Together with Their Superstitions Practised Therein — Pehr Fjellström, 1755

Pehr Fjellström (1697–1764) was a Swedish missionary and linguist who served among the Sami people of the southern Lappmarks for nearly forty years. In 1755 he published this short treatise — Kort Berättelse om Lapparnas Björna-fänge — the most detailed contemporary account of Sami bear-hunting ceremonies ever written. The text draws on decades of firsthand observation, and its honesty about the difficulty of obtaining the information is itself a testament to the secrecy with which the Sami guarded their sacred practices.

The bear occupied a unique place in Sami cosmology. Called passe vaisje — "holy beast" — it was spoken of only in a sacred ritual language distinct from everyday Sami speech. Its killing triggered an elaborate ceremonial cycle: songs, brass-ring rites, gender-separated consumption, anatomical bone burial, and purification runs through fire. At the heart of the tradition lay an origin myth — the story of three brothers, a hated sister, and the bear who became her husband and arranged his own death, teaching humanity through his sacrifice how the ceremonies must be conducted.

This text was reprinted in 1905 in Jägaren, a Swedish hunting annual, with footnotes by Hugo Samzelius providing Lule Sami linguistic variants. No previous English translation is known to exist. Translated from the Swedish by the New Tianmu Anglican Church.

The Nature of the Bear

Among the wild beasts that dwell in Norrland and the Lappmarks, the bear is counted the most remarkable, and is not regarded by the Lapps as a harmful animal — since he seldom does their reindeer damage — but rather as an advantage to have upon one's tax-lands, inasmuch as they derive no small profit from the felling of bears. That the bear has a peculiar nature, distinct from other wild animals, may be observed among other things from the fact that although he is a predatory creature that does harm to other animals, he yet needs no sustenance the entire winter through, but lies without the least food from the time he enters his den or hollow in mid-November until Tiburtius Day in the Old Calendar, when according to common report and ancient experience he goes out, whether there be much or little snow. His den he digs in hills and slopes, or else on flat ground beneath stones and roots; he beds himself underneath with boughs of spruce, pine, or birch.

Before he enters his winter quarters, he lies outside the hollow for such a time until he has emptied from his entrails all excrement. Then he seeks out an anthill — in which there is always resin, together with pine and spruce needles — and chews it all together and swallows it; these then harden like plugs, one after another, at the end of his gut, and after he is felled they must be pressed out by force, for they have become hardened there. When it happens that he is frightened from his hollow and dares not keep it for his winter quarters, but must either dig a new one in some other place or lie out in the open, he nonetheless retains the aforesaid plugs so long as he does not intend to eat.

"Lying in the open" is said of those bears that have no hollows, but break together spruce or pine boughs and lay them by some great stone or root that stands entirely upraised from the ground. Upon this they lie down and let the snow cover them, and so remain lying until, like the others, at the accustomed time in spring they must go out and seek their food. To such winter quarters they are driven, as was said, when they have been frightened from the hollow they had previously dug, and either dare not dig another — having perceived that folk have gained some knowledge of them — or else have gone about so long that the ground has frozen so hard that they cannot dig a hollow. Such a bed they are also forced to choose when their hollows are in such a place that water, from strong thaw in winter, flows into the hollow and thus disturbs them.

As soon as the bear has gone from his quarters at the accustomed time in spring, he needs food after so long a fast — which, however, at first and before leaves and grass have grown, is lean enough for him, for he must content himself with old fallen leaves and ants, which he lets crawl into his mouth. The aforesaid plugs he then casts off at once; some say he also rubs them off by force, riding and dragging himself with his feet on his hindquarters until they loosen and fall off.

