Maderakka sjelf hjelper qvinnorne, i det hon bemänger sig i en hvar
sina döttrars gärning. Sidenius. Jämför Neity Maria Emonen.
MAHNA, Et Svenskt troll och Jättinna; sådana äro många i de fordna
sagor -- Jämför Hattara, krakla.
MAMMA, En underjordisk troll-kona, maskarnes och ormarnes Moder.
Mikä nosti mamman maasta, tielle teuhakehtamaan, kartanolle
kapsahtamaan. R. MAMMELAINEN eller Mammeloinen, En faselig
kött- och ben-frätande troll-kona; ordsaken til tandvärk; dess
beskrifning är:
Mammelainen maasta nousi,
Kolmikanta kaukahasta,
Lihan syöjä, luun purija,
Weren uxelta wetäjä.
MAMMOTAR, n. pr. foem. Matoin Emuu, ormars alstrerska. Anses äfven
för en Sten-patronessa, hvarmed skatter betäckas. Kiwi Kimmon kammon
poika, Syöjättären syämmen syrjä, Mammottaren maxan pilppu.
En af furieme och underjordiska troll, som tros förvara i jorden
nedgrafna gamla skatter. Hecate, Plutonis uxor inferorumque regina.
Se Kratti, Arni, Haltia.
MANALA, den samma som Tuonela. De dödas rike. Häraf är talesättet:
Jo se meni manalaan eli manalle han tog farväl af verlden.
Manala eller Tuonela är Göthernes Glitnis, döden, eller
underjordiska Riket, hvarest Gandel, Skagel och Geirskagel lupo
med brinnande ögon kring dödsens marker (det är i Tuonela eller
Jabmiaimo); förskräckelse, ångest, qval och elände voro i deras
följe, och det var en ängslan, at se dem. Tuoni eller Glitnis har
här utbredt alla sina förskräckelser, hvilka Thors moder (neity
Maria Emoinen eller Mariatar, hvilket liknar de Påfviskas sats),
med sina böner hindrat, at ej få utbredas öfver jorden. Se Tuonela,
Jabmiakka och Jabmiaimo -- I Manala var ock en Pegasus eller
Skjutshäst, at föra fram plågorne efter järn-skador. Hikowaako
Hijjen Ruuna, kastuuko Manalan karwas. Tietä tuonne juostessahan.
MANALAN MATTI, döden, härskande i Tuonela, eller Tuonen Tuomas.
Manalan Matti samma som Loke eller Charon; förde de döda skuggor
öfver floden til Tuonela eller Manala. Finnarnes ordstäf är, då
de blifva gamla, ledsna vid at lefva och tro sig ej mer blifva gifta:
Manalan Matti minun naipi, ja Tuonen Tuomas mun perii.
Marta, samma som Tuoni.
Neity Maria Emonen, anropas ofta i de af hedendom och Påfvisk
lära blandade vidskeppeliga Runor, som utan tvifvel äro sammansatte
för Reformations seculum. J. Maria är i alt en förträffelig
hjelperska, i synnerhet vid barnsbörder, sjukdomar, pest, blod-sår
och eldens upkomst.
Neity Maria Emonen,
Mesi keittä kielelläsi,
Sima suussasi suloa,
Konnan kuohuun kowaan
tilredde smorja til ormbett.
Är ej heller oförfaren til sjöss, ty det heter: Neity Maria
Emoinen, itek airollen asehin, Tungeixen Tuho kätehen -- grep sjelf
til årarne.
Beskrifves såsom en god Baderska, Barberska, Apothekerska, olje- och
flått- kokerska, til allehanda sår smörjor, med Silkes Robe och långt
släp, samt med en gullslef i handen.
Vid skador eller sår af järn heter det:
Jos rauta pahan teköö,
Teräs hieno hilpasoo;
Neity Maria Emonen
Pistä sormesi sulonen,
Reikään revennesehen,
Hienot helmasi kokoat.
Se Helka. Neity Maria och Jesus anropas i parallel, til ex. mot
Rutto.
Isäni ikunen Jesus,
Esivanhemman Jumala -- --
Tuoltama anon apua,
Isältäni Jesuxelta,
Emoltani Marialta,
Näihin töihin työlähiin:
Neity M. Emonen
Tule tänne tarwitaan -- --
Woiteles metisin siiwin - --
Se Mader-akka.
MARIATAR, berätta de vidskeppelige hafva varit J. Marias dotter. Hon
kallas:
Mariatar kaunis Waimo,
Tu-us pikku kattilansi,
Jolla Werta keitetään,
Jolla ma hurmeen tymeen,
Weren wuotamattomaksi -- --
Punasta putoamatak -- -- --
MÄNNINGÄISET el. Menningäiset, Kyrkspöken, Vålnader, bodde i
grifter, bergsskrefvor och öknar; skrämde folk. Se Kejjuset
och Köpeli. Men Biskop Agricola föreger dem vara Gudar, som
befordrade ägtenskap; hvarföre Probsten Doct. Idman, i sin afhandl.
om Finska och Graekiska Språkens gemenskap, deriverar ordet af
grækiska hymen, Hymenæus, Nuptiarum Deus -- Suidas.
MEHILÄINEN -- ilman lintu -- En honings-fogel eller Trochilus;
Linn. Den minste och lättaste af alla foglar. I Troll-Runor, et
honings-bi eller Vise, som skall efter ordres ofta flyga öfver haf
och fält, at hämta honing, mjöd, olja, med mera sött, de sjuka til
vederqvickelse och trollen til smörja. t.ex.
Mehiläinen ilman lintu,
Lennä tuonne kyyhyttele
Yhexän meren ylitse,
Meren puolen kymmenettä -- --
Tuo mettä mehtolasta,
Simoa Tapiolasta,
Ripiälle woitehexi,
Wammollen parantehexi -- --
Wojjat yldä, wojjat pääldä.
Denne honungs-fogel var ock utftäld för Snaror; därföre önskas honom
lycka på resan, at hämta honing.Käy kuin kehää myöten päiwän permetä
samoa. Se Karilainen. Ja, Mehiläinen flög högre än de som göra
luft-resor med aëroflatiska machiner;ty han skulle flyga öfver om
stjernorna och in i himmelen, som en Mersurius, och hämta horungs
salfvor och smörjor för brännsår: det heter:
Mehiläinen ilman lintu,
Lennä tuonne, jonne käsken,
Yli kuun, alati päiwän,
Taiwon tähtein ta-ati,
Otawaisten olkapäitten;
Lennä luojan kellarihin,
Kamarihin kaikkiwalllan;
Pistä siipensi simahan,
Kasta kaapunsi metehen,
Höyräytäk höyhenensi;
Tuo simoa siwessänsi,
Kanna mettä kaapussansi
Kauan rahnoin pahoin,
Tulen tuiki polttamihin.
Item:
Mehiläinen ilman lintu,
Käy kuun keheä myöten,
Päiwän päärmättä samoa -- --
Tuuok mettä Mehtolasta,
Simoa Tapiolasta -- --
Tuo simoa siiwelläsi,
Mettä kielensi nenällä -- --
Wojjak yldä, wojjak pääldä,
Kerran keskeä rapaja.
Se Neity Maria.
MEHTOLA, En ren barr-skog; annat än Tapiola. En skogsbygd, där
skogs-djur, foglar, bien och andre skogens håfvor vanckade -- Item,
en skogs-Guda-magt, Pan: anses ock i Runor, som en Skogs-Fru
rådande öfver djur och foglar. De titlar, hvarmed hon under
tilbedjandet behedrades, äro: Mielus Mehtolan Emäntä, du benägna
Skogs-värdinna:
Metän Ehtosa Emäntä,
Mielly mejjän miehiimmäk,
Antamaan ainuasi,
Omas ojentamaan,
Mielusasta Mehtolasta.
Du välviljoga Skogs-värdinna,
Var benägen åt oss Skogsmän,
Til at gifva ditt enda,
Räcka åt oss ditt egna,
Af den luftiga, nöjsamma, skogsparken.
Hon dref harar i gillren och vippsnarorne i lag med Ukkonen
hvarföre harfångarne bedja:
Puhas Mehtolan Emäntä,
Metän kultanen Kuningas!
Kuk on laiska kulkemahan,
Sitä sijmalla siwalla,
Karkota kari perällä,
Mieluusta mehtolasta --
Se Ukkonen.
Ifrån Mehtola och Tapiola, skulle Mehiläinen anskaffa honing
til sår- smörja. Se Mehiläinen.
MERI-TURSAS, En strand-bo; kallas partalainen, dels för det han
vistades vid hafs-stranden, dels för sit långa våta skägg, hvarmed
han krystade Pohjolas dotter som blef moder för 9 barn, alla
afgrundens foster. Se Pohjolan imbi.
Synty Neitsy Pohjolassa,
Impi kylmäsä kylässä,
Jok' ei suostu sulhaisihin,
Mielly miehiin hywiin;
Kuin tulowi immintuska,
Pakko neitosen panexen,
Syxiin syöstäxen mereen,
Kalsoin aaltoin ajaxen.
Meri Tursas partalainen
Teki neiden tiinehexi,
Meren kuohuilla kowilla,
Weden wankan waalehilla;
Teki pokoa yhexän,
Yhestä watanwäestä;
Piilotteli poikiahan
Alla wijden willa waipan
Sarka kauhtanan kahexan;
Nimitteli poikiahan:
Minkä pani pakkaisexi -- -- --
METELIWAARA, Se Waarat.
METZISTÖ, En skogs-lund, där afguden bedrefs. Item, idolum, forte
Priapus. -- 2. Reg. 23; 6: 7.
METZÄN-EUKKO, Tapios hustru, Metän Emäntä; anroptes af Jägare,
at gifva villebråd. Syntes stundom, då hon var gunstig med gyldene
ringar och insvept i gyldene duk. -- -- -- Men onådig viste sig med
ringar af vidje-länkar och med ris-ruska. Henne til heder skulle
sjungas Messän miehin wirsi, då man gick ut til skogs: Hon var ej
blid då Jägaren sjöng:
Mielestä Metän Emännen,
Usein hywän Emännän
Sormet kulta sormuxisa,
Käet kulta käärehissä,
Jotk on soaanut[9] annillahan;
Usein pahan Emännän
Sormet wihta sormuxissa,
Käet wihta kääreissä,
Aina auttamattuessa.[10]
Alt efter Skogsvärdinnans godtycko,
Är den goda Mors
Finger understundom i gullringar,
Händerna inveklade i gulldukar,
Som hon fått med sina gåfvor;
Men ofta då mor är ond,
Äro fingren med vidjelänckar prydde,
Händerna omvicklade med vidjor,
Och altid då hjelplös.
Då Wäinämöinen slog på sin citra, kom ock Skogs-gudinnan med alla
sina skogsdjur, at lyss på den härliga musiken: Itekkin metän
emäntä, rinnon aidalle ajain. Se Wäinämöinen.
MIEHEN SYÖPÄ, Anthropophag, menniskjo-frätare -- troddes vara i
Norrska Lappmarken; dit hänvisas sjukdomar: ex. gr.
Mennekkös sinne sekahan (näml. til Rutian koski)
Tuol on muutkin murha-miehet
Miehen syöpähän kylään,
Lapin maahan laukiaseen,
Pohjan pitkähän perään. -- --
MIESTEN SYÖJÄIN KYLÄ, var i Kyrials land, eller den ort i Kyrials
botn, högft i Norr i Finland, där starke Resar och Anthropophager
förfärade de ankommande; se föregående miehen syöpä. Efterföljande
saga besannar det. När Domar (Upsala Kung) ännu var ung och låg
uppå sjön, för at förvärfva sig ära och rikedom, blef han genom en
häftig storm drifven emot Kyrials-botn, eller til det stycket af
Finland, som ligger högst i Norr (Kemi, Cajana, Paldamo, Sotkamo,
där Hijsi bodde och andre Jättar i berg; ty landet var än segelbart
den tiden, emedan skeps-vrak ännu i dag finnas i flere moras i
Kemi Socken). Han kallade sit ankare under en stor och mörk skog;
han betäckte stranden och gick up, at bese landet. Där råkade han
Hallgrim, en Rese, som var, för sina krafter och än mera för sina
många konster, den farligaste. Hela vägen til hans kula var betäckt
med nakna hufvudskallar och multnade ben, efter dem som han mördat
och upätit. Hans grymhet var intet mindre än hans krafter, och det
var et vidunder i naturen, hvars blotta åskådande kunde injaga
en skräck hos det modigaste hjerta i verlden. Alla de som hördt
hans namn, hyste en räddhåga för honom. Men Domar mötte honom utan
fruktan. Deras strid var svår, men Risanöth (et svärd, det Rolf tagit
i Grims kula; hörde Ynglinga-stammen til; dess sår läktes aldrig;
flog genom sköld och hjelm), som den tiden var i Domars hand, behöll
segren. Hallgrim föll, och Domar gick in i hans kula, hvarest en
större rikedom, än han någonsin tilförene sedt, lyste honom i ögonen.
Alla väggar voro klädde med sköldar af blänkande silfver, samt
hjelmar af klaraste guld. Där hängde åtskilliga horn med ränder och
bilder af den dyraste metall inlagde.
MIKKELIN päiwä. En stor högtid hos Norr-finnar; Se wuoden
alkajaiset. Alla hästar tagas då in i stall; fodras med öl,
korn, granris och hermelins kött, som skal praeservera dem för
hufvudsjukor, m.m. Boskapen drifvas tidigt och utan ljud i fähuset,
om eljest väl skall gå. Se Ristin päivä.
MUNNU. En oculist i gamla Runor. Munnu silmän Tytteriä. Item, en af
Nordens möer, som anropas af häst-gällare, at hämta is, rim och kyla.
Texten säger:
Munnu silmän tyttäriä,
Höyhenes panuttaria.
Tuuwwos hyytä Pohjolasta,
Jäätä kylmästä kylästä,
Sillä hyyllä hyytele,
Jäällä tuolla jäähyttele,
Pistän hyyn hyppyseni,
Jällä jäähytän kätem,
Teen tulen tehottomaxi,
Walkian warattomaxi. -- -- --
MYRRYS MIEHET, de samme som Indomiehet, trollkarlar och vidskeppelige,
som dels med läsningar, lugut, synnyt, spåttande, flåsande och
på-blåsande, med troll- Runor, synnyt, tro sig bota ormhund- och
vargbett, eldskador m.m.
NÄKKI, Neptunus, Svenskarnes Åge. Se Weden-Emo -- Efter forntidens
berättelser och skrock-sagor (Se Urban Hjernes Flocker om flere
hafs-fruar). Här i Finland beskrifves Näcken med långa utslagna hår
naken visa sig på vatn, i solsken, på stenar vid forssar borsta och
kamba sig, eller ajustera sit ljusgula hår äfven stundom sjunga utan
tvifvel en Siren sång eller Crocodils gråt, at låcka barn til
stranden, och simmare i vatnet, dem hon kramar så at de blifva
kål-blåa, suger deras blod m.m. Hvilket i sjelfva verket är
kramp- eller seno-drag. Käringar och utlefvade Sjö-galtar kunna
skräma lätt-trogna med tusende Näck- och hafs-fru sagor, Se Ahti.
Näkken och alla de små guda-magter, som bo i de våta Riken, voro
alla framkomne, at höra Wäinämöises sång och harposlag, hvars like de
aldrig förnummit. Se Wäinämöinen.
NEITONEN NOROSTA, En vattu-nymph; bodde i våta dälder; kylde och
svalkade. Af dess bröst-mjölk upväxte björkar. Hon anmodades af
häst-gällare, at förtaga eldens eller det heta järnets kraft.
Nouse Neitonen Norosta
Wuotehilta hyisen pojjan,
Jäisen lapsen lappeasta;
Weä wijttasi wilusta,
Hamehensi hallan alta,
Heitä pahoilllen potowan
Kaatoowallen kattehixi;
Jottei poikasi potoisi
Kaatowaisi kannettunsi,
Jonk on huntu huutehessa,
Iho liiwi iljannessa,
Pajjan kaulus kaikkalassa.
NEMAGWELLE. En af Lappska jordiska Guda magter, hvars hjelp ganska
få meddelas. De få endast dess bistånd, som första gången omdöpas;
ty Lapparne döpas med troll-döpelse mer än en gång; hvilket sker
således, at när menniskjan blifver sjuk, gifver man henne et annat
namn, och öser vatn på henne med dessa ord: Jag döper dig i detta
namn N. N. och du skall lefva i detta namn N. N. De som få således
troll-namnet, få äga, tillika med namnet, Nemoigwelle. Som denne
Lapp ser ofta Nemoigwelle gå för sig öfver bäckar och moras; så har
han honom ock när han skall gå tilkyrkan. Han dricker ock Sarakkas
blod i samma bäck, hvar nemoigvelle står. Sidenius.
NEURERNE, äro stammen til Finnar, Lappar och Esthlänningar, som i
Språk mycket liknat Hebreerne.
Se Trägårds Utdr. af Dalins Sv. R. hist. I. Del. Cap, 13, §. 3. pag.
13.
NOIDER, Lapparnes troll och vise män, som falla i dvala, under en
viss sång; och hämta ifrån långt aflägsna orter något i barmen,
samt berätta hvad de sedt och hördt, under sin vandel utur kroppen.
Finnarne kalla denna ecstasis, langeta loween -- Om Finnarnes
Noidat och Myrrys miehet har man ej hördt sådant; utan endast,
at de hoppa i raseri och gnissla med tänderna, som kallas, olla
haltioisaan. Se Myrrys miehet och Indomiehet.
NUJJA-SOTA eller Kluppu-sota, Klubbe-kriget i Finland 1597. På
flere ställen i Finland, Tavastland och Österbotn hölts sådane
klubbe- batailler. I Padasjoki by i Tavastland på åkern vid Nystelä
by har i Konung Carl IX tid år 1597 klubbe-kriget ock gått för sig,
såsom ock på flere orter i Finland; hvarföre Säxmäki, Ilmoila,
Gamle-Carleby jämväl äro af klubbe-kriget märkvärdige. Nästa holmen
vid Nystelä åker, på hvilken de slagne blefvo begrafne, heter än
Nujja saari, i.e. insula clavorum. Menniskjo hufvud skallar synas
där än i dag.
Hertig Carls afsägelse gjorde öfver hela landet mycket buller.
Särdeles utblossade lågan i Öserbotn och Finland. Bönderne hade
därifrån kommit til Hertigen och klagat öfver det betryck de ledo
af Clas Flemmings Rytteri: sedan, då de nu blifvit upmuntrade,
och hörde, at Hertigen af missnöje tagit afsked, blefvo de aldeles
obändige: en af dem Bengt Poutu, samlade en stor svärm af sine
likar, angrep dessa Flemmings Ryttare, ehvar han dem råkade, och
öfvade på dem all barbarisk grymhet; hvaribland äfven Lagläsaren
Erich Olofsson i Woitby mördades, för det han höll Rustning.
Allmogens hop öktes derpå ansenligen, och valde sig en ny anförare.
Jacob Ilkainen eller Ilkka från Ilmola Socken i Österbotn, af
hvilken detta buller kallades Ilkkainens krig eller, af dess vapen,
Klubbe-kriget.
Afsigten var nu icke mindre, än at anfalla Tavastland och Carelen,
jaga därifrån hela Konungens (Sigismunds) rytteri, upbränna eller
sköfla Clas Flemmings, Axel Kurks, And. Bojes och Anders Larssons
gårdar, samt aldeles förstöra Åbo Slott.
Clas Flemming ryckte up med sit krigsfolk från Åbo den 23. Dec. 1596,
tågandes til Birkkala i Öfredels härad och Björneborgs Län, där
Bonde-hären vid Nockia Sätes-gård hade sit hufvud-läger. Han lät
skjuta några Falkonet-kulor genom husen, hvaraf Bönderne förskräktes.
Ilkkainen drog sig om natten tilbaka in i en stor skog, som skiljer
Tavastland och Österbotn; men förlorade i afvikningen några 100 man.
Han blef sedan fängslad och afrättad. Antalet på de Bönder, som
fallit i detta fält-tåg, var grufveligt, och har stigit öfver 11,000,
hvilket för Österbotn var en obotelig skada.
NYKYRI -- Se Sotakedot.
NYRKES, gaf Ickornar. Nyrkkes bodde sjelf i granskogar. Se
Hittavanen.
OHTO, Ohtoinen, Et Björnens namn i Runor, för dess breda änne och
stora hufvud. Tapios starkaste djur. -- Se Tapio.
Han anropas, at ej röra vid Boskapen (som kallas sonda-reidet). Och
skulle han vela pröfva sina tänders och ramars styrka så hade han
därtil stockar och stenar. Dock om hans maj:ts grymhet vore alt för
stor; så anropades Skogs- Gudinnan Tapio, at hon ville styra björn,
och göra månan för honom mörk, sänka himmelen i moln, och förblinda
hans ögon, på det han ej må se kona, som skulle vara i hans ögon som
stenar och stubbar. Se Sini sirkku.
Ohtos födelse och höga härkomst alt ifrån himla hvalfvet och
Sju-stjernorne, med J. Mariae tilhjelp, beskrifves i följande
Ohtos-synty eller Archaeologie, ifrån Kuopio i Savolax.
Misä ohto synnytelty?
Mesi kämmen kääunyteldy?
Kuun luona, tykönä päiwän,
Otawaisten olkapäillä:
Sieldä on maahan laskettuna
Hihnoisa hopeisisa
Kuldaisisa kätkyhisä.
Neityt Maaria Emonen
Wisko willoja wesillen
Kapalolta kuondaloita,
Selwälle meren selallen
Lakeelle laineellen;
Noita tuuli tuuwwitteli,
Wein henki heilutteli
Nenään metisen niemen,
Saloja samoamaan,
Pohjan maita polkemaan:
Ellys piiloja pityö
Häpeseen hämmendyö,
Emosi sinun epäsi;
Elä sorra sonda reittä,
Koaha majjon kandajata
Enempi on emoillen työtä,
Suuri waiwa wahimmalle,
Kuin poika pahoin tekee,
Lapsi kangein asuu:
Kule sikana siwuhte,
Wierihte wein kalana:
Tule tuwissa tulille,
Ilman Immin tietämätä.
Hvar är _Ohto_ född?
Gull-ramen vänd som et barn (vaggad)?
Hos månan, nära vid Solen,
På axeln af karlvagns-stjernorne:
Dädan är han nedsläpt
I silfrade remmar (feltyg),
I gyldene vaggor.
_J. Maria_ den lilla modren,
Kastade ulltappar på vatten,
Lindor som flagor,
På de klara hafs-själarne,
På de vida vågorne;
Dem vaggade vädret,
Vatu-draget omgungade dem
Til en honings-rik udd af näset,
At springa i skogarna,
För at tråka de Nordiska länderne:
Gör ej hvad elakt och rasande är,
Blanda dig ej i det nedriga (skamliga)
Din mor förbjöd dig det;
Förtryck ej det gönings orena låret,Fäll ej mjölk-bäraren:
Mera har din moder at göra.
Din fosterska har stort besvär,
När sonen gör illa,
Dess barn förhåller sig argsint (styfsint);
Far förbi som et svin,
Där nära bredevid som en silk i vatnet:
Kom hemma vid til vårt vistnings-ställe,
Utan at dejan vet deraf.
OLLIN päiwä, Olsmessan; då tordes ingen bärga hö, af farhåga, at
om då rördes vid något boskaps-foder, så skulle björnen göra skada.
Då slagtades och åts Willa-wuona (et oklipt lamb ifrån våren),
då skörden slöts, hvartil äfven tilreddes öl och bränvin. Då fåret
inbars, skulle med al- och granqvistar vatn kastas öfver Tröskeln.
Förr än man tordes smaka af alla anrättningarne, skulle däraf
utgjutas något i vrån vid bänken i bordsändan och på golfvet, samt
under Aaatto-koivu d.ä. en helgad björklund, eller det träd, som
om midsommars qvällen sättes på gården. Sirppi-juusto kokas eller
bakas denna dag och ätes i Österbotn.
OTAWATAR, En Gudinna ifrån Karlvagn eller Sjustjernorne, som synes
varit dess make; kallas i gamla troll-Runor dagsens dotter.
Hon anropades til hjelp mot natt-tjufvar, och at igenskaffa det
bortstulna.
Otawatar päiwän tyttö
Tule tänne tarwitahan
Omoani ottamahan
Kadonnutta kaihtemahan -- --
Se Päiwätär. Med dessa kan Svenskarnes Thiodan jämföras, eller
Titan hos de Latiner, som skulle köra solens vagn.
PAHOLAINEN, En ond ande, djefvul, en ond vålne, ormens stamfader
-- Hade ormar til briskar och söljor; hvarföre ormen titleras i
troll-Runor eller dess Synty:
Mato musta maan alainen
Toukka Tuonen karwalllinen,
Rinta solki Syöjättären,
Paholaisen pajjan naula -- --
PAINAJAINEN, Maran, som af mjeltsjuka ses, som en hvit nymph om
nätterna under sömn; uplyser med sit sken hela rummet och trycker
öfver bröstet, hvarunder de vråla och låta illa. Item Painajainen,
som krossar barn och gör dem vindögde: fördrifves af vidskeppelige
med stål och betsman, lagdt under hufvudef. Är i sjelfva verket en
nerv- och convulsiv sjukdom hos barn af fyra --
PAKKANEN, Smäll-kalla kölden, den bistra Puhuris Son, med dess
kulna och surmulna fru Hyyttö anvises til Kijron koski, at tilisa
den, om han vore i stånd. Mot kölden stod man nog, när man fick
följande at skyla sig med:
Tuos mulle Utunen turkki,
Kanna willan karwallinen
Jolla tuima turwellennek,
Ettei pakkanen palelek,
Kowan ilman koskematak,
Pakkasen palelematak:
Talwen ilma Taiwaellek,
Ettei riko riskittyä.
Eikä wismoille wiraak:
Ämmöni Utunen uuwin
Turvvaxeni tuotuwohon,
Päälleni pujettakohon.
Hämta mig den varma svanskinströjan,
Bär hit den rikullige lurfviga pälsen,
Hvarmed jag förvarar mig mot den bistra kölden,
At ej kölden förkyler,
At ej den kalla luften får komma åt,
Vintern förkyla mig:
Den klare vinter-luften fare up under himmeln,
At den ej skadar någon christen el. gör någon enda lytter,
Eller verkar på huden rinnande fråstskador:
Min farfars, farmors varma edderduns paulun-säng el. tält
Må hämtas til min skygd,
Jag må påklädas, öfverhöljas därmed.
Jag tror man nog skall stå sig mot kölden så väl ombyltad, utan någon
trollkonst.
PANNAHAINEN, En bannlyst, förbannad. Därmed förstås ofta ormen eller
en elak stygga.
PANULAN NEITI, En underjordisk troll-mö, hvars bindel upfattes med
ödlor. Ödlan kallas därföre: pää-puikko Panulan nejjen -- En af
furierne; upammade ödlor och ormar. Se. Kyytöläinen -- Hon höll til
i Aluen-järwi djup; plågade genom elden.
PANUTAR. En af ormens däggerskor -- Juutases stygga dotter.
Panattar den samme, förorsakade sveda och värk; åberopas äfven vid
läsningar öfver sår och järn-skador. Rauta Ruoste hettäriä, höyhenes
Panuttaria, maa isänsi, maa emänsi. --
PARA, samma som de Svenskas Bjära; en troll-konornes villige
tjenste-ande, hvilken skall di mjölk af främmande koer, ysta det i
sin mage och bära i Smör-kärnan. Dess underliga födelse ses i Mag.
Christ. Er. Lincquists Disp. de Superstitione Veterum Fennorum P. I.
p. 53.
För 100 år sedan, då man än förmodeligen var för skumögd och
lätt-trogen och såg nog ofta spöken och elfvar dansa, hade man fått
se detta kreatur, som til utseende skall varit luden, hvit och
svart-spräcklig, mera rund än aflång (utan tvifvelen tjufaktig
grannens katta), fötterne smala som en tranas, och 3 til antalet,
liknade mycket en gammal dags slända. Då Paran klämdes imellan en
dörr i et mjölk-hus och dog, sjuknade ock värdinnan samt afled straxt
därefter.
När Para, bjäran, är född och fått lif, efter description l.c. så
säges:
Kanna woita, kanna maitoa,
Tuo woita Wuoren Lukko,
Piimä Pirun-emäntä,
Pääästä piimä pindehestä,
Maito happaman hallusta -- --
PARAN-WOITA, Bjär-smör, som i sjelfva värket är en sort blöt svamp
i Rötmånan (mucor unctuosus flavus, Linn. Fl. Svec. 1282), bruka de
vidskeplige bränna i tjära, salt, svafvel och piska med en vidja, då
dess ägarinna, troll-konan, tros komma af med ömkan och visa sig, med
förbön för sin tjenste-ande.
PÄIWÄTÄR, En af vargens foster-möer -- It. dagsens brudfrämma, den
sköna morgonrådnan, som frälste Solen och månen ifrån förmörkelser,
som den elaka Kuumet anstälde. Se Kuumet, Kuutar.
PÄIWÄIN WALITZIAT, dagväljare, namnes i Bibeln; utmärkte vissa dagar
för olyckelige, af hvilka några kallades Katehen päiwät och Tyhjät
päiwät, då var ej godt, at så åker, kuiwat päiwät 4, 5, och 6:te i
nyet, ej aldeles gillade för goda. Tuulen päiwä, d. 2 Januarii, då
skulle ej eld göras, af farhåga för eldsvåda nästa sommar. Måndag
och Thorsdag, gamla teknedagar.
PÄÄSIÄINEN, en väl de Christnas högtid, men af vidskeppelige mycket
vanärad. Om Påsknatten sättes än skällan på skäll-koen och lior på
fähus-dörren, at förhindra de flygande troll-konors ingång.
Nu sittes hela natten, och man lyss, som det kallas. De tro sig se
trollkonor flygande i luften utan aerostatiska machinens tilhjelp,
höra bultas, smidas, tröskas -- hvaraf spås om tilkommande ting, om
årsväxt, dödsfall m.m. De flygande trollen skola ock nu föra all den
ull, kohår, svansar m.m som de samlat, til blåkulla, såsom tionde åt
Hin. (Se Norrländska troll-väsendet Capitain Elin). Nu tros ock, at
man ser Solen dansa om morgonen. Jämför Strelings Physica.
At derivera ordet pääsiäinen af Grækernas paianisai, Pæanem aut
apollinem invocare[11] och paianismós, Carmen ob liberationem a
malis aut præteritis, aut futuris -- Suidas, är något tvungit, hälst
Finnarne ej vetat af Pääsiäinen eller Påskas firande, förr än efter
införd Christendom: häldre kan ordet vara helt och hållit Finskt, af
primitivo pääsen-stä -- jag blifver fri, slipper lös -- och betyder
pääsiäinen, vi vocis, en lösnings, befrielses- dag, i likhet med
Ebreernas passah, transitus -- en öfver eller förbigång i afseende
på mord-ängeln i Egypten vid första Påsk, och övergången öfver röda
hafvet &c.
PELLERWOINEN, En god Skogs-planteur och åkerman, dess son var
Sämpsä -- Sämpsä poika Pellervoinen. Se Wennon härkä och
Sämpsä.
PELLON PEKKA eller pekko. En korn-gud; befordrade vår-sådden och gaf
god vört, som kallas pellon maito.
Probst. D. N. Idman l.c. deriverar namnet af Graekiska paelo eller
pelithro pekos, coeni el. jugeri Deus -- på finska Pellon Jumala,
Agri Deus -- Pellon pekkoa maistaa el. juoda, är, dricka vört,
eller buska, färskt gäsit dricka.
PERKELE, djefvul; får flere namn -- Lempo Hiisi, Piru, Pirulainen,
Peiko, Pejjakas, Pejjainen, Pendele, Kilka, Kilo, paha Kurki --
Graecis pérkos, niger, nigris maculis variegatus -- Sv. Hin
Svarte. Hin onde. Diabolus enim, nescio qvare, nigris coloribus
depingitur, nam alias format se in angelum lucis 2. Cor. II:14.
Hädan är Finnarnes talesätt: Musta kuin perkele. Den samme som
Svenskarnes Loke och Midgards-orm, hvarmed medel-guden Thor
stridde; hos Lapparne den Gud, som var uphofvet til det onda. Probst.
D. Nils Idman loc. cit. p. 35. deriverar Perkele af Lpeisokalos,
recti experientiam non habens, Decori ignarus, ineptus; men nog
tvungit. Hårdragit är ock, at förege, det Perkele vore den markelige
Bergelmer, som blifvit räknad ibland Gudar, hvilken, efter Eddas
upgift, varit en Jotuner, namnkunnig af visdom och kallad Hin
frode Jotun, af hvilken Odin den äldre lärt regerings- och
krigs-vetenskapen; men hvilken han sedermera med sit anhang drifvit
ifrån säte och land. Se Schönings afhandl. om Tids Regering i den gl.