The Hunting of the Bear

As for bear-hunting, it may take place in autumn as well as in winter and spring. The surest method, however, is when the bear is tracked and encircled in autumn — which cannot happen every year, but only when snow falls early enough in autumn and before the bear has managed to enter his winter quarters, so that his tracks may be seen. Then hills and such country are encircled where the bear is believed to have halted to make his quarters. If the snow remains, he is encircled two or three times so that the circle grows ever smaller, that he may the more easily be found again after the snow has grown so deep that he may be safely attacked. If fortune so arranges it that during the encirclement they come so near as to get the hollow in sight, the bear is attacked at once; and that he may not escape, a thick stake or pole is cut and set crosswise over the hole to the hollow, so that when the bear rushes up to bite and drag the stake in, he is either shot, or killed with axe and spear — which has often been done by a single man, who with one hand holds the stake before the hole and with the other kills the bear.

When it happens that the snow melts away after the first encirclement, one cannot be certain that the bear has stayed within the circle. For besides the fact that he may intend to dig his hollow in some other place, the right time may not yet have come at which he must go to winter quarters; moreover he has some natural sense of whether winter will become settled sooner or later. Often are those who encircled the bear also deceived in another way — namely, if the bear who has either dug his hollow or intends to dig it gets the least knowledge of folk, he goes out of the encirclement stepping backward in the same track he walked forward, without those who encircle him being able to observe it, and so makes his winter quarters at another place where no one believes or expects.

Should it happen that the bear is discovered to have gone out of the encirclement in the aforesaid manner, he may well be tracked again and encircled in another place, if the snow otherwise remains. But should it melt before the bear has either managed, or been able on account of the frozen ground, to dig himself a new den, he is often wont on bare ground to go to his former den which he left, and there gain a secure rest, since it cannot be observed until he goes out from it in spring in the usual manner.

Although the surest bear-hunting is, as was said, when he has been encircled, it nonetheless happens far more often on other occasions; for if no more bears were felled than those that had been encircled, a great many would keep their lives. Other occasions for felling the bear are when he is in winter frightened from his hollow by reindeer, or when the Lapps, who on their skis run far about through forests and hills, find some sign that the bear has his den in the neighbourhood. Signs of this are trees from which the bark has been scraped, and twigs broken off the previous autumn, which give to know that the bear has his den nearby. Good dogs also contribute to this, for they often track down the bear's whereabouts.

In spring, after the bear has gone out from his winter quarters, he is also very often felled — namely when the snow is still deep and the weather so arranges that the crust does not freeze harder than to bear men running on skis, but breaks for the bear. But if the crust freezes so hard as to bear the bear, then he passes free — unless good dogs drive him until, to save his feet which from the crust become skinless and sore, he must either slow his pace or take flight up into some great tree, whereupon he is shot without difficulty.

It is to be noted that no one fells a she-bear that has unborn young remaining alive in her; for as soon as she gains knowledge of folk, she casts her offspring from herself, whether it be of greater or lesser growth, and eats it up. But if she has already given birth before she is discovered by folk, the cubs remain in the den, even if they were newborn and had not yet received eyes.

Division of the Kill

Among the Lapps there is a generally accepted law that upon whose tax-land the bear is felled, that person receives his share in the same, whether he was present or not. If he was present himself, he takes first, as landowner, his particular portion of the bear, and then an equal share with the others who were his companions and comrades.

The Ceremonies Begin

Up to this point and at the felling of the bear, no ceremonies may be used, since each person is then obliged to conduct himself as occasion and circumstances permit.

Schefferus in his Lapponia, page 231 and following, who has likewise written about the Lapps' bear-hunting, relates that the Lapp who encircled the bear calls together the nearest of kin and friends when the bear is to be caught, as to a great feast; they have the drum beaten to gain knowledge of the bear's whereabouts. He who encircled the bear is to go first, carrying a stick in his hand upon which a brass ring is bound, and then each in his order. Whether this was customary in former times, and particularly in the Lappmark where the Parish Minister Samuel Rehn lived — from whom Schefferus received the most of what he wrote about the Lapps — that one cannot say for certain. But of such things in later times and in the southern Lappmarks nothing has been heard; it seems, too, that such circumstances are of less account. For if the divining drum could reveal the bear's whereabouts, that could be done at any time and without the bear being encircled. That he who encircled the bear should go first is not strange, however, for without him the others know not where the bear is to be sought.