Nordiska bist. p. 105. Detta uphäfver ordet perkeles derivation
af 'Apeirókalos -- dock säga finnarna, i anseende til Bergelmer,
sillä on Perkeleen konstit -- wiekas kuin perkele, illslug -- men
naturligen härstammar det af pérkos, svart, som är lika til uttal
och betydelse, emedan ock en sådan idée än i dag åtföljer sjelfva
namnet. Se Piru, Hijsi. --
PERI-SOKIA, En af Louheatars 9 stygga söner -- En af Thussar eller
Cycloper -- Enögda bestar; smidde viggar åt Thor eller Ukko och
Ilmarinen.
PESUAN KANGAS, En stenhögd i Pavola af Sijkajoki, Socken i Österbotn,
där jag d. 16 Sept. 1783 nedraserade 4 stenhögar; det är en
sten-rundel, liknande en gammal skants eller fäste, Linnat, med 2
portar på en ganska brant högd, midt uti låg och flät utan stenar,
men omkring murad af gråsten. Tör hända en Kalmisto. Se Linnat,
Linna kangas, Kalewa.
PIEHINGIN-WUORET -- Bergs-rygg i S.O. ifrån Landsvägen 6/4 ut ifrån
Piehingi by i Salo Socken. Där skola än synas tecken til rum och
4 st. portar. De äro första landt-känningar för seglande ifrån
Brahestad.
Santta PIETARI, rådde til ormens födsel -- Se Juutas. St. Pehr
åberopas ofta i troll-runor, i anledning af flera Påfviska sago om
hans vandel med sin mästare. Sådane Runor höra til medel åldern för
Reformations-tiden.
PIMENTO & PiMENTOLA. Se Pirulainen.
PINNEUS, filius Tapionis, aliis, Pinneys, Tipion poika.
PIRU, djefvulen, Perkele; agerar ock smed; smider pestskotts pilar,
som Loke.
Piru pijliä takoo.
Pajassa owettomassa.
Ilman ikunattomassa;
Isä piiliä takoo.
Poika nuo sulitteloo -- --
Hans gesäller aro Ruho och Rompa samt Perisokia. Finnarrnes
talesätt, Tulinen perkele el. piru, ger tilkänna, at han umgicks
som smed med elden och det glödande järnet.
Rossæus säger, at Ryssarne dyrkat en Gud, under namn af Perun,
den de förestält under en mans bild, hållande en eldhet sten i
handen, hvilken til heder de underhöllo ständigt en brinnande eld af
ekträd.
För det at ordet Piru, tyckes hafva någon gemenskap med Grækiska
ordet pyr, ignis, eld, den Perserne dyrkade som en Gud (Suidas),
och den Finska Piru förstod sig på eldens kraft i ässjan, såsom
smed, sluter Doct. Idman p. 36. loc. cit. at elden i Hedendomen
blifvit hållen för Gud, och dyrkad under namnet Piru. Eldens dyrkan
i Norden påstår Schöning i sin afhandl, om Tids Regering i den
gamla Nordiska hist. p. 105.
PIRULAINEN. En ond ande af mindre slaget -- Fans unge, lång och
förskräcklig, i Runorne. Louheatars Son. Pirulainen pitkä poika
hakkasi Tulisen koiwun, Saaressa nimittömässä -- -- item -- alt hvad
som var af Pirus slägt, kallas Pirulainen, hin ondes pak; Se
Paholainen. Dess tilhåll var i --
PIMENTO eller PIMENTOLA, pohjan perä, ultima Thule; yttersta
mörkret, dels i afgrunden, dels i Norden vid Novaja Zembla och
Turja (Norrige).
Ukko Turjasta tuloo.
Mies pitkä pimentolasta.
Täynnä hyytä, täynnä jäätä.
Syltä on housun lahkeesta.
Puolta toista polwen päästä,
Kahta syltä Roatiolda,
(i.e. _housun persauxilta_ ifrån byxlinningen)
Täynnä hyytä, täynnä jäätä --
Se Turja & Tuli poika.
Denna långa man ifrån Pimendola, anropas ock som Hofslagare,
då hästfoten flintat:
Tuli Poika Pohjalasta,
Uros uudesta kylästä,
Pitkä mies Pimendolasta,
Tuo tulla tuhahteloowi.
Suoni wihko kainalossa,
Liuta kesseli selässä;
Minä nuota anelemaan,
Anna miekkonen minullen,
Minä nuota tarvvihteisin;
Tästä liuta liukahtanna,
Tästä kalwo katkennunna;
Tähän kalwo kaswattele,
Tähän liityö lihoa,
Ellys märille männy,
Ellys wismoillen wiruoo -- -- --
Då elden fans i Aluanjärwi, sedan flera notvarp blifvit dragne, kom
ock en stark Otter ifrån Pimendola --
Tuli mies Pimentolasta,
Mies tarkka Topiolasta,
Joka rohkeisi ruweta,
Wiilemähän wikkelästi,
Rautaisitta rukkaisitta,
Wantuitta matoisitta
I Pimendola smiddes äfven troll-pilar, som voro dödelige Pestskott.
Poika lähti Pohjan maahan,
Mies pieni Pimentolahan,
Nuolia teettämähän,
Wasamoita walmistamahan,
Ambu nuolia asetti,
Ruho nuolia takoi
Ramba jousta jännittääpi -- --
Se Pohjola.
PITKÄINEN. Et Ukkos tilnamn. Den långe, store, hederlige,
ansenlige, majestätlige Ukko -- at betekna Guds magt i åskan och
betyga vördnad för honom. Ordet förekommer i Finska Bibeln.
POHJOLA, yttersta Norden, beskrifves såsom en mörk och förfärlig ort.
Tartarus & ultima Thule -- Se Pimendola, Pirulainen och Tuli poika.
POHJOLAN-EMÄNDÄ, både god och ond, alt efter nycker och behag; en af
Nordens mägtigasta Herskarinnor; kunde både hjelpa och stjelpa,
bota och skada, anropas därföre ofta. Hennes namn var Louhiatar
eller Louheatar, Loweatar, Lowehetar eller Louhi.
POHJAN-EUKKO, Loaus hustru, en Skogs-gumma i Nordan fjäll, som
skulle skafva Renar och Elgar i vipp-snaran: hade en blå mantel:
Sini wiitta Pohjan Eukko
Pane juonet juoxemahan,
Poikki Pohjolan joesta,
Sääret soikelehtamaan
Kynnet keikelehtamaan
Nämligen för Rendjuret. Pohjolan Emäntä, den samma, Nordens
värdinna -- Se Louhiatar.
POHJOLAN IMBI el. Neity; en spotsk, fräck men kättjefull mö --
föraktade, som Penelope, friare: men af kättjebad kastade sig i
hafvet, för at svalka sin hetta; hon blef där rådd af Meri-Tursas och
födde 9 söner, utbölingar och arge bofvar -- ibland dem Pakkanen,
Hijsi, Puhuri, Hyyttö, Mäntykoiwu -- Runan om henna säger:
Synty Neity Pohjolass
Imbi kylmässä kylässä
Jok ei suostu sulhaisisin,
Mielly miehiin hywiin -- -- --
Nordens mö, hvilken, såsom ganska kall af sig, upmanades, at svalka
brännsår och eldskador:
Nouse neitonen Norosta,
Wuotehilda hyisen pojjan,
Ijäisen pojjan Lappeasta,
Weä Wijttasi wilusta,
Hame-ensi hallan aIda.
Stat up ifrån den däfviga dälden,
Ifrån din rimmiga Sons barnsång,
Ifrån sidan af din Östliga (evärdeliga) Son,
Drag din manteau ifrån kölden,
Din kjortel undan frosten.
Se Meri-Tursas.
POHJOLAN-ORIS. En af Nordens Pegaser, som var så smäll fet, at vatten
hölts på hans rygg, hvarmed brännsår svalkades. Se Hiilitär.
POHJOLAN-POIKA. (Se Piru & Pimento) En af Bores söner, som dräpte
Yme (Jumo) och gaf honom så djupa sår, at all Rymthursa slägten
drunknade i blodet -- Se Jumo -- Yme.
PUHURI, Köldens Fader: Pakkanen Puhurin poika, Talwi poika
Hyyhäröinen; kallas så, för det man blåser i näfvan och är stel om
fingren, aliis:
PUPULI, idem: Pakkanen Pupulin poika -- eljest en hare. Då tänderne
skaldra af köld, säges hakkaa pupulin-pupuu ellerjänexen kaalia --
PUNA-PARTA, anses för Tuonis Son och eldens vård-ande.
Puna parta Tuonen poika
Kirnusi Tulisen kirnun,
Säkeäisen säywytteli,
Pukumissa puhtaissa,
Waatteissa walkeissa -- --
Se Piru.
PUSKUT eller Kirouxet, kallas de bannor och svordomar, hvarmed
troll sysselsätta sig, at förgöra folk och boskap, då de i raseri
gnissla med tänderne, och uphetsa mörksens andar. En trånsjuka eller
annat ondt, som de tilbringat sin ovän. Af samma slag, som Göthernes
Seidur eller kokningar, hvarmed den Finske trollkonan Hulda om
lifvet bragte den Svenske Konungen Wanland, efter Sturlesons
berättelse.
PYHä Forss, i Ulo elf, 3 gamla mil lång; så svår och strid, at man
med båt därigenom ej kan komma upp, utan nödgas de, som med båt vilja
ifrån Ulo til Cajana, för berörde forss svårighet skull, släpa sina
båtar och foror 1/4 mil öfver land. Et lax-patu ställe är uti Pyhä
forss i Muhos, som ännu kallas Trattila -- Se Trattila, Ulo
under ordet Uhri paikat. Se et gammalt Mscr. af 1705 af Erik
Jacobsson Frosterus, Præp. & Pastor in Kemi -- Anmärkningar öfver
Ulo Socken af Norra Häradet uti Österbotns Höfdingedöme.
PYHå-MAA, utom kyrkgården, andre vidskeppelige offerställen. -- Se
Uhri paikat. Än är den omenskliga oseden här i svang, at rifva och
sarga lik; afhämta de kraftigaste Amuleter, panaceer och medicamenter
ifrån kyrkogårdarne; eller ock taga dädan trollpossor, at skada
menniskjor och kreatur; gå om nätterne i kyrkan och rådfråga de
döda; då trollet skall kläda sig in albis, eller messhaka och gå
på altaret, upmana Kejjuset, eller de så kallade kyrk-spöken, at
förfölja tjufvar, eller ovänner, eller befria en svagsint, som tros
plågas af elfvar eller detta följe m.m. Se Risti-kannot. Ehuru
detta låter otroligt, i vårt så kallade högt uplyfta tidehvarf, får
jag dock, efter Assessor Swedenborgs exempel säga, at alt detta
har jag ex auditis & visis; & cum Sacellano in Wöro ol m, Tunæo,
Relata refero.
QWENA-STRÖM; flumen Amazonum, vid Cajana i Österbotn, kallad af
Finnarne Ämmän- koski; strid och faselig, där ingen än lefvande
kunnat nedfara, eller stiga upföre. Bryter af de största furustockar
i et ögnableck i sit brådbranta fall, som pinnor eller pärttor.
QWENLAND -- Cajana Län i Österbotn. Et gammalt säte för de tappra
amazoner och skölde-möjor. I Konung Erik IX eller den Heliges tid
1150 underlagd med det öfrige Finland Sveriges Krona.
Ericus Jacobi Frosterus, Conrector Scholæ Uloensis, postea Pastor &
Præpositus in Pudasjärwi, tandem Præpos. & Pastor in Kiemi, skrifver
om detta land d. 14 Sept. 1705 i sina Breves observationes ad
Antiquitates Ostrobotnicas spectantes, pag. 2 & 3 på följande sätt:
"Emedan nu Finland med Österbotn var medelst denne Konung Eriks
vapn lagd under Sveriges Krona, så har detta landet den tiden
blifvit kallat Cajania eller Cajana, Cajnun maa, som det ännu
af de Savolaxiske kallas, och bemärker uti det Finska Språket så
mycket som Verecundus. pudicus, tuchtig, å Finska (sijwollinen)
Cainulainen, ty Österbotniske invånare hafva altid ifrån fordne
tider betedt sig uti deras handtering, huus och umgänge sedigare
och tuchtigare, än de som boo uti Sawoland; renligare och eljest i
mycket annat vijst sig tjenstachtige emot de resande och vägfarande:
härtil kan detta lämpas, at Hans Kongl. Maj:t, Konung Carl IX, i
Österbotn här låtit i sin Kongl. Titul inflyta de Cajaners Konung,
Konung Erik har låtit straxt igenom Biskopen Sand Henrik fortplanta
den Christeliga Religionen här i landet, at församlingen af vist
folks antal inrätta, så at allaredan 170 åhr therefter uti Konung
Magni tid (som är vorden kallad Smek) hafver i Österbotn varit
några Pastorater, som Kjemi, Sahlå och andra Sochnar, hvilket kan
bevisas af samma Konungs bref daterat Stockholm A:o Christi 1335 på
Wåhrfrudags nativitatis, derest desse orden stå: Wij Magnus med Guds
nåde, Sveriges och Noriges Konung, och Hemming med samma nåde Biskop
i Åbo, helsom Eder Kyrkio-Präster i Sahlå, Kjemi, och andra Sochnar
i Osterbotn &c. -- Häraf spörjes, at den Christliga läran långt
förut hade förkåfrat sig, för än samme Konung Magnus regerade,
hvarföre ock denne Biskopen Hemming i Åbo är den 22, uti hvilkens
tid Församlingarne hafva haft sina Kyrko-präster och visse intrader
til Prästes öhl tijonde &c. Som Kongl. bref närmare utvijsar:
ibland dessa gamle Sahlå och Kjemi Församlingar räknas ock billigt
Pedersöre och Gamle-Carleby, Nerpis, Mustasaari med Storkyrö,
ibland de äldsta, varandes fördenskull undran värdt, at man in til
thenne dag icke något annat document har kunnat frambringa af de
äldsta Församlingars Handlingar förutan detta Kongl. Brefvets Copia,
hvaraf fuller för 80 el. 60 åhr sedan berättas originalet varit til
finnandes i Calajoki, men nu icke mera kan framtees, mindre, at man
fått namn på dem, som the tiderna varit Pastores uti de 350 åhr,
nemligen ifrån 1335 intil 1500, då man befinner några såsom 1525
Michael, Pastor i Kalajoki, 1558 Canutus Pastor i Ijå, Petrus
Simonis i Sahlo, 1558 Thomas Lungonis Pastor i Limingå, 1568
Jacobus Sigfrid i Kyrö, 1546 Petrus Andræ Pastor i Mustasaari,
1558 Eschillus i Kjemi, -- -- &c. Utaf thesse Pastorum Fullmachter,
utgifne af Konung Gustaf I. och Erik XIV. finnes ännu Copier i
behåld" -- -- &c.
RADIEN, Lapparnes så kallade Öfverhimmelike Gud -- Graecis
Kralaios, viribus potens -- samma som Ilmarinen. Radier, ehuru
högst uppe i Stjernhimmelen, är något ringare än Rariet, som skall
nedsända andan til menniskjo-fostret i moderlifvet och lefverera den
Maderakka i händer -- Se Rariet och Maderakka.
Radier uptager de döda til sig, när de efter döden en lång tid
hafva varit i de dödas land; Se Tuonela.
RAHKOI. Et spöke, som de gamle Tawaster trodde förmörka Månan. Se
Kuumet.
RAMPA, född af Louheatar, som blef hafvande af väder -- var en arg
skytte; sköt dödeliga pestskott. Ruhos broder, eller en af de 9
syskon, som Lowehetar födde. Piru var deras Fader. De Svenskars
Thoraren, bekant för sina stygga fötter; hade en fot med 4 stygga
tår och den andre med fem sådane, hvilken var styggare.
Äfven kan Rampa sättas i bredd med Welint, som fyllt de gamla
sagor med sina konster. En krympling, gjorde sig en hamn af fjädrar,
hvarmed han flög ifrån sit fängsle.
RANA-NEIDA. En af de Lappska Gudamagter, som bo mycket högt uppe i
Stjerne-himmelen. Råder öfver de fjäll, som först om våren grönska,
och gifver nytt gräs til Renens föda. Om våren göra Lapparne offer
til henna, på det Renen måtte komma i tid til gräs-gång; kan jämföras
med Finnarnes Etelätär, Svenskarnes Fröjja eller Frigga,
Romarenas Flora. En Gudinna, som skulle utdela skönhet och gynna
kärleken.
Det är under Fröjjas namn, som man vördat jorden, på hvilken vi bygga
och af hvars ymnoga qved vi alla näras.
RARIET. En ibland de förnämsta Lapske Gudar, som äro allerhögst uppe
i Stjern-himmelen. Somlige säga, at han är allestädes närvarande,
somlige icke; dock förstå de ej den sanna Guden med Rariet.