The Holy Beast and Its Sacred Language

But after the bear is felled, many and almost incredible superstitious things are practised. As great a contempt as they have shown toward the wolf — which they have held to have received its body from the Evil One but its life from the Creator of All — so great an honour have they also shown toward the bear, as a beast they have held to be the holiest. Therefore he is also called passe vaisje — a holy beast. He has among the Lapps also other names, such as Puoldekats (Mountain-Dweller), Puolde pådnje (Mountain Old Man), Puoldaja (Mountain Grandfather), Puoldossek (Mountain Scurf), Puoldtsobbo (Mountain Toad), ruemsek, Tarffok, and others.

As the bear has his peculiar names, so also peculiar words are used — distinct from the Lapps' common speech — both for all the bear's limbs and in everything that pertains to their songs, ceremonies, and the whole proceeding they practise in the affair. Here shall be named only some words, both as they are used in plain Lappish and common speech and as they are changed when it concerns the bear. Such words are either borrowed from other languages, or even if they are pure Lappish, they have their peculiar meaning.

The Bear Vocabulary

In this manner all the remaining limbs — indeed every bone and joint in the bear — have their peculiar name, separate from common Lappish.

The Source of the Ceremonies

Now one cannot sufficiently wonder whence these people took such a superstitious custom, particularly at the felling of the bear and not of other animals, and regarded it as so indispensable that without it they expected no success in overcoming the bear.

That among all peoples there have been all manner of superstitions practised as indispensable is well known. But whence it all took its beginning is a matter harder to trace. One knows that among common folk one thing and another has been practised, for which they themselves can give no other reason than that they saw their forefathers do so — which still in many respects and on certain occasions may be practised without their knowing why they do it so or so.

Thus it has been held that all that was practised by the Lapps at their bear-hunting came about in the same way, by mere custom and according to the accepted usage of their forefathers. For although it has been known from long ages that many and various ceremonies and follies were used on such occasions — which have perhaps been noted piecemeal by others rather than regularly and fully recounted by the Lapps themselves — the principal cause of it all has been kept silent, and by themselves held for such a secret as ought not to be revealed to foreign peoples, either from superstition that something would thereby go amiss, or that they would be kept from and hindered in their accepted practice.

I freely confess that although I have lived among this people for nearly forty years, and thus had opportunity to learn and gradually correct their various follies, that which concerns their bear-customs has been far harder to learn than anything else. This I hold to have come about more from their being ashamed to reveal their foolish practice than from devotion, as an indispensable matter, to carrying it out with the same superstition as their forefathers. Yet one cannot free all of them even now from the charge that some of these superstitious customs may still cling to them, to some more, to some less.

The Origin Myth

To come now to the very principal cause, why the Lapps believed themselves to have weightier reason to proceed in a peculiar manner when they had felled a bear — it shall have flowed from the following circumstances, namely:

Three brothers had a single sister, who was so hated by her brothers that she was forced to take flight into the wilderness. When she was exhausted, she at last happened upon a bear's den, into which she entered to rest. To the same den also came a bear, who after closer acquaintance took her as his wife and begot with her a son.

After some time, when the bear had grown old and the son had grown up, the bear is said to have told his wife that for old age he could no longer live, and would therefore go out upon the first snow in autumn, so that her three brothers could see his tracks and thus encircle and kill him. Although his wife sought to prevent this by all means, the bear would not be persuaded, but did as he had said, so that the three brothers were able from his tracks to encircle him.

Hereupon the bear commands that a piece of brass be fastened to his forehead — as a sign both that he might be recognized from other bears, and that his own son, who had now also gone from him, should not kill him.

After deep snow had fallen, the three brothers followed to fell this bear, whom they had previously encircled. Then the bear asks his wife whether all three brothers had been equally hostile to her. She answered that the two elder had been harder against her, but the youngest somewhat milder.

When these brothers came to the bear's den, the bear springs out and falls upon the eldest brother, biting and wounding him most grievously, then goes unharmed straight back into his den. When the second brother comes, the bear runs to meet him likewise and harms him in the same manner as the first, and so goes back into his den again.

Then he commands his wife to take hold of him about the body. After she has done so, he goes on two feet, carrying her out of the den.

She then commands her youngest brother to shoot him — which was also done.

The aforesaid wife now seats herself some distance away, covers her face — as one who had not the heart to see the bear shot and to be skinned — yet peeps with one eye upon it. Hence is said to have come the custom that no woman may look upon the bear or the bear-men, but only with covered face and through a brass ring, of which more shall be told below.

After the three brothers had felled the bear and all the meat was placed in the kettle to cook, the son comes. The three brothers tell him they have shot a wondrous animal that had a piece of brass in its forehead. The son says it is his father, who had been so marked with brass, and demands therefore an equal share of the bear with them. When they persistently refuse, the son threatens them: if they would not give him his share, he would wake his father.

He takes a switch, with which he beats upon the hide, saying: My father, stand up! My father, stand up!

Thereupon the meat in the kettle begins to boil so violently that it seems as if it would leap up, so that they were forced to give him an equal share. Hence is said to have come the custom that — as Schefferus relates — when the bear is felled, they drag him straight from his quarters and beat him with twigs or soft switches. Hence the saying: beat the bear with twigs. And from the brass found in the bear's forehead is said to have originated the custom that both the bear-men themselves and all equipment used in bear-hunting must be adorned with brass chains and rings.

The Ceremonies Commanded by the Bear

As for the ceremonies themselves that are used, it is said that the oft-named wife was instructed therein by the bear himself, and that she then prescribed them to her brothers as necessary, if they were otherwise to be able to overcome so fearsome a beast. The Lapps have therefore received everything by ancient tradition from their forefathers, and for that reason have been all the more earnest in preserving and practising such customs — commanded by the bear himself — as they believed that without them they not only could never overpower him, but that by neglecting the accepted custom they would sooner be overcome and harmed by him.

After the Kill

As soon as the bear is felled, all who were present push their skis over the bear, as proof that they have overcome him — and also because, if they did not, they fear the bear would another time come so near as to run over their skis.

Schefferus says: when the bear is slain, they sing the first time thus — Kitulis pourra, kitulis i skada tackemis sobbi jalla, saiti — that is, they thank the bear that he has not harmed them, nor broken their staves and spears.

Then a withy is twisted and formed into a ring and set on the bear's lower jaw. The chief bear-man's belt is bound to it, whereupon he pulls three times, singing with a peculiar tone and words that he has become the master. Some also take the spear and thrust it three times back and forth toward the bear, with the same song and intent.

Then the bear is covered with spruce boughs and left lying until the next day, even if he were so near their dwelling that he could be brought home and skinned the same day. For seldom is any bear skinned and cooked in the forest or at the place where he was shot, unless the impossibility of the long road forbids bringing him home to their dwelling.

The Homecoming

When they come so near their dwellings that they may be heard, they begin with a song customary at this occasion, so that those at home may understand that the bear is felled. Then all the women at once dress themselves in their finest holiday clothes and silver adornments, and in their way answer likewise with song, welcoming both the men and the slain beast. Such a song is called the Sides song.

The chief man then twists a supple withy and makes a ring on its end — this withy is called the Söive rise. With it he strikes the outside of the hut three times, directly before the door, and says Söive ålma if it is a male bear, or Söive neit if it is a she-bear that is slain. Some thereafter give the bear-man and his wife this name.

Hereupon all enter — not through the proper door, but opposite the door, through the påssjo (the back of the hut, considered the place of honour), where they lift up the tent-cover and so step in, and likewise let the dogs that followed enter by the same way.