RAUNI, Ukkos gemål, lika med Jupiters Juno. En af Carelska
afgudamagter i fordna Hedenhös, hvarom Biskop Agricolæ ord och rim
lyda:
Ja qwin kewä kylwö kylwettijn, Silloin Ukonmalja juotiin. (dracks
skål eller minne, Thor til heder, som teknades med hammar-merket),
Siihen haetin Ukon wacka,
Nin joopui pika etta akka.
Sijttä paljo häpie sielle techtin,
Owin sekä cwltin ette nechtin.
Owin Rauni ukon naini härsky,
Jalosti ukoi pohjasti pärsky.
Se sijs annoi ilman ja woen
tulon -- --
Se Ukko.
En Gudinna dyrkad vid vår-utsädet, hos Græker Reione, kallades
Gudinnan Juno. Suidas. Njord och Freijer fingo äfven den äran
efter döden, at deras minne dracks, och blefvo med dyrkan ihogkomne,
at göra års-grödan ymnig och det allmänna lefvernet fridsamt.
RAUTA MULLAN MÄKI, En hög backe imellan Sijkajoki Socken och Salo i
Österbotn, 3/4 mil ifrån Korsu gästgifvare-gård och 1/2 fjerdedel
ifrån Sorkasten Suo åt Pattijoki, straxt vid Landsvägen, där äro 6
à 8 st. lapphögar, och marken til fordna tiders järn-smältning och
hyttor.
RAUTA REHKI eller Rauta Rekki, En Järnets Gud, som behedras med
Guld-hjelm -- Kulta Kilpi. -- Se Wuolangoinen & Ruojuatar. (Ferri
genius, aureo scuto insignis). Han anropas vid järnskador:
Rauta Rehti, kulta kilpi.
Tee mullen iku sowindo,
Wanno waka el. wankka weljexesi,
Wasten syöntäni syldäk,
wannottele wahtoani.
p&
Sedan beskrifves Myrjärnets uphof:
Etpäs silloin suuri ollut,
Etkäs suuri etkäs pieni.
Et kowin koriakana,
Kuins sas suosta sotkettihin,
Wetelästä wellottihin.
Woi sinua Rauta raukka.
Rauta raukka koito kuona
Teräs Tenho päivällinen.
Poikasi teki pahoa.
Lapsesi tihoa työtä.
Tule työsi tuntemahan
Wikasi parantamaan.
RÄJJÄNNES, en updiktad ond ande; ansågs for vållande til
barntrånsjukan (atrophia): Rijsi poika Rijjentehen. Rijjentehen
Räjjentehen -- -- -- Se Rijsi.
RÄNDÄMÄKI. Första och äldsta Biskops-sätet i Finland. Uppå Påfven
Alexander III:s bref foro Hertig Gutorm och Arch. Biskop Stephan
til Finland och lade Biskops-säte i Rändämäki. -- Örnhjelm Hist.
Eccl. p. 491.
K. Erich XIII 1453 inrättade Råfstting, där Biskopen i Åbo med
några af Dom-Capitlet och en Riksens Råd, som repræsenterade
Konungen, höllo Konungens Dom.
Biskoparnes värdighet var så stor, at de hade 40 vapendragare ifrån
Österlandia eller Fenningia. Se Konung Albrechts bref 1366 til
Åbo Biskopen Hemming. Om Biskop Magnus Olai Tavast berättas,
at han hade Konungslig respect af Adel och Ofrälse, hvarföre han
ock kunde båda upp folk, at dämpa et upror i Satacunda -- vid.
Gyllenstolpe in Descr. Sweogoth. L. V. C. XI.
Rändämäki har varit den första Christna Kyrka i Finland. Biskop
Johan var den 8:de och sidsta Biskop i Rändämäki, de bodde på
landet häldre än i Staden för Hedningarnas öfverfall och raseri, som
de fruktade före. Biskop Magnus, som var en född Finne, flyttade
först til Åbo 1300.
Mot norr ifrån Rändämäki kyrka, åt höger ifrån Landsvägen, är et
berg, som tjent til borg och fäste. Innom åkergärdet, åt vänster, är
en grop, där vatnet 2 gångor om hösten torkas, för än vintern kommer,
och kallas där på orten Kapeetten hauta -- dem jag sjelf besåg 1766.
RIJJENNES -- Se Riisi & Räjjännes.
RIJSI, En barnsjuka, troddes vara Rijjentehes eller Räjjäntehes
afföda -- Skulle brännas och utrotas, med den eld, som Ilmarinen
och Wäinämöinen blänkte från luften -- NB. at electricera barn
torde ock ej vara oäfvet; emedan flera led- och trån-sjukor botas med
electricitets-kulan. -- I troll-Runor heter det härom:
Iski tulta Ilmarinen,
Wälähytti Wäinämöinen -- --
Jolla poltan Rijjen suuta,
Rijjen hammasta hajotan --
RISTI KANNOT och Petäjät, helgade eller korssade stubbar och trän,
tallar. At sådane varit af ålder i mycken helgd och högaktning ses
af Påfven Gregorii IX bref 1228 til Biskop Thomas i Åbo, om deras
afskaffande, Hans Capellan Wilhelm fick ock hela den tracten genom
öppet bref dat. i Nousis 1234.
Sådane helige lunder och trän nedhögg klockaren Påhl Lydikäinen
vid pass år 1656 i Kuopio i Savolax. Se Åbo Tidning, för år 1772.
N:o 14. sid. 3.
RISTIN PÄIWÄ, Korsmessan, då fähus-väggarne och koerna korssades
och en helgad sten utbärs i skogen, under många löjliga ceremonier:
denne dag eller d. 15 Sept. är Tavast-länningarnes, i Hattula och där
omkring, års-högtid än i dag efter slutad skörd och inbärgning -- Se
Wuoden alkajaiset, Kekri, Mickelin päivä.
RITIKAINEN, En orm-patron. Ormen kallas Ritikaisen rintasolki,
Ahikaisen ajjan-witzas.
ROMENTOLA, En ohyggelig skog. Se Hongatar, där Kati planterade
furu-trän. Honka puu Romentolasta i.e. Sydän-maasta -- Se Kati.
RONGOTEUS, gynnade Råg-skörden. En Carelsk afgud efter Wexionii och
Wiborgska Biskopens Agricolæ upgift, Rygos el. tryges Theos,
grani aut hordei Deus, Fennice: Rukiin Jumala hos Finnarne än
vanligt talesätt -- Se Pellon pekko. Svenskarne dyrkade Niord, en
berömlig Konung; dess minne draks. Efter döden dyrkad, at befrämja
årsväxten.
ROSTIOF, En finsk Kung; blef så högaktad af Svenskarne, at de efter
döden gåfvo honom Gudommelig heder. Joh. Magnus Lib. I. C. 10.
Rex Fenniae Rostiophus, qui CXXV annos ante natum Christum floruit,
delectatus fuit regni sui mediterraneis. d.ä. han bodde up i landet;
ty hafs-stranden var osäkrare för Sjö-röfvare.
ROTA, Lapparne Rodaman, Grekernas och Romarenas Proserpina,
Finnarnes Tuoni och Manalan Matti. Har sitt tilhåll mycket djupt
neder i jorden i sitt --
ROTAIMO, hvart de personer komma, som icke lefvat efter deras Gudars
vilja. De som äro i Jabmiaimo komma til Radien, sedan de hafva
varit där en tid; men de som komma til --
ROTÄLANDA, slippa icke därifrån, men pinas där som i helfvetet. Til
Rota hafva Lapparne offrat och där sökt hjelp, när ingen hjelp
kunde väntas hos de andre Gudar. Lapparne hafva funnit, at Rota
kommer med sjukdomar och plågar ut menniskjan och renen, då de intet
annat råd funnit, än at de hafva köpt dem ifrån sig med offer; dock
hafva de icke gärna offrat til henne på det gemena vis: utan nedsatt
en död häst, at Rota på honom skulle rida bort från dem. Sidenius.
Se Hiijen hevonen.
RUHO, Louheatars Son, smidde pilar och pestskott. Den samme som
Svenskarnes Egill; en snäll bogspännare; Sköt fogeln i flykten.
Ruho jousta jännittää, Rampa rautoja pitää, ampu perisokia -- -- --
v. Piru, pimentola. Han var en obäklig Rese, af de 9 onda foster,
som dess moder i en nedkomst framfödde.
Akka poikia tekeepi.
Saunan lautain perällä,
Poiki poikoa yhexän,
Yhellä wesi kiwellä,
Yxi Ruho, toinen Rampa,
Kolmas verinen sokia -- --
Detta Nom. propr. Ruho fins i gamla handskrefne domar utaf åren
1378, 1391, 1398, 1400 och 1417, så at det varit länge i bruk.
RUOJUATAR, n. pr. foem. En järnets foster-moder; nästan samma som
Wuolangoinen.
RUOSTEHETAR, Samma som Ruojuatar. Rauta Ruostehettäriä, d.ä. järnet
af Råst-slägtet.
RUOTUSWÄINEN, En af Juutases döttrar. En helfvetes furie med ormar
kring hufvudet. v. Panutar, lik Göthernes Gandel. En af de
underjordiska plågo-andar, plågar de osälla skuggor.
RUSKON-KIWI, En Rå-sten, i Muhos Socken. Hvarom Probsten Erik
Jacobsson Frosterus i sitt Mscr. af 1705. Breves observationes ad
Antiquitates Ostrdbotnicas spectantes p. 5. skrifver:
"Österbotn, som i Hedendomen är först bebodd af Lapparne, hvilka
varit skattskyldige til Finska Regementerne jämte Ryssar och de
Svenska eller Helsingiske Föreståndare, bevises af de många namn,
som Lapparne efter sit afträde lämna måst, sedan de längre sig i
Norden begifvit, sedan landet cultivera begyntes; såsom Lappfjerd
Socken, Lappo Socken, Lapinoja i Calajoki Socken, Lappi by
i Sijkajoki, Lappiniemi by i Limingå. Lappen har ock rodt efter
Lax i Uhleå Socken ocn å Turcka holmen, det de äldsta bönder af
sina förfäder hördt hafva; men sedan de Finska Regenters Regemente
ändades, hvilkets gränsor alt hit til norden sig utsträckt hafva,
som den stora Råmärks-stenen utvijsar, som i dag finnes 3 alnar
bred, lång och hög, 4 mihl ifrån Uhleå stad, Öster-Norr belägen
i Uleå Socken och Muhos by, kallas af landsfolket Ruskon kiwi,
därpå finnes uthuggit den Svenska Cronan, Ryssens kors och Lappens
hammar, hvilka märken nu mera ej så grant kunna igenkännas, men för
några tider varit helt synlige."
RUTIA, Norge. Rutian-Tundurit, Norrske fjällen. Aliis Rujja.
RUTIAN KOSKI, Tunturin takana; En strid forss i Norrige. Tör hända
härmed förstås Mälströmmen, emedan Runan nämner hafsfjälar och sund.
Tuonne tungen pois turmiot
Rutian koskehen kowahan,
Hauwin suuren hartioille.
Lohen pyrstöhön punaisen;
Johon puut tywin tulowat,
Hinat helpehin menewät.
Eli latwoin lankeawat;
Tuonnema kipuja kiistän.
Tuonne waiwoja walitan,
Sewille meren selille.
Ulapoille aukeille.
Lakeni lie lainehille.
Se sinun etehäk wiepi,
Aiwan kauwas kaimoawi.
Eikä sinne kuu kuumotak.
Eikä sinne päiwä paista.
RUTIAN MERI, Norrske kusterne, Ishafvet, dädan Norrskenet (chasma
Boreale; Se Pontoppidans Noriges nat. hist. Beskr.) tros komma;
finnarne kalla Norrskenet eller lyssman Rutian el. Rujjan pilwet
el. Rewon-tulet. Rujja -- samma som Rutian meri.
RUTIMO. Et stort Skogs-spöke, som förmörkade Månan; Rutian meri
hakkasi Rutimo rajjan, oxillaan päiwän peitti latwallaan kuun
kehitti -- --
RUTTO, Pesten; får fri skjuts til Norrige -- Se Hijden hevonen.
SAARIS. Et gammalt Kunga-säte i Finland, hvaraf lämningar ännu Synes;
i Wirmo Socken fordna Finska Kungars Hof och Säte. Et schytiskt
namn är Saar, Ser eller Sir, som än brukas; betyder mägtig,
stor, och stämmer öfverens med det Latinska ordet Cæsar eller
Aesar, hvarmed de gamla Hetruscer beteknat all tings Herre och
Skapare. Efter Götherne är Saragossa nämnt. Saraeen och Saarmat,
Saarmader en stor och myndig man. Härsaar, Härsir och Ryssarnes
Saar eller Czaar.
I England och Frankrike heter Konungen Sir. Turkiska förnämste
Ministern Visir, aldeles som våre gamle Göther i sine fornsagor
och sten-krönikor kallat dem, som i härfärder och eljest varit deras
anförare, Visir.
Ordet Saar finnes i orternes namn i Finland. Saar, Odinsaari,
Hermensaari, Mustasaari, Pietarsaari. Sjelfva Finland heter
Suomensaari, Finska Herradömet el. Stor-Förstendömet, det ena NB.
af alla 3 Stor-Förstendömmen i hela Europa. Omkring Åbo har altså
varit sedes Imperii Fennici -- vid Dissert. de S:to Henrico p. 53.
Cancell. R. och Prof. Algoth Scarins Wecko-Tidning, sub Tit. Saar
Lovis den Tartariske nation, som nämner sig Zeremisser, af
Finska orden Saar och mies, härman -- Efter Sal. Biblioth. Ass.
Brenners bref p. 107 til Biskop D. Er. Benzelius hafva de ock hos sig
många ordasätt och sjelfva ordet Jumala ur Finskan behållit.
1646 d. 20 Aug. blef detta Saaris med Helgö Ladugård i Bjermo
med dess underhafvande bönder, som utgöra en skatt af 2491 Dal.
årligen under titel af Wasaburgs Grefskap, gifvit åt Grefven och
Bisk. Gustaf Gustafsson; men 1681 d. 12 Jan. återföll den åter til
Kronan.
SAIWO. En Lapsk öfverjordiak Gud. Zaboi, Baccho confecrata loca.
Suidas.
SAIWOGWELLE, (Bergfisk) som bevarar Lapske Noidens lif, när han skall
begifva sig til Jabmiaimo, antingen til at hämta någon af sin
slägt, fader eller moder upp igen, som skall vara Renvaktare, 1, 2,
3, 4 år och längre, eller at hämta en sjuk menniskjas själ upp igen.
Se Jabmiaimo. -- Sidenius.
SAIWO-LODDE, Bergsfä, som visar väg, hvarest Noider aktar at resa,
och noiden brukar Saiwo lOdde til at antasta andra menniskjor
och Noider, när de äro vrede. Sidenius. Se Saiwogwelle och
Saiwo-serva.
SAIWO-NEIDES, Bergs-qvinnor, som med deras saiwo-kiätse (bergs
vatn) inviga och styrka noider, då de skola i strid mot hvarandra och
försöka sin styrka.
SAIWA-OLMAI, Bergs-Gudar hos Lapparne, tjente Noidar, eller dem som
i Noiderskap varit flitige, och sig dem tilköpt mot andre Noidar.
Desse Saiwo- olmai gifva råd uti åtskilliga svårigheter, både uti
sömn och eljest. Sidenius.
SAIWO-SERVA. En Bergs-Ren, som Lapparne sätta mot andra Noidars
Saiwoserva, hvilka härdeliga stängas med hvarandra: den lapp, som
äger den Ren, som mister hornet eller hufvudet, blifver sjuk och
under tiden dör -- i detta följe räknas ock Saiwolodde.
SALAMÄNTTI, En Finsk stark Otter. Beskrifves af Finnarne för priiwi
ja wäkewä, riski, warsin päälleen oiwallinen mies, d.ä. en braF
stark, frisk, och öfver sig ypperlig, förträffelig karl. R.
SALO. Den äldsta Kyrka i Österbotn. Sahlo Kyrkan, som hålles
före vara den första och äldsta i hela Österbotn, hafver följande
monumenter, som där finnes, neml. 1:o Liber Missalis Papisticus,
2:o Historia Lombardia, 3:o Revelationes Brigittæ uti pergament, 4:o
Jungfru Mariæ beläte med dubbla dörrar före, af skönt arbete. 5:o S.
Brigittæ beläte, med dubbla dörrar före, af skönt arbete. 6:o S.
Jörans beläte. 7:o St. Petri och Pauli beläten. 8:o 3 st. små
beläten. 9:o Christi Crucifix. Probst. i Kemi Erik Jacobsson Frosteri
brev. observ. ad antiqv. Ostrobotnicas spectantes, af 1705 i Mscr.