The women, now seated in the aforesaid finery, all together and in an instant cover their heads with a cover of wadmal, linen, or cloth. When they are to look upon the bear-men, they do not do so with uncovered face, but each takes a brass ring, which she holds before one eye, through which she looks — and at the same time spits chewed alder bark in the eyes of all the bear-men, and upon the dogs as well. They have also beforehand besprinkled and rubbed their own eyes with alder bark.

After this besprinkling, the women adorn all the men with brass rings and links of brass chain strung on thread, which they bind about the men's necks, one hand, and one leg within the trousers. All this is called Kaltek. The aforesaid twisted withy is now given to the Söive-neit, or the bear-man's wife, who keeps it in a linen cloth until the bear's tail is cooked and shall be eaten, of which more shall be told below.

The Feast

After all this is done, food is brought forth — the best, and the most delicate by their taste. The bear-men eat by themselves, and the women by themselves. Nothing further is undertaken that day; all lie down to rest, each with his adornments still upon him. Yet they do not lie with their wives, but each by himself — and this continues for three nights thereafter. Schefferus says that no Lapp may come to his wife for three days, and he who bore the spear and the brass ring may not come to his wife for five days.

Bringing the Bear Home

On the second day, preparations are made for bringing the bear home. Some of the bear-men stay at the dwelling to construct a new hut — a shelter of split boards covered with spruce boughs, called the qwertek. The other men bring the bear home, but the reindeer that draws it must also be adorned with brass rings and chain strung on thread, bound about the reindeer's neck. When they come home, the women sing: Blessed are you who bear such adornment.

Schefferus says that the men sing on the way as they bring the bear home: paha talcki odtjo, i paha talchi faronis — that is, they pray the bear not to send bad weather on their journey.

With the reindeer that brings the bear home, no woman may ride that year. Nor is the bear brought by the way on which women have knowingly walked; nor may any woman walk in the bear-men's footprints so long as the whole proceeding lasts.

The Skinning

The bear is brought under the shelter built for the purpose, which is also adorned with rings plaited of shoe-hay. The bear is laid open. A funnel or cone made of birch bark, filled with chewed alder bark, is placed under his nose. Before he is cut open, chewed alder bark is spat along the length of the bear, and also into his hindquarters.

Knives, axes, kettles, dishes, and all the vessels intended for use on this occasion are also adorned in the oft-named manner with brass. Brass rings and chain are likewise laid upon the bear's head as ornament.

During the skinning itself, nothing is silent; they sing now of this, now of that — such as whence the bear is come, inventing places nearer or farther away: countries, mountains, islands, and so forth. Schefferus says they sing: ålmani påti Sverigeslandist, Polandist, Engelandist, Frankrikist — that is, "A man has come from Sweden, Poland, England, France."

He also says such a song takes place when the bear meat is cooked and carried by two men to the women, who then answer with their song in the same manner. They sing of the honour they now show the bear, with the request that he would proclaim it to other bears, so that they too may willingly let themselves be caught.

They sing also in the manner of guessing what those who are in the everyday hut are doing, and if they hit upon the right thing, it is counted a fortunate omen. The doings of those at home are reported by children, who have freedom to run between the bear-men and those at home; but no woman may come to them — indeed, not even see their proceedings — only children and girls who are not yet grown to womanhood.

The Bear-Song

That many more such follies are undertaken is likely, but not possible to explore in detail. For the so-called bear-song is not likely the same among all, nor of the same content, nor such as they have previously learned and prepared themselves to sing in order. Rather, it is adapted to the circumstances of the bear-hunt itself, as well as to the Lapps' own conditions. Moreover, since the Lapps' singing in general consists more in tone, voice, and sound than in words — so that they may sing a long while without a word being heard, and when words are finally used, it is done with few words, either when they begin their song or when they end it, and that mostly with plain speech rather than singing — those who are practised in it can tell whether it is a song of joy, lament, love, or congratulation.

So also is it held that their bear-song is made more with voice and sound than with words. And even if their song were made with plain words, these are such as are unusual and unknown in common Lappish speech, and can therefore be understood by no one, however skilled in their language, save those who are learned and practised in their superstitions.

The Butchering and Cooking

After the bear is skinned amid singing, the meat is cut from the bones — yet so that neither any bone is broken nor any vein or sinew, by their understanding, cut off. All the meat is cooked at once, if the kettle is large enough to hold it all; otherwise no more of the bear is skinned than the kettle can hold, and when that is cooked, the skinning continues.

The first thing cooked is the blood, which is poured out as soon as a large enough opening in the bear has been made for it to be taken out. Some fat is put in, and when it is cooked it is eaten at once, before any other meat is cooked.

The head is left unskinned. The throat and all the entrails hang uncut from the head until all the rest has been cooked. When the head is skinned, the thin and hairless skin from the front of the bear's nose is cut off, and he who skins the head binds that piece of skin to his own face. Then the head, with all the entrails more or less cleaned, is lifted into the kettle to cook, though they still hang uncut from the head.

Schefferus writes that while the bear meat cooks, they sit on both sides of the fire, all in their order, so that one may not step into another's place: foremost sits he who encircled the bear, next he who beat the drum, next he who first shot the bear, and then on the left side the woodcutter and the water-carrier. Whether it was thus in former times and in the Tornio Lappmark, one can neither deny nor affirm, inasmuch as in later times and in the southern Lappmarks no knowledge or information thereof could be obtained.

While the bear meat cooks, careful watch must be kept that the kettle does not boil so hard that any broth splashes into the fire — which is counted unlucky. Yet it is not permitted to still the boiling kettle with water or by removing the fire. Instead, the chief man sends at once someone to the hut where the women stay, to inquire whether they are engaged in any unseemly activity inappropriate to so solemn an occasion, which is believed to have caused the kettle to boil too hard. If no reasonable cause is found among the women, the aforesaid chief man begins a peculiar song suited to the circumstance, by which the raging kettle must calm itself and boil gently.

Although all the bear meat is cooked at once, it is not all cooked without distinction in one and the same pot or kettle. The front part of the bear is cooked in one, and the hindquarters in another, for the reason that women may not eat from the front part — or further forward on the bear than approximately as far as the wife reached with her arms when she embraced the bear as he carried her out of the den, as was told before. Thus it appears to be either a printing error or a misunderstanding, what is set forth in Schefferus's Lapponia: "Nothing is given to the wives from the hindquarters, but from the front part" — since this seems contrary to the very principal cause of the Lapps' superstition at the bear-hunt.

When the meat is cooked, it is divided — as Schefferus relates — between men and women, by the Lapp who has the spear and the ring and who also encircled the bear. Next thereafter he says the drum-beater shall be the steward, and shall portion out the meat and fat.

Otherwise, the men eat by themselves at the place where the bear was skinned and cooked, and the women's portion is carried to their everyday hut. Then they look through a brass ring at those who carry the meat, spraying alder bark over them as well as over the meat. In the same manner they look also at the children who had been with the men where the bear was cooked, and say: Själest mo — that is, "adorn me."

The first morsel of bear meat the women must either let fall through a brass ring, or else hold the ring before the mouth and through it take the first morsel to eat.

Last of all, the bear's tail or stump is brought in — unskinned, cooked with some attendant fat. The Söive-neit, the bear-man's wife who had kept the aforesaid twisted birch ring in a linen cloth, now brings it forth, and all the women and children present fasten upon it some ring or piece of brass chain. After they have eaten what could be eaten and sucked out all the fat clinging to the hair on the bear's tail, it is bound fast with the newly adorned birch ring and handed over to the men, who keep it to be buried along with the other bones, as shall be told.