SARAKKA. En af Lapparnes ofvanjordiska Gudinnor af Finnarnes Akka
eller Zagreus, Bachus infernalis, född af Proserpina, med Pluto
samman aflad. Suidas. Sarakka är den första Mader akkas dotter, som
gifver barnet kropp i moderlifvet, när Radier har nedsänt andan.
Sarakka har ock smärta af barns-börden, lika som qvinnan, hvilken är
fruktsam och hafvande. Denna är flitigt tilbeden af hafvande qvinnor.
-- De dricka hennas skål i bränvin och äta Sarakka gröt, för en god
barna-födelse. Sidenius.
SÄMSÄ, Faunus, en skogs-planterare; sådde alla backar, sandmoer
och kärr med träd-frön, som wennon härkä upplögde. Han var
Pellerwoises Son, och tänkte redan i sin tid på Skogs och villa
träns plantering.
Sämpsä poika Pellerwoinen (Puihin Isäntä)
Otti wiisiä jywiä,
Seihtemiä siemeniä.
Lähti maita kylwämään,
Saloja tihittämään.
Suot kylwi, kanerwat kaswoi;
Norot kylwi, nousi koiwut;
Mäet kylwi, nousi männyt;
Kylwi kummut kuusikoixi,
Karangot kataikoxi -- -- --
Se Wennon-härkä.
SIGMUND. En Finsk Kung. Heidrekur, hans Bror, nämnes i Adalriks
och Göthildas äfventyr 8 Bok, I, D. p. 430.
SIGTUNA. En by, i Kemi Socken i Österbotn, kallad efter Sigtuna
Stadsboer ifrån Sverige; är i förstone bebodd af Svenskar för
fiskeriets skull, hvilket, såsom Regale, var åt dem bort-arenderadt;
som af gamla innemot 200 års original-documenter kan bevisas.
SINERVOl En Roslands-vålne, som födde Rot-maskar, utan tvifvel en blå
fjäril. Den lästes, at bortfly ifrån Rosland, på följande vis:
Sinerwo sinun isänsi,
Sinerwo sinun emänsi,
Kulaten tulit kulosa,
Heläellen heinikossa
Minun hengi heinihini.
Minun ruoka ruoho-oni,
Kulisten kulossa menet,
Heläellen heinikossa,
Minun ruoka ruohoistani,
Syömästä tätä hywää.
Kaunista kalwamasta.
Finnarne hade altså begrepp om insecternes förvandling ifrån ägg,
larv och puppa til insect eller flygande fjäril, långt för Linnæi tid.
SINISIRKKU, Et heders och smickrans namn åt Skogens Moder (Mehtän
Emuu), som troddes upamma Björnen in i den tjocka skogen; hyssa,
gunga, styra och sköta honom:
Tuuwwitteli, lijkutteli,
Wijnnä willa kuontalona,
Kuuana pellawas kupona,
Kirjawassa kammarissa.
Kehän kultasen sisällä.
Sisällä Salon sinisen.
Vaggade och hyssade på armarne, (Björnen)
Som det varit fem ullslagor,
Som 6 lin-kärfvor,
I den brokiga, tapezerade, utfirade kammaren.
I den dyrbara uptimbringen,
I den blåskiftande tjockaste skogen.
Hon skall nu agta sin unge och fosterson Björn; därför heter det:
Sini-sirkku pohjan neiti
Kielläs pojjes poikojansi,
Ettei turhaan tulisik,
Häpesehen horjatasik -- --
Du blåskiftiga sköna Nordens nymph
Neka bort (förbjud) din fosterson,
At han ej må komma i fåfängan (förgäfves),
Råka (snafva) på Skam -- --
Sini-sirkku beskrifves efter dess ajustice, då hon blidkas således:
Hiuxet kullan suurtuassa eller suortuessa,
Pää kullan wipeleessa,
Käet kullan kääreessä.
Dess hår i gyldene låckar,
Hufvudet med gyldene flijkar och bjefs,
Händerne invecklade i gyldene svep (dukar).
Madame Sini-Sirkku skulle ock hålla styr på Björn så, at han ej rörde
vid Boskapen: ty det heter åter:
Sini-sirkku Pohjan neiti
Peitä kulta peite-ellä,
Kata kulta katte-ella,
Wijys sikana siwutek,
Wyörytä weden kalana.
Ohitte minun omani
Sini-sirkku Nordens mö
Betäck med et gyldene täcke,
Skyl öfver med gyldene skygd,
För fram honom förbi som et svin,
Vältra honom likt en hafsfisk fram om,
Förbi min egendom, egna hjord.
SIELUJEN-PÄIWÄ, dagen efter Kekri eller Allhelgona, då Badstugu
värmes, qvastar, bad-vatn tilredes för pyhät-miehet, de heliga män,
som tros komma, at bada. Den dagen drickes tappert; gås ut på visite
i gårdarne, och hotas med ugnars och spislars nedstörtande, om ej
bränvin gifves.
SKIALWA. En Finsk Kunga-dotter, som mördade Konung Agne på
Fitets-näs, sedan kalladt Agnefit; där nu Stockholm är anlagd,
Agne Skjafr Bonde var Dags son och efterträdare. Han for mycket
i härnad och hade stor framgång i Finland. Omsider blef han af sin
sednare gemål Skjalfva, Finska Försten Frostes dotter, uphängd
med en guld kjäd i et trä på den holmen i Mälaren, där Stockholm nu
är. Ifrån den tiden kallades orten Agnesfit, som betyder Agnes
näs. af Botin Sv. R. Hist. Messenii pentatopolis Sv.
SODAN AJAT Pohjanmaalla. Stora fejde-tider i Österbotn. Nog
många. A:o 1496 brände Ryssen Pohjan perä under Sten Stures
regering. 1517 brände han andra gången samma tract. 1597 var klubbe
strid med Clas Flemming. 1585 upbrände Ryssen Limingå kyrka och
by, på 3:dje dag Jul; äfven på samma år i Augusti månad Ijo kyrka
och tog Kyrkoherden Hr. Jacob med dess folk och slägt til fånga.
1591 brände han andra gången Limingå kyrkan. 1714 stod Kytö slaget,
hvilken tid intil 1721 kallas ison sodan eli wenäjän wallan aika
-- -- &c.
SOTAKEDOT, Valplatser, eller fältslags-ställen; flere sådane äro i
Finland, i Pälkänä, i Willmanstrand, i Storkyrö -- -- &c. Nykyri,
en bonde, hvarefter en gård uti Muhos ännu kallas, skall med sine
anhörige och grannar ena reso så bemött de ströfvande Ryske partier,
under stora fejden, at bloden flutit på isen och kyrkan blifvit
frälst ifrån fiendens brand, hvilket skal vara händt, då Limingå
kyrka af Ryssarne upbrändes år 1591.
Troll hänvisa qvesan, tandvärk och luu-walo til Suurille
sotikedoille, siell on luutoinda lihoa, purraxesi, kalwoaxes. --
SOINI eller SOLE. En af Kalewas söner: får det tilnamnet Kalkki
(en skalk). Han var en ullspegel i alt sit lefverne; redan efter
födslen, då han var endast 5 nätter gammal sparkade han sönder sit
lindeband, hvaraf man förstod, at han skulle blifva en god busse; han
utbjöds ock såldes därföre til Carelen åt en smed, Köyrötyinen
vid namn, hvarest han gjorde flera skalck-streck: han antogs först
til barn-amma, men gräfde ögonen ur barnet, matade det och åt äfven
sjelf; dödade det och brände up vaggan, hvarom en gammal Runa säger:
Se kalki Kalewan poika.
Kuin ensin emästä syndyi,
Wijdellä wesi kiwellä.
Heti kohta kolmiöissä,
Katkasi kapalowyönsä;
Nähtijn hywä tulewan,
Kenitihin kelpuawan
myyntihin wierahalle.
Karjalahan kaupittihin.
Sepoille köyrötyiselle,
Pandihiinpa lasta katzomahan;
Katzoi lasta, kaiwoi silmät.
Syötti lasta, söi itekki:
Lapsen taudilla tapatti
Kätkyen tulella poltti.
Sedan satte hans husbonde honom at gärda; då han uprykte furur til
gärdsel och ökn-granar til störar, samt vidjade med ormar: han sattes
til at valla boskap: hans matmoder bakade honom et bröd, hvari hon
lade en sten, däri han skar sin knif fördärfvad, då han var med
boskapen i vall; hvaraf han så uphittades, at han kallade Björnar och
vargar ihop, at rifva och upäta hela boskapshjorden: af koers ben och
oxars horn gjorde han sig lurar, i hvilka han blåste och dref den nya
hjorden, nämligen Björnar och Vargar, til gårds, hvilka han sjelf
klafvade, och ändteligen uphittade björnen, at rifva sin matmoders
lår. Så hämnades Soini det gäck, som matmodren spelt med honom:
Runan säger:
Pani karhut kahleisiin.
Sudet rautoihin rakensi;
Neuwwolewi karhujaan,
Susillehen suin puheli:
Repäse Emännän reisi:
Tarttui karhu kandapäähän.
Repäisi Emännän reiden.
Sillä kosti piijan palkan.
Naisen naurun paransi.
Pahan waimon palkan maxo --
Se Kalewa, Hijsi -- Jätit.
SUKKA-mieli, Asmodæus. En som stiftade oenighet imellan ägta folk, så
at mannen bar svarta strumpor; anroptes, at ändra de afvoge sinnen
til kärlek och bättre inclination:
Sukka mieli mielen käändäjä.
Mesilläs tuon mieli haudo,
Haudo mieli mielettömän,
Armahi armottoman.
Du svartstrunp-ande, som ändrar sinnen,
Uphöra med din honings-söta trut den dårens sinne,
Upmök den vetvilligas hjerta,
Min kärestas, som är ogin, hård och obarmhertig.
SUMBLE eller SUMBLI. En Finsk Kung efter hvilken Finland förmenes
vara nämnd Suomen maa --
SUMUS. En stor Sjö i Ryssland; dit förvises värkarne i sår.
Tuonnema sinun manoan,
Sumuxen wesijn päälle;
Pohjan pitkään perään,
Jost et pääse päiwinään -- --
SYNNYTÄR. En Orm-föderska.
Sen minä miehexi sanosin,
Urhohoxi arwelisin,
Joka kyytä kynsin lypsäis,
Käärmettä käsin pitelisi,
Syleilisi synnytärtä -- --
Winga wangahan makaisi,
Kiwellä ala perällä.
Tihiäsä Tuomikosa,
Paxysa paju metäsä -- -- --
SYNNYT, Archæologier öfver elden, ormen, sten, alla trän; läses
öfver skador och sår af vidskeplige -- Sådane aro Tulen-synty --
Se Aloen- järvi -- Kiven-synty -- Se Kimmo -- Madon sanat el.
Kärmeen-synty -- Se Juutas -- &c.
SYÖJÄTÄR, n. pr. foem. naaras piru -- puoli pirua. Et halft troll.
En af Anthropophagerne, grym och stor kött-äterska. Se Miehen syöpä.
Ödlan kallas dess bröst-brisk -- Syöjättären rinta solki -- -- &c.
Af Syöjätärs spott växte tomt-ormen -- Syöjätär merellen sylki
-- -- -- anses äfven för en Stenarnes patronessa -- Kiwi kimmon
kammon poika, Syöjättären syämmen syrjä -- -- --
TAPIO. En Skogs-Gud, under hvilkens styrsel alla skogs-djur stå; han
har magt, at gifva dem i Jägarens händer, och släppa dem därut. Var
Gud öfver Jagt-redskap. Agricola.
TAPIO och TAPION WAIMO. En Skogs-Gudinna, den Jägare anropade om
villebråd. Hennes heders-titel är mäst, Tuo Tarkka Tapion-waimo.
Tapiotar -- Waimo tarkka, suuri sulkain Emuu, du noga agtgifvande
Skogs- värdinna, du stora Fjäder-Fänas moder. Item: Metzän Eukko,
Kaunis karwa -- -- -- dref haror, foglar och smärredjur i giller,
flakor och snaror.
Mielus Mehtolän Emäntä,
Tapiolan Tarkka neito,
Wedä riistaista rekiä,
Tawaroista taluttele.
Kohden kulda langojani.
Du goda, gunstiga, Skogs-värdinna,
Löfskogens agtsamma Mö,
Drag en rik el. fyld släda af peltteri,
Led an dina skatter,
Åt mina vippsnaror af messing, som blänka som guld.
TAPIO, ofta sjelfva Skogen; Björn däri är i Norden Herre och Kung
öfver djuren. Titleras i Runor: Kuldanen Kuningas Tapion kainalossa
d.ä. En Konung och Herre för alla andra skogsdjur här i Norden,
residerar i den dystra skogen. Björn får ock det namnet Ohtoinen --
v. Ohto & Ukkonen.
Tapio, sjelfva Skogs-Rån, blir ock för dess ålder och vördsamma
skägg hedrad med det namnet Ukko, då Björn och harar (mettän
kapeet) af honom anhålles. Om harar heter:
Anna Ukko uuhiasi,
Anna oinahat omansi
Ukko kullainen kuningas,
Tuuwwos ilman tuusimata,
Waromata waaputtele -- -- --
Tapio skulle ock beskydda boskapen för Björnen och andra skogens
villdjur:
Mehän (metzän) kullainen kuningas
Mehän Sippa haliparta
Pane panta pihlajainen,
Ympäri nenän nykerön (nykerän)
Kuin ei pihlaja pitäne,
Nijn sä rautanen rakenna -- -- --
Åt Tapio låfvades en tupp til offer -- Kukko sinulle, kukko
kaikelle kylälle, och i slutet af troll-Runor står ofta Kukko!
Kukku! liksom Socrates på sin dödsstund bad offra en tupp åt
Hälsos-Guden Æsculapius.
TAPIOLA, Löfskog; Tapios trygga hemvist in i tjockaste skogen. -- Se
Mehtola.
Tapiola Tarkka waimo.
Metän Ehtosa emäntä -- --
Jos lähen mina metällen,
Heti mehtä mieltyköön
Mielly mejjän miehihimma.
Kostus mejjän koirihimma.
TARANIS, de Scythers Högsta Gud -- tör hända Taurione, Diana, culta
a Tauris Scythiæ populis, Suidas.
TARAN UKKO, gift med Taranis -- En Lappsk och Finsk Öfver-Gud. Finnes
i inscriptionerna, hvilka än finnas i Dalmatien samt vid Heilbron i
Schwaben.
TIAKKA, in plurali Tiakat, fordom Diar eller Präster; förklarade
Gudarnas vilja; förestodo afguda-tjensten och voro tillika folksens
domare; nu kallas klockare och ringare kyrkjo-betjening, så i
Ryssland som Norra delen af Österbotn, Tiakar.
TIETÄJÄT. Se Indomiehet, Noider, Myrrysmiehet.
TIERMES. En Lappsk öfver-gud, som rådde öfver åskan, thordön,
regnboge, samt menniskjors hälsa, lif och död -- Grækemes Hermes,
Mercurius, Dis Hermes, Deus Hermes, famosissimus hic fere per orbem
Deus, cui varias tribuebant ethnici functiones -- är i lika rang med
Biegsolmai (och Thorden, Lapsker Luft-gud); råder öfver väder
och vind, öfver hafvet och vatnet. Har fått offer, på det han skulle
nedlägga hafvens storm. Sidenius. Kan jämföras med Æolus, Neptunus
och Finnarnes Ilmarinen.
TIJTTY, En ödlans stamfader -- Iki Tijtty äjjyn poika.
TONTTU, En hus-gud, Lar, gick och rustade i en gård om nätterna;
var af många slag; Jywä Tonttu bar hem skylar och ökte
sädes-bingen. Raha-Tonttu, samma som Kratti -- Paska-Tonttu
drog gödsel til gårds -- Han skulle hvar morgon få et gröt-fat
med smör-öga och flere rätter; hölts i mycken heder; Ficks på
et besynnerligt sätt til gårds; Den som ville hafva honom borde
Påsknatten taga et par märr-ranckor om halsen och gå omkring kyrkan
9 gångor -- då tomten mötte honom, och frågade, hvad vil du ha? Om
han då i sin häpenhet sade, paskaa, gödning; så fick han ock til
öfverflöd, så at alt öfverflödade af den varan. -- Sade han ock
pengar, spanmål: så hämtade Tontten alt; därföre ock ordstäfvet är,
där alt är i öfverflöd, Tonttu sillä on, Tonttu kantaa -- Tomten
måtte bära åt honom. Tonttu, Hushållnings-guden, Græcis; Thod,
Thond, Mercurius -- Suidas.
TOUKO-LEIPÄ, Et stort bröd, som bakas i Julii månad. Ukko, åskan
eller Thor, til heders; men brytes ej, utan förvaras i sädes-bingen
tils vårsåningen följande år, och då med vissa cæremonier utdeles
gårdsfolket at äta af.
TORDEN (Thordön), Lapparne fruktade den, som en Gud, som oftast
blifver vred och slår stora stycken af bergen, nedfäller trän och
slår fä och menniskjor ihjäl: ty åskan buldrar ofta i Lappmarken för
de höga fjällen skull. När han i sin vrede låtit höra sig i luften,
hafva de låfvat honom offer, hvilket de också hållit -- Sidenius.
Samma som Finnarnes Ukko och Ilmarinen, Se Tiermes.
TORNIO, Staden i Wäster-Norrland, kommer före i Runor, såsom en ort
hvadan skinn-varor fås. -- Af Räf-fångare heter det om Räfven:
Torin on tuotu Torniosta,
Tappelun Tapiolasta,
Toaatani on soasta soaanut,
Isän polwen korkeunna,
Äitin wärttinän pitussa.
Det är: med trätor hämtad från Torneå, med strid ifrån Tapiola -- Min
farfar har fått den från kriget, då han var sin fader knäs hög, så
lång som modrens slända --- It. samma med Ymes land (nu Umeå), där
Rimthussarne berättes hafva blifvit dränkte i Yme Jättens blod. Se
Jumo.
TUISKO. En Finsk Kung, item de Teutoners, eller gamla Tyskars. Deras
bygd -- Tuiskuland. Tuisku, Fennica wox -- Sv. Urväder. Tulee kuin
Tuisku -- on se Tuiskun nähnyt --
TULEN SYNTY, ord, som läses i troll-Runor öfver brännsår och
eldskador, om eldens uphof. Archæologia ignis -- Se Aloen järvi.
TULI POIKA POHJOLAINEN, En kall buse ifrån Norden, som skall släcka
elden och förtaga dess sveda, anropas på detta sättet:
Tuli poika Pohjolainen!
Tule tummenna tuloja
Waltiaista warwentelek;
Nouses maasta mamman-Eukko,
Kana rautanen kawaak,
Syömään tulen kipuja,
Tulen lientä lakkimahan,
Hyinen tyttö, jäinen poika,
Tuli hyiseen sotaan,
Kiwiseen kellariin,
Täynnä hyytä,
Täynnä jäätä -- --
Du eldens Son, Norrbagge!
Kom lät elden tafsna,
Minska eldens hetta (låga),
Stig upp ifrån jorden du gamla mormor,
Stig hastigt up du järn-höna,
At upäta eldens svedor,
At läpja lågans velling.
Den rimmige flickan, isige gossen,
Kom i den rimfulle kåtan,
I den sten-kellaren,
Full med rim, full med is -- --
Se det följande Turja.
TULKKILA. Et bonde-hemman i Kemi, där den Påfviske tolcken bodde.
Guds-tjensten skedde här i landet i fordna tider på Latin af de
Påfviske Präster, som icke förstodo landets språk; därföre de
nödgades bruka med sig å Predikstolarne tålckar, som hafva uttolkat,
hvad predikanten på latin först predikade, på Finska för menigheten;
häraf kallas ännu i dag et bonde-hemman i Kiemi, Tulckila, hvarå
den Påfviske Translatoren eller tålcken bodt hafver -- Probsten
Erik Frosterus i sina observ. ostrob. 1705 i Mscr. skrifver härom
således:
"Til et prof af denna Påfviske Tålcken, berättade för mig fordom
Probsten och Kyrkoherden i Kemi Sal. Hr. Johan Tuderus, som
förvisso haft denna tradition utaf sina förfäder; nämligen, när
den Påfviske Predikanten å en Juhldag hafver läsit Esaiæ II Cap.
v. 1. och i anledning deraf betygat, at Christus skulle födas af
Jesse root, har Translator på Finska tålckat, och sig intet bättre
förstått, än meningen skulle vara af gjässen eller en gåås, hvaröfver
menigheten begynt lee, har den Påfviske Predikanten varnat honom til
at rätta sig; men han sagt på Finska: 'Jos ei hän ole hanhen jalast,
nijn olkohon warpahast, h.e. är han ej född af foten, så må han vara
född af gås-tån'." Samma fins i Biskopens Pauli Justens relation
utförligare.
TUONI. Se efter Tursas.
TURILAS, En stark Jette, som gungade klippor, hällar och berg, lika
som bollar: Musta mies wäki Turilas, Sepä Kijkutti kiweä, waaputti
wahan neneä. Honom liknade Stark Otter i Svenska sagor, hvars namn
ännu lefver i fruktan efter hans död, och aldrig lärer dö. Swerkker
plägade slå handen i berget så hårdt, at hvar led syntes i fasta
stenen. Elgthor vadade i hårda bergs-klippan. Sådane Jettar kalla
Finnarne Wäki-Turilas.
TURJAN-MAA -- Æthiopien, de Blåmänners, de brända Æthiopiers hemvist.
Hiskeligen långt aflägsne varma länder, hvarom Finnarne selfve säga:
se on kaukana. Ho! Herra Jumala sitä matkaa! Det är: Bevars! dit
är en grufvelig lång väg! item, et föraktligt namn på aflägsna
orter; fast ock under et sådant namn utmärkes orter, där svartkonster
brukades.
TURJAN-MERI, Nord-Sjön, Ishafvet.
TURJAN TUNTURIT, Norrska fjällen -- item Alperne. Turjan kallio,
Norriges klippor, dit Rutto förvises -- Se Hijjen hevonen.
Ukko Turjasta, en kall buse, som förtar eldens värkan -- Se Tuli
poika -- Ukko Turjasta tulo -- -- -- Se följande under T. pimentola.
TURKKA. Et fördom rikt laxfiske med Pata i Uhleä Elf, 3/4 mil ifrån
Uhleå Stad; var det förnämsta Krono-fiske i fordna tider; men nu
försämradt, för åmynningens upgrundande.
TURRI-TURRAS el. TURRISAS. Finska Krigs-Guden, som gaf seger. Mars,
lika med Svenskarnas Thyr, mäst afhållen af de gamla Kämpar.
I Euräpää i Carelen är Tyriän-wuori, där dennes boning varit, och
kallas än Tyrjän-Äjjä. Inbyggarena tro, at han än spökar förr krig,
och slår på trumma i skyn, hvaraf de spå krig instunda.
Biskop Agricola räknar Turrisas ibland Tavastarnes afgudar, och
säger i fina bekanta rim: Turilas annoi woiton sodast, gaf seger
i krig. Synes öfverensstämma med Thouras, de Assyriers Kung, näst
Ninus, som sedan blef kallad Mars, eller Thourias, bellicosus
Mars. Andre finna likhet i Thor, de Göthers Öfver-Gud eller
Krigs-Guden. Thyrarting kallas Fältslag i gamla Svenska historien.
TURSAS. Se Meri Tursas.
TUONI. Wallhall, döden -- v. Manala och Marta, brukas i Finska
Psalmboken och Bibeln ofta för döden, grafven, förruttnelsen,
helfvetet och förgängelsen -- Se Radier.
TUONELA. Dödsens tilstånd och underjordiska Rike, full med
förruttnelse -- it. Audins-åkrar eller de dödas hemvist. Tuonella
käydä Tuonelassa waeltaa -- falla i dvala, bortdåna, komma in
ecstasi; a Graec. Thanein -- Sv. dåna, animo delinqui, ethanon,
thanes, Macedones, Scytharum vicini mortem apellabant danon, Teste
Plutarcho inde Fennorum Tuoni, död.
I Tuonela trodde de gamla finnas alt hvad som härpå jorden förnögde
-- där var ägta nöjen -- silk, fläsk, korn, m.m. hvarföre de ock med
sina döda satte i högen i hedentimma, knifvar, spjut, pilar, mat,
kläder, ringar, husgeråd, pengar, gull, silfver, och trodde, at de
gingo updaga och räknade sina skatter än efter döden. Se Jabmiaimo.
Sådane qvarlefvor har funnits i ättehögarne äfven i Laihela Socken
i Österbotn.
Emedan nu i Tuonela fans korn, gäddor och flere ätlige varor, kan
man föreställa sig lätt, et Turkiskt paradis, där nectar drickes utur
gyldene skålar, och de gamla Göthers Glyssiswallar, eller de sällas
hemvisten efter döden, hvarest dygdens vänner fägnades. De gamlas
föreställningar, i verldenes barndom, voro mycket sinlige; dock
slutes billigt häraf, at de trodde själens odödlighet och et annat
bättre lif efter detta.
TUONEN NEITO, En af Parcerne, dödsens brudfrämma. Bor på Kipumäki
eller Kipuwuori. Har en Pandoræ ask i handen, full med plågor,
med et måladt låck.
Kippu Tytti Tuonen neito,
Kipuja kokoiloopi,
Kipu wuoren kukkuralla,
Kirjo kansi kainalossa,
Kirjo wakkanen käessä,
Itkiä tihotteloopi -- --
TUONENOHRA el. OTRA, brädd af korn i Wallhall; förekommer i Runor,
äfven som Tuonenhauki, en Gädda, för älskare af hvardera i andra
lifvet; likasom Odens galt i Svenska sagor; ty fläsket var en
lif-rätt för Götherne här i lifvet.
Wäinämöinen lade Tuonen otra til sträng pinnar i sin harpa.
Pani naulat kandeleseen, orahasta Tuonen Otran, Tuonen hauwin
hampahista -- -- --.
TUULETAR, Väder-gudens Æoli väna Fru, vaggade och omrunkade de
upväxande Furu- trän, som Skogs-möjan Kati planterade -- Se Kati,
Lemmätär, Kangatar.
TYRJÄN KOSKI, En strid forss i Norrige, eller Mälströmmen -- Tuosta
tywy Tyrjän koski. Run. It. Tyysty ennen Tyrjän koski, wesi
Jordanan wäsähti el. joki Jortanan kunehuk -- i.e. kuiwu, lugna
-- stadna i loppet.
TYRJÄN-WUORI, Se Turri.
TYYTIKKI (Orawan Emuus -- pieni waimo) Tapion neiti.
Metsän piika pikkuruinen,
Aukase rahanen aitta.
Mun metälle mäntyäni,
Luinen lukkosi murennat.
Mieluussa mehtolassa
Et Emäntä lienekkaän.
Jos et anna ajallani.
Ijälläni ilmuutak -- -- --
Ickornarnes Patronessa.
UHRI PAIKAT. Offerställen; sådane hade Finnarne så väl som Lapparne,
så i hedendomen, som än nästan til våra tider, flere, såsom helgade
lunder, stora trän, furun och tallar, stenar, hällar, berg, källor,
kyrkor och kyrko-gårdar, dit mjölk, pengar, ja, ända til knappnålar
offrades, at återfå sin syn, hälsa -- och den som tog af källan
eller Offerstället, sådane dit lagde persedlar, troddes krossas, få
ögonsjuka, blifva blind. I Hattula Socken i Tavastland är en sådan
sten, där regn-vatten stannar i en ihålighet, där flera surögde
tvätta sig och offra dit nålar; det finnes ock källor och träsk, som
man besöker för at löga sig. v. Eräpyhä & Pyhä maa, Janakkala källa
&c.
Probsten Er. Frosterus i Anmarkn. öfver Ulo Socken i Mscr. berättar
om Offerställen följande: "Beträffande gl. offerställen, så kunna
icke monge af them mera namngifvas, förutan hvad som skedt på
Kehkoses hemman 1/4 mihl ned ifrån Mohos kyrka på norra sidan af
Elfven, hvars första åboer kommit ifrån Kandalaxi Sochen i Ryssland,
på hvilket hemman en korsboda mitt på gården varit, i hvilken boda
blifvit offrat genom särskilte fönster för gåss- och flickebarn,
sölfver, tenn, penningar &c. tå the skulle föras ther förbi til
kyrkan at döpas, efter alle barn i annor händelse hafva fått något
lyte, så at the antingen blifvit döfve, blinde eller dumbe" o.s.v.
En Soldat stjelpte bodan i elfven. Gården som förr varit förmögen
blef utfattig.
Trattila et lax-patu ställe uti Pyhä fors och Muhos Capell-gäld;
har äfven varit offer-ställe, där en vid namn Philippus offrat kokad
lax i en tratt, at ärnå godt lax-fånge, då hans granne åt up det
och sade, Ruto rualle, Jumala rohkiast andamaan, h.e. fort til mats
och fort at ernå lycka af Gudi.
Ulo Salå kyrka är et offer-ställe, i synnerhet på 2:dra dag Jul.
Landshöfdingen Friherre Conrad Gyllenstjerna har, efter gjordt
löfte, vid et särdeles tilfälle skänkt til detta Capellen
Silfver-kalk, med drifvit arbete, samt en rar liten Communion-kanna,
med et långt glas-rör samt foten och locket af Sölfver förgylde, med
dess namn och vapn.
Er. Frosteri Mscr. t. c. p. 5. 11 & 10.
UKKO. Den äldsta Finnarnes Gudamagt, näst Jumala. Dyrkades vid
vår-utsädets görande (Agricola) i parallel med Wäinämöinen och
Ilmarinen. Äldre än Fornioter Finnarnes Stamfader, och efter döden
tilbeden som Gud -- Se Åbo Tidning. N:o 20, för år 1772.
Honom tilägnas flere egenskaper och värs. Han anropades til alla
företaganden, och fruktades för dess ålder och magt.
Den samme, som Thor, ty Finnarne kalla än Thordön eller åskan,
Ukko, ukkosen ilma, ukon ilmajylinä; ukko jylisee. Än talas ock
om åsk-viggen, som man tror sig hitta där askan nedslagit; en
svart hård sten-kil. Sammalunda hade Thor en vigg, til tecken at
han var utdelare af mandom och styrka. Thors skål signades med
hammar-märket och blef drucken til styrka och mandom -- Sammaledes
dracks Ukkos skål -- Se dess gemål Rauni.
Ukko hos Finnarne var altså den samme som Thor hos Svenskarne,
Taranis hos Celterne, och Atia eller Ajja hos Lapparne -- Se
Taranis och Taran-ukko. Ukko skulle besatta sig med alt; han
skulle beskydda alt, äfven boskapen i skogen: hvarföre man, då den
utsläptes, önskade:
Piäk pilwessä käräjät
Säkehisä selwät neuwot,
Ettei noita kyllin soisi,
Kaihi wiljaltan witoisi;
Wähän minulla olisik,
Ahollen ajettawia,
Päällen pälwen pantawia
Pantu Akka paimenexi
Luoja karjan kahtojaxi,
Iskekk Ukko uta puuta,
Komauta kongelota,
Miekalla tuli terällä,
Kurikalla kultaisella
Item, vid Björn-jagten sjöngs: Ukkoseni lintuseni, käyppä kaiten
karjan maita -- -- -- Ukko kallas ock Pitkäinen, eller den
längste och Högste, äfven Isäinen och vanha mies, at beteckna
dess Faderliga omsorg och allmagt. Ehuru Ukko var Åske-Guden;
så ägde han dock ej ensam den magten at dundra; ty Wäinämöinen
och Ilmarinen kunde ock låta blixt och dunder fara fram. Ukko gaf
styrka åt svaga, mot Bergs-troll, (dem han med sin åskevigg krossade)
tillika med sin maka Maan Emoinen och tilbådos bägge på en gång
således:
Ukon woima taiwahasta,
Maasta Maan Emoisen woima
Wäixeni woimaxeni,
Pirua pusertamaan,
Ramulaista kaatamaan -- -- --
Annas wielä Ukko uuluansi
Wäkeänsi mies wäkewä,
Wäixeni woimaxeni.
Ettän taitaisin tapella.
Että mä häjyn häwitän,
Tuiki tuimenettomaan,
Perkele peri katoon -- -- --
Ukkos magt sträkte sig altså icke allenast til luften, utan ock til
Skogs-lundarne; hvarföre han af Harfångare anropas:
Kostu korpi, mielly mehtä,
Taiwu ainonen Tapio,
Metän Ukko halliparta,
Ota kullat kullistasi.
Hopiaiset housustasi,
Anna Ukko kindaisi,
Anna Ukko kirwestäsi,
Jolla puuta hakkailen
Ukko tycks hafva likhet med 'Ogenos, Ogenus, antiquus Deus,
Ukko, 'oxos et Nom. propr. i Grækiskan. Emedan Ukon malja
skulle drickas, eller Thors skål såsom Bisk. Agricola säger, vid
vår-utsädet; så kan Ukko fattas i bredd med Frejjer, en Svensk
afgud, hvars minne äfven dracks i samma afsigt, näml. at befordra god
årsväxt och befrämja ymnoghet och välsignelse på alt -- Och emedan
Ukko nu i Finskan betyder appellative, en gammal gubbe eller man;
så får man räkna, ifrån Ukkos tider de lycklige Arilds tider, som
voro under Frejjer, som var i sin regering en lycklig Konung, och
blef därföre äfven efter sin död dyrkad; til at välsigna årsväxten
-- I hans tid svettades honing utur ekarne, floderne runno med mjölk
och guld maldes på qvarnarne. Så sjunga skalderne, och de enfaldigare
tro det; men det är ej annat än Biskötseln. (Se Mehiläinen).
Boskapsskötseln och åkerbruket var i högsta flor; de skötte sina
bien, vårdade sina hjordar, brukade sina åkrar, hvaraf de njöto rika
kärfvor. Det var det guld, som de slogo på sina qvarnar. Ej under
om Finnarne drucko Ukkos minne om våren, förväntande af Ukko en
god kornskörd, at få godt öl til Wuoden Alkajaiset och Joulu.
Ukko skulle bevara i krig, hvarföre han åkallades således:
Ukko kultainen Kuningas
Waari wanha Taiwahinen,
Tee minulle kiwinen miekka,
Eli rautainen rakenna,
Eteheni seisomahan,
Miehen päätä päästämähän.
Ukko skulle drifva Hararne i gildren:
Ukko kultainen Kuningas,
Tuuwwos ilman tuusimatta,
Waromutta waaputtele.
Kynsin kytiyxelle (kynnyxelle),
Käpälön kahan eteen -- --
UKKONEN -sen i diminut. Väder- och Åske-Gud -- anroptes äfven vid
harfångst således:
Ukkoseni ainoseni!
Nostas pilwi luotehesta,
Toinen lännestä lähetä.
Kolmas ijästä iske,
Lomatusten loukautak,
Sa-a hyytä, sa-a jäätä,
Näille puillen puhtaille,
Warwuille walanteille.
Det är: väck up dina väder-ilar ifrån alla streck, låt snöga rim och
is på mina giller-stickor -- -- --
I sällskap med Mehtola mor dref han på hararne -- Se Mehtola,
Til honom sjelf heter det:
Metän kultanen kuningas
Anna Ukko lampaasi (uuhiasi),
Lupi Luppa karwasesi;
Juoxe wimpura wipuhun,
Pyyrö silmä pyyxeen -- -- --
ULAPPALA, Koiran Emuu, Canum nutrix. En hund-patronessa i gamla
Runor; kallas, i anseende til det at hundarna födas blinda, Pohjolan
sokea umpi, Ulappalan umpi silmä; skulle hämta mjölk åt hästgällare.
Lypsä tänne maitoansi,
Tipauta nisuxiansi,
Rauwan rahnoin pahoin,
Tulen tuiki polttamihin -- --
UROS -- Se Weden kuningas.
UXAKKA, Maderakkas andra dotter, af Lappar tilbeden. Hon skulle
förändra dotter til son i moderlifvet. Lapparne hafva offrat til
henne, ty Lapparne synes vara bättre betjente med piltebarn än
pigbarn, som icke kunna hållas til fiskeri eller skytteri. För sine
piltebarn offra de, at få behålla dem til Leib-olmai tjenst, som är
skytteri, efter som uxakka är altid i oenighet med Leib-olmai och
emot honom. Sidenius.
WAARAT, Berg, månge sådane äro i landet, dem Jättiläiset tros hafva
upstaplat -- Se Linnat, Jätit.
Metelin-waara, et högt berg emellan Limingå och Uhleå Soknar, på
hvilket man kan se 7 kyrkor på en gång. Er. Frosten Mscr. l.c.
WAAWATAR, samma som Wauwutar, en som har en at skrika; en
plågo-qvinna, i hvilkens ullvant svedorne ifrån sår skjutsades
af troll. Tuonne kiirehin kipuja, Waawuttaren wanttuiseen (i.e.
Wawutar, joka otta kipuja luoxeen -- kiputyttären sisar -- åt kipu
Tyttö). Se Kiwutar, Kipumäki -- -- --
WAIWIOTAR, En gammal troll-kåna, som troddes vara Vargens
foster-moder -- Woahetar, ex pronunciatione Savon. idem.
WANGAMOINEN, En stark kål-brännare och svidje-karl, född af Wanga
med fadren Winga. Herre öfver ormar och ödlor.
Lieneekö minussa miestä,
Ukon pojassa urosta,
Wangamoisessa waroa?
Tämän pulman purkajata,
Tämän jaxon jaxajata? -- --
WARA MIES. Vargernings eller Reserve-karl, deriveras af Waregis
Väringar, Nordiske kämpar, som tjente andra Konungar; de gingo ut
ifrån Norden i krigstjenst hos andra -- Hinc Fennorum Wara-mies,
fast än et i sednare tider antagit ord af waregis, väringar, som voro
hädan ifrån Norden och tjente som lifvagt Kejsaren i Constantinopel.
WAUWUTAR. En plågo-möja -- Se Kiwutar och Waiwiotar.
WÄINEN -- idem ac Wäinämöinen -- Se Kiwutar.
WÄINÄMÖINEN eller Wainemoinen; en af de förnämsta Finska
Gudamagter; beskrifves näst Ilmarinen, såsom rådande i luften,
vatnet och elden: Wälähytti Wäinämöinen pimiäsä pohjolasa, ljungade
i den mörka Norden. Smidde järn eller åtminstone länte sin eld därtil.
Wäinämöinen walkia walosa.
Tuli wuori arpal arpelemaan,
Maita matkustelemaan.
Rotkot wuoren waeltamaan,
Wieläpä runno rohkiasti,
Mäen laxosa sywäsä,
Wuoren suuren runnakosa.
Sielläpä sinä wammuxet rakenat,
Keihät terävät teroitat -- --
Teräwixi teit teräxet -- --
Wäinämöinen kallas i gamla Finska Runor redan för Reformation
den äldste Guden, Himmelske Fadren, synbart och ljusligen kände
Guden. Græc. fainomenos, lucens, splendens. fanaios Zeus,
plendidus Jupiter, nitidus -- est & cognomen Apollinis. Scapula.
Wäinämöises kaftan, råck och vepa var så förvarande, at den
anropades til et Palladium i häftigaste striden; hvarom det heter:
Waippa wanhan Wäinämöisen
Kaapu kauka Lappalaisen
Sepä tänne tuotuwohon,
Suurillen sotikeoillen -- -- --
Wäinämöinen ansågs för så helig, at hans svett skulle bota, dårföre
anropas Hiki wanhan Wäinämöisen.
Han kallas ock för sin ålder och styrka samt vördsamma person Ukko
wanha Wäinämöinen -- -- --
Han är ofta med Ilmarinen i sällikap i hedenhös tiden; men efter
Påfviska lärans införsel i landet, måste han vara i sällskap med
Neitsu Maaria Emonen, som tyckes taga högra handen, såsom et
fruentimmer. Då af en Carelare frågades, hvilka han trodt vara de
högsta Guda-magter i hedendomen, svarade han: Itte wanha Wäinämöinen
ja neitty Maria Emonen, utan at göra skilnad på tiden. -- Än sedan
Christendomen infördes och en någorlunda Guds kännedom upkom, blandas
den Sanne Högste Guden af de anropande ibland med de fordna inbillade
högsta magterna; ty ofta står i gamla Runor: Itse llmoinen Jumala,
itse wanha Wäinämöinen, itse Seppä Ilmarinen, Neity Maria Emonen täsä
myöskin tarwitahan, tämä jaxo jaxamahan, tämä päästö päästämähän
-- -- När de voro så många, så måste, om den ena ej hjelpte den andra
hjelpa.
Wäinämöinen berättas hafva haft en besynnerlig rolig klädedrägt.
Hans bälte var beprydt med fjädrar och plumer -- Han synes varit
bevingad som Mercurius, och klädd som en American i dun, som ses af
efterföljande Runa, där Maria anmodas, at nappa en vingfjäder af
Wäinämöises skärp, at smörja med:
Siwalla simanen siipi
Wyöltä wanhan Wäinämöisen,
Wyöltä ainosen kapeen.
Ryck en honingsfull vinge
Ifrån den gamla Wäinämöises bälte (midja),
Den förnämste mannens lif.
Wäinämöises barn voro en dotter Kiwutar, och en son, af mariage
de conscience, med en hafs-fru aflad, som kunde bota bölder; han
åberopas i följande stycke.
Nosta miekkasi merestä,
Lapiosi lainehista,
Jollas ruhtat rupia.
Eli painat paisuita -- --
Du Wäinämöises naturliga (i löndom aflade) Son!
Lyft up dit svärd ifrån hafvet,
Din spade (tre-uddiga gastel) ifrån vågorne,
Hvarmed du krossar utslaget,
Eller ock krystar bölderna -- --
Hafsvatnet torde ock vara torkande och helande i synnerhet när en
Wäinämöises son blef Doctor.
Fogelfångare, Jägare och skogsmän anropa Wäinämöinen, at slå på
sin Harpa, på det dess ljufliga klang, må låcka fram alt villebråd
-- såsom följande Linnun-pyytäjän sanat gifva vid hand:
Itte wanha Wäinämöinen
Teki kalliolla kandeletta.
Kust on koppa kandelessa?
Koiwusta wisa-perästä.
Kust' on naulat kantelessa?
Tammesta tasaiset oxat.
Kust' on kilet kantelessa?
Jouhista hyvän orihin
Lemmon warsan wahteista -- --
Ite wanha Wäinämöinen
Kuhtu pijjat, kuhtu pojjat.
Soittamahan sormillansa.
Ei ilo ilolle käynyt,
Soitto soittollen tajonnut.
Kuhtu nainehet urohot.
Ei ilo ilolle käynyt,
Soitto soitolle tajonnut.
Ite wanha Wäinämöinen
Otti soiton sormillensa,
Käänsi käyrän polwillensa,
Kanteleen kätensä alle:
Wasta ilo ilolle käwi.
Soitto soitolle tajoisi.
Ej sitä metässä ollut.
Neli jalkasta jaloa.
Lintu parwia parasta.
Jok ej tullut tuiskuttain,
Karhukin aidalle kawahti,
Soitettua Wäinämöisen.
Mielus Mehtolan Emäntä,
Tapiolan tarkka neito,
Wedä riistasta rekiä,
Tawaraista taluttele,
Kohden kulta langojani.
Sammaledes anropade Fiskare Wäinämöinen, om likaledes då
förfärdigade en Harpa, hvarpå han spelte så ljufligt och kraftigt,
at Fiskarne sprittade af glädje, sjelfver Hafs-Frun, Sirener
och Delphiner högde sig up på vattubrynet och på hafs-stranden, at
lyss --. Ja, sjelfva Wäinämöinen var så pathetisk och rörd af sin
musique, at tårarne af glädje nedtilrade; såsom föregående och flere
sådane gamla Runor tydeligen gifva tilkänna. O! en oförliknelig
virtuose!
WÄINÄMÖINEN el. ÄINEMÖINEN. Poëternes Patron. Sjelf den ypperste
Skald -- Finlands Apollo -- Harpors (Kanteles) stämmare och
Fabriqueur. En ypperlig Orpheus, som med sin sång feck näcken, fiskar
och alla skogs-djur, at glättigt lyss och röras.
Skaffade, som en Promothæus, elden på jorden; ljungade i lag med
sin yngre Bror Ilmarinen; bygde skepp och båtar -- Den unge Resen
Joukawainen disputerte med honom om styrka, men blef illa belönt --
Se Joukkawainen.
Den kunnige och vördige Wäinämöinen bygde sjelf pråmar och håpar;
hvarom Runan berättar:
Ite wanha Wäinämöinen
Weisti wuorella wenettä,
Kalliolla kalkutteli:
Ei kirves kiween koske.
Eikä kalka kalliohon -- --
Wäinämöinen ansågs ock i krig för en skyds-gud; hvarföre hans vepa
vördades som et palladium mot skott, bly och krut:
Waippa wanhan Wäinämöisen,
Kaapu kauko Lappalaisen,
Sepä tänne tuotuwohon,
Suurilta sotikedoilta,
Weri pellon penkereiltä -- --
Jonga suojasta sotinen,
Jonga tappelen takoa -- --
Wäinämöinen öfverträffade Svenskarnes berömlige Skalder Eiwinder
och Smider, berömlige för sin konst, at leka på harpa. Hans öde
hade gömt honom ytterst i Norden, men hans själ var dock ädel i sina
tankar. Han hade en särdeles gåfva, at röra alla sinnen när han slog
på sin harpa och sjöng sina dikter. Det fick hans medtäflare den unga
Jätten Joukkawainen erfara. Hans infallen voro lifliga och hans
tankar höga. Han sjöng de framfarna hjeltars beröm, om verldenes
grundläggning, om eldens uphof, om de skapade ämnens förborgade
natur, och luften daldrade, och bergen gåfvo genljud; han beklagade
den ömkelighet och fåfängelighet, mellan hvilka det menskliga lifvet
delas, och de dödelige smulto i tårar. Han kunde beveka de hårdaste
hjertan til medömkan, och upmuntra de sorgsnaste sinnen, til frögd.
Ofta hade Weden Emäntä, Hafs-frun, Näcken och Åge, med de andra
små Gudamagter, som bo i det våta, dansat på vatnet, när han suttit
vid stranden och stämt sina strängar. Ofta hafva de Råd-andar, som bo
i backar och lundar samlat sig för honom och lekt, när han slagit på
sin harpa. Man sade, det den mägtige och vise allfadren Kaweh eller
Hallbordur, den samme som Apollo, vore hans fader, och hade lärt
honom, at handtera strängar. Och det, at han kunde beveka stenhårda
bröst, och til lek och lust upmuntra halfdöda hjertan, gaf de
enfaldigare anledning, at tro, det stenar och liflösa ting, björnar
och skogs-djur, näckar och fiskar, Tapio och Mehtola, med foglar
och yrfän rördes af hans spel, och samlades at lyss på hans gudomliga
sång.
Då den gamle harpo-slagaren, vår Finska Orphæus, slog på sin harpa,
sattes hela naturen til sjös och lands i rörelse; och förtjenar den
Acten här in extenso at afskrifvas, såsom et mäster-stycke, som
trotsar all Grækisk och Italiensk musik:
Sittek vanha Wäinämöinen
Istuxen itek ripahan,
Otti soiton sormillensa,
Käänsi käyrän polwillehen,
Kantelen kätensä alle.
Soitti wanha Wäinämöinen;
Wasta ilo ilolle käwi,
Soitto soitolle tajusi.
Ei sitä metässä ollut,
Jalan neljän juoxewata,
Koiwin koikelehtamata,
Jok ei tullut kuulemahan,
Tehessä Isän iloa,
Wäinämöisen soitellessa:
Karhukin aidalle Kawahti
Soitettua Wäinämöisen.
Ei sitä metässä ollut,
Kahen siiwen suikawata,
Jok ei tullut tuiskuttain,
Ei sitä meressä ollut,
Ewän kuuden kulkewata,
Kahexan waeltawata.
Jok ei tullut kuulemahan
Itekkin Wein (weden) Emäntä,
Rinnoin ruoholle rojahti.
Wetäy wesi kivvelle,
Wahtallehen waiwoaxen.
Isestänni Wäinämöisen
Wedet juoxit silmistähän,
Kaseammat karpaloita,
Pyyliämmät pyyn munia,
Reheille rinnoillehen
Rinnoiltahan polvvillehen.
Jaloilla jalkansa päälle,
Putoisit wesi pisarat
Läpi wijden willa waipan,
Sarka kauhtanan kahexan.
Sedan satte sig den gamla vördiga Wäinämöinen
Sjelf på fiolen (sätet),
Tog stränga -- spelet emellan sina fingrar,
Vände det utgröpta krokiga instrumentet på sina knän,
Harpan stälde han på sin hand.
Den vördige _Wäinämöinen_ spelte;
Då blef det en fullkomlig glädje utaf,
Och spelet liknade en riktig concert.
Det var ej i skogen något
På fyra fötter löpande,
På sina långa ben (belingar) skänglande.
Som icke kom at lyss,
Då fadren sjelf väkte glädje,
Då Wäinämöinen sjelf spelte:
Sjelfva björnen äfven sprang häftigt up mot gärdes-gården,
Då Wäinåmbinen slog på harpan.
Ej fans någon i skogen,
Som flyger hvinande med två vingar,
Som ej kom lika som ur och damb
Ej heller af alt hvad i sjön fans,
Som rörs med sex senor,
Simmar af och an med åtta årar,
Som icke kom at lyss (höra).
Sjelfva vatnens moder (hafs-frun),
Kastade sig bröstgänges mot sjöstrandgruset,
Och makade sig på en strand-hälla,
Dragandes sig up besvärligen på buken.
Af sjelfva gubben Wäinämöises ögon
Tildrade tårarne,
Något större än tranbär,
Litet drygare än hjerp-ägg,
På hans vidöpna, breda, modiga bröst,
Och ifrån bröstet på knän,
Och dädan på föttren;
Hans tårar (vattudroppar) föllo
Genom fem ylle-vepor,
Genom 8 valmars jackor.
WÄKI TURILAS -- Se Turilas. En Jätte och stark Otter.
WÄSI WITA -- Wäinen poika -- En stark Rese; Wäinämöises afföda.
WEDEN EMOINEN eller Weden Emä, dref fiskar i nät och notvarp,
samma som Ween eller Wein Emäntä. Hon kom at lyss på Wäinämöises
ståtliga musik. Itekki Weden-Emäntä wetihin (wetäy) wesi kiwelle,
waiwousi wattalolle -- Se Näkki.
WEEN-KUNINGAS och Ween Emäntä, (Neptunus med dess hafs-fru) Sirene,
anroptes af Fiskare.
Hafs-Regenten beskrifves hafva en slokig hatt och vått skägg; til
honom lyda orden:
Rätti-hattu tuores parta,
Lähes kanssani kalaan,
Kerallani Tuoresehen -- -- --
Ween kultanen kuningas,
Annas aika ahvenia.
Rätti hattu i.e. ween isäntä, kuningas weesä, We-en armas anti
waimo -- item:
Ween Ehtosa Emäntä
Sinä olet waimoista wakanen
Annas mulle ahvenia,
Kuletteles Kuukupoja,
Käytteles marut mahoja,
Hiekan hieromattomia,
Päiwän paistamattomia.
Alta aaltojen syvien,
Kalaisista kaarteista,
Awarasta aitastasi -- -- --
En Vattu-Rå, som kai iksoxen simplement kallas Uros el. Ukko.
En man, en gubbe; beskrifves som liten, oansenlig, med långt hår och
skägg; men ganska tiltagsen och stark, som tordes gripa i eld-fisken,
det hvarken Wäinämöinen eller J. Maria vågade sig til -- Härom
lyder Runan til Uros, denna karlvulne mannens, heder, vid eldens
fångst ifrån Aloen-järvi; således;
Mies musta merestä nousi
Uros aallosta yleni,
kolmen sormen korkuinen,
Neljän peukalon pituinen,
Wähän kuollutta parembi,
katonutta kauhiambi.
jalasa kiwiset kengät,
Pääsä paasinen kypärä;
Hiwus kannolla takana,
Parta rinnolla edessä -- -- --
En svart karl steg up ifrån hafvet,
En modig man reste sig up ifrån böljan,
Tre fingers hög,
Fyra tums lång,
Litet bättre än en dod,
Haskligare än en afliden.
På foten hade han sten-skor,
På hufvudet en hjelm af hafs-hällan
Dess hår hängde baktil på hälarne,
Och skägget frammantil på bröstet -- -- --
Denne tappre Uros blef den skiljesman, som slet trätan imellan
Wäinämöinen och Joukkawainen, då han företedde sig i följande
armatur.
Ej ennen ero tullut,
Kuin Uros merestä syndyi,
Rautalakki lainehista,
Rauta kintahat käessä.
Det blef ingen skilnad.
Förän Uros föddes (reste sig up) från hafvet,
Den med järn-hjelmen ifrån vågorne,
Hafvande järnhandskar på händerna,
Denne Uros mätte vara den samma, som Meri-Tursas. Se Meri-Tursas,
Aloen-järwi, Joukawainen.
"Alle forntidens Resar äro icke annat än sinnebilder och varelser,
dem Skalde- konsten diktat, med hvilka alla gamle folkslag beteknade
deras stora förfäder, när de ville föreställa deras sällsynta
hjelte-bedrifter. At vara stor på moraliskt sätt, var icke kändt i
dessa grofva tider; man kände ingen annan storhet än et vildt mod
med ovanlig styrka, och alt bestod uti en laglös våldsamhet.
"At göra Skalde-bilden så mycket större och förskräckeligare, kunde
den icke starkare uttryckas än under namn af Jättar och vidunder.
"Detta är dessutom naturens eget språk, som icke behöfver något härma
och efterfölja.
"De gamle Nordiske Folken beskrifva uti sina skalde-qväden alla sina
hjeltar, såsom dylike Resar; af samma beskaffenhet aro Grækernas
nio alnar höge Aloider och Titaner, hvilke hade en styrka, som
ingen kunde emotstå, och lade hela berg ofvan på hvarandra -- Djärfve
nog, at dymedelst vilja bestorma sjelfva himmelen." -- Jerusalems
Betraktelser öfver Religionens förnämsta Sanningar, 2 Del. sid, 188.
Sådant är språket äfven uti sångstycken om Wäki Turilas, Uros,
Joukkawainen m.m.
WEINÄMÖINEN WEINEMÖINEN el. WEINEMOINEN, anses af några för et
fruentimmer, och kallas Akka vein Emoinen, -- af wesi, vatten --
wein och Emoinen, lilla mor, sjö-fru. Se Kiwutar.
WENDLER, Se Aate och Winder.
WENNON-HÄRKÄ, En stark drag-oxe, in i tystaste skogen, som upplögde
det Sämpsä Pellervoinen sådde med trä-frön.
Wennon härkä Uljamoinen
(Puiden Hevonen, joka puita kynti, wäkewä kyntäjä)
Lähti maita kyntämään.
Saloja wakoamaan,
Suot kynti, kanerwat kaswoi;
Mäet kynti, nousi männyt -- --
WESI HIJSI, En ond ande, eller vattu-råderska (Wesi-piru). De
vidskepplige säga sig än i dag, kunna upmana henne från vatnet, och
bära henne i et vattu-käril, at skada nästan, i synnerhet tjufvar,
som skola plågas af henne, eller blifva sur-ögda m.m. Eljest är
denna, naturligtvis, en vattu-syrsa (Larva Dytisci), som upäter agn
och fisk för fiskare, då fiskeriet vantrifves.
WILLATAR, En troll-häxa, som födde och upammade Ormen. En Juutases
maitresse.
WILINER, Se Aate, Joter och --
WINDER, Et folk, som förmenas hafva gifvit Finland sit namn. Hos dem
hade visheten sit Tempel.
Windernes Tempel voro upfylda med vidskeppelser. De brände ljus vid
de dödas grifter och läste där sina sånger.
WINDLAND. Beboddes af Winderna, Finland. Det är knapt något land
i Norden, som til större ymnoghet, under et omildt luftstreck,
genom invånarenas outtrötteliga arbetsamhet, gifver alt, hvad til
det menskliga lefvernets nödtorft och beqvämlighet betarfvas. Dess
fördelaktiga hamnar befrämja dessförutan handeln, och dess flaggor
blifva ärade i de fjärdar, där de synas; invånarena äro höfliga i
sina åtbörder och behagliga i sit umgänge; Mot sin Konung trogna;
i sina tankar förvetna, och i alla kroppsens öfningar skickeliga i
faran oförskräkte; i segren ädelmodiga och i alla sina beslut snara.
Se Adalrik och Göthildas Äfventyr. 8. Bok: I Del, p. 430, Se
Arngrim, Sigmund.
WINGA, En Satyr, som besofde Wanga, hvaraf föddes Wangamoinen.
Winga wangahan makaisi-- -- deras afföda blefvo ödlor.
WIRAN-KANNOS, Befordrade hafver-växten.
WUODEN-ALKAJAISET, En slags Högtid, efter Finska nations smak, på
åtskilliga tider om hösten efter slutad tröskning och inbärgning,
då måltider hållas och drickes väldeligen. Norra Österbotningen
firar Mickels messan eller Kekri, Allhelgona, sedan slagten
gått för sig; då af det slagtade ätes stekt och sjudit. Kallas ock
Sonnin-pejjahaiset -- d.ä. Ox-graföl -- Se Ristin-päiwä, Kekri.
WUOLA-HATTARA, foem. Uxor Vulcani, forte Venus.
Wuolahetar, den samma. Kaut on poika Wuolahinen, Wuolahattarein
tekemä, eller Rauta poika Wuolattaren -- Rauta poika Wulangoisen,
Emä rauwwan Ruojuatar.
WUOLANGOINEN. Järnets fader, Vulcanus. Därmed förstås i Runor et
myrjärn, som tages up ifrån kärr, myror och lösa dälder. vid.
Ruojuatar.
WUOLAINEN, Den samme, eller en af Cycloperne. Wuolahatars man.
WUOREN-WÄKI. Bergs-Troll. Flere batailloner af dem kunde framvisa
sig, arbetande i berg, smälte och förädlade metaller -- Röfvade bort
Prinsessor och vackra flickor. Höres ofta i gamla Sagor. v. Haltia.
WUOTAR, En smörje-kokerska och pulfver-häxa. Wuotar woitein tekijä
kesät keitti woiteita -- -- anropades då man fått contusion af något
träd.
YFVER-BOER, kallas Nordens inbyggare;, och än hos oss, de som bo up i
landet i Sockne-skatorne -- Sättas mot Kainulaiset.
YME. Dräptes af Bores Söner. Se Pohjolan poika och Jumo.
YMES Land, vårt Västerbotn, Umeå och Lappland.
YRJÄNÄ -- Nom. propr, viri. St. Jöran, vid. Jyryn-päiwä. -- Då
Boskapen om våren utsläptes ifrån Fähuset, skulle en karl gå så långt
i skogen, som koerna pläga gå i bete, och ropa öfverljudt 3 gångor
dessa orden: Sanct Yrjänä! tuo karjas kotiin. Detta skulle betyda
så mycket, at Sanct Jöran, som var en Hus-Gud, rådande öfver
hus-folket och gårds-boskapen, skulle drifva kona hem om aftonen, på
det de ej måtte blifva i skogen liggande öfver natten.
ÄINEMÖINEN. Samma som Wäinämöinen.
ÄMMÄN KOSKI. Samma som Qwenaström i Cajana. Förmenes hafva sin
uprinnelse af en källa, kallad Kulda-kaiwo, gullbrun, eller
guld-källa; ligger under Maanselkä eller Landt-ryggen, å hvilkens
ena sida vatnet löper mot öster Norr ut i Hvita hafvet; men å den
andra sidan mot väster in Sinum bothnicum. Här var Cajana Borg eller
Slott bygdt, som sprängdes af Ryssarne 1715.
NB. De öfrige ord, som begynnas på Ä och Ö, sökas under A och O.
ÔSTERBOTN, Se Qwenland, Ruskon-kivi, Kainulaiset, Kainunmaa.
Konung Erik IX gjorde Korsbolm til et Herra-säte, lät befästa det
och nämnas af det heliga korset. Den ypperste af Riksens Råd i
Sverige, Erik Puke, blef A:o Christi 1400 den förste Höfvitsman på
Korsbolm. Han lefde i Engelbrechts och Konung Carl VIII:s Knutssons
tid. 10 Socknar i Österbotn behålla deras Finska Språk, hvarutinnan
de fulleligen differera sin emellan i anseende til pronunciation,
och eljed de, som bo närmare åt Ryska gränsen och Savolax, några
particulariteter hafva; men Språket är dock enahanda.
Sedan landet kom under Sveriges lydno, är det straxt besatt med
Föreståndare eller Ståthållare, Domare, Fougdar med flere Esivallan
personat.
Ifrån är 1400 hafva följande Landshofdingar varit här i Österbotn
til år 1734.
A:o 1400 Erik _Puuke_ -- på Korsholm.
1540 Mats _Mårtensson_ -- på Korsholm.
1564 Hans _Swänske_ -- på Korsholm.
1570 Petrus _Bagge_ -- på Uhleåborg.
1597 Hans _Mönich_ -- på Uhleåborg, då Flemmings
klubbekrig stod i Ilmola.
1600 Isaak _Behm_ -- på Uhleåborg.
1611 Erik _Haare_ -- tilförordnad Befallningsman öfver
Uleå och Cajanaborgs Fästning Samt dess Län.
1622 Christopher _Werensstedt_ -- på Uleåborg.
1626 Johan Månsson _Ulfsparre_ -- på Uleåborg.
1630 Ernest _Creutz_ -- på Uleåborg.
1635 Melchior _Werenstedt_ -- på Uleåborg och Landshöfdinge
öfver Öster-Norrlanden.
1646 Hans _Kylle_ -- pä Uhleåborg.
1650 Erik Åkeson _Soop_ -- på Uhleåborg.
1656 Thure _Ribbing_ -- på Uhleåborg, Landshöfdinge öfver
Öster-Norrlanden.
1660 Johan _Graan_ -- på Uhleåborg, Landshöfdinge öfver
Öster- och Wästerbotn.
1676 Diedrich _Wrangel_ -- på Uhleåborg.
1687 Guftav _Grasse_ -- på Korsholm.
1694 Johan Ehrensköld -- på Korsholm.
1707 Lorentz _Clerck_ -- General-Major, Landsh. och Friherre.
1720 Reinhold Wilh. von _Essen_, blef Landshöfdinge öfver
Österbotn med Cajanaborgs Slått och Län år 1720. Dödde
d. 3 Maji 1732 uti Uleå, därest han ock blef begrafven.
Var General Major.
1733 Broderus _Rålamb_, Landsh. och Friherre. Kom til Österbotn
1733. Afsomnade 1734. Var en ganska litterat Herre.
Sednare tiders Höga Herrar, detta Lands Styresmän, äro i så färskt
minne, (såsom Herrar, Grefv. och Riddare, v. Creutz -- G. A. Piper,
Groth, L. Göös, Jägerhorn, (Carl Magnus) som dog d. 29 Apr. 1782.
Landshöfdinge i Uhleåborg, den förste efter Österbotns delning i 2:ne
Län), at man i en urgammal antiquitets samling, ej velat inblanda så
höga namn.
Hvad för öfrigt rörer Österbotn och dess öden, hörer egenteligen til
Historien och Geographien; men denna sidsta Artikel om Österbotn, har
man endast velat hit foga som appendix, tagen ifrån gamla papper.
Fotnoterna:
[1] Profess. Henr. G. Porthans Disp. de poësi Fennica P. V:ta
p. 94. -- Adde, quod in plurimis (sc. Runis Magicis) Mythica
illa rerum incunabula, quae narrant, studio plerumque indicantur
obscurius; ac Mythologia praeterea prisae Fennicae ratio hodie
fere ignoratur, unde munia & attributa Idolorum Veterum, quorum
saepe mentio injicitur, aegerrime explicantur; ut allusiones taceam
ad instituta & mores Majorum jam antiquatos.
[2] Se Prof. Meiners hist. Doctr. de vero Deo, p. 162. sq. Jämför
Gottfried Less Geschichte von Religion, tr. 1784 i Göttingen i 8:o.
I. Theil pag. 90.
[3] Af Botins Sv. hist. p. 10
[4] Se Prof. Gadds Företal til Kyrkoh. och Probst. D Nils Idmans
afhandl. om Finska och Graekiska Språkens gemenskap.
[5] "Den äldsta Verlds-Historien består af idel Original urkunder
eller Historiska Sånger, såsom de enda minnesmedel hos alla gamla
folkslag, och med hvilka de första menniskjorna sökte, at hos sig
bibehålla och til efterverlden öfverlämna de märkvärdigaste -- --"
Jerusalem loc. cit. pag. 185.
"Gamla Kämpe-Visor hafva länge uti Norden förlustat hopetals samlade
åhörare, och samma bruk är ännu hos de vilda Americaner gångbart." En
gammal Mans Bref til en ung Prisns 2. Del. sid. 304. ed. 1785.
[6] D. N. Idmans Afhandl. l.c, paz. 9. not. c.
[7] De convenientia Lingva Hungarica cum Lapponica, Praeside Ihre,
Upsaliae 1772. cfr. De origine lingvarum P. 11. Praes. Ihre,
Upsaliae 1761.
[8] Nic. Hahns Disp. de Sacris Antiqv. Hyperboreorum. Aboae 1703.
[9] Soaanut, Savonica pronunciatio, pro saanut, har fått.
[10] Locat. caf. a auttamattuen -essa -- är altid, utan at hjelpa
contractum pro auttamattomuessa -- a auttamattomuus -uuden
hjelplöshet, ogunst.
[11] Doct. och Probst. Nils Idmans afhandl. om Finska och Graekiska
Språkens gemenskap pag. 40-41.
Source Colophon
Source: Mythologia Fennica, eller Förklaring öfver de Gudar, och Hjältar, som af Forne Finnar, Lappar, och Ester, dyrkats; jämte et Bihang af den Finska Nationens fordna politiska Tilstånd, Seder, m.m. by Christfrid Ganander, Åbo 1789.
Text prepared by Jari Koivisto for Project Gutenberg (EBook #52445, released June 30, 2016). The 1789 Swedish original is in the public domain.
🌲