Hereupon all the women cover their faces, and then are kissed by the men, and thanked for having been undisturbed in the honouring of the bear. But no grace is said, either before or after the meal, when bear meat is eaten. Nor do they use the least salt. Not that they could not or would not eat salted food in general — which unreasonable and unfounded notion many harbour about this people, as if they never salt their food, when in fact one may say with all certainty that they salt their fresh food as strongly, if not more so, than any other people. But that they do not use salted meat or fish is true; their continual wanderings do not allow it — yet they can well eat salted meat and fish when they get it. Another matter is that the Lapps do not use salt when it has simply run out and they have no means to get it; then necessity forces them to eat unsalted food, and such a fate can befall any people, and then it is rightly said that they eat no salt — indeed, nor bread, for that too may perhaps not be found.

The Purification and Return to Wives

After all this is done, all the men go to the place where the bear was cooked and rest there until they receive leave to return to their wives — which does not happen until they have first undergone purification.

Their purification is done thus: after all the men, and those who were present when the bear was slain, have washed themselves in strong lye of birch ash, they run three times around the posts set up at the place where the bear was cooked, and then in through the proper door of the everyday hut, and straight out again, and back in, and then out again through the påssjo or back door. During this running they imitate the bear with their sounds.

Then the wife of the man who shot the bear is to catch them with mittens on her hands, asking how long? — meaning, until another bear is felled. They answer: "Until the next spring." She answers: "That is too long!" They then say: "Very well, let it be this spring."

Others perform such a run around the everyday hut itself, which has beforehand been laid about with spruce boughs. They then go into the hut and run around the hearth, which is always in the middle of the hut, and then it proceeds in the aforesaid manner.

Others again, who do not run around the hut, go in through the påssjo or back door and leap straight over the fire and out through the proper door, and roll on the ground — and this is done three times, one after another; and then they are caught in the manner already told.

Schefferus describes it thus: when the Lapps, after three days, are to receive leave to return to their wives, they each in turn take hold of the chain that hangs over the fire on which they hang their cooking kettles, and leap three times over the fire. Thereafter they spring one after another out through the hut door, and then the women sing: todne kalka kaino odtio — that is, "you shall have a shovel full of ashes on your legs." With this the men are, as it were, cleansed before they may come to their wives.

The Bone Burial

Since no bone in the bear is broken or hewn apart, neither are they thrown away like the bones of other creatures. They are carefully gathered so that the very least is not lost, and are preserved in the following manner:

A pit as long as the bear had been is dug at the place where he was cooked. Soft and fine birch twigs are laid in the pit as a bed. Upon this are placed all bones and joints in the order and position in which they were in the living bear.

The piece of skin that was cut from the bear's nose and had been worn until now by the man who skinned the head is now laid in its proper place where it had been. Likewise the aforesaid bear's tail-stump, which is now also laid in its proper place — though first the brass rings and chain-links that the women had fastened to it are removed. These are not returned to them, but kept to be placed as an ornament and aid upon the divining drum.

The birch-bark funnel with alder bark that had stood under the bear's nose when he was skinned is now also placed in the same position. Finally, logs as long as the pit are split and placed over it as a tight cover, and spruce boughs are spread on top, so that no beasts may disturb or scatter the bones.

Some dig not a long but a deep pit, and lay the bones in their order beginning from the bear's hindquarters and upward, with the head and its alder-bark funnel uppermost.

When it happens that Swedish folk are in company with the Lapps at the bear-hunt — when the Lapps cannot or will not use their customary ceremonies — and the meat is divided between them, and the bones are both broken and follow with the meat without regard, then the Lapps cannot obtain other bones than those that fell to their lot. Yet they bury even the bones that fell to their lot in the aforesaid manner and in their order, and where bones have been taken by others they let the space, after careful calculation of distance, be empty, whether on one side or the other of the bear — wishing for their part to commit no offence against this animal, let it fall upon those who do it. They thus expect to be excused by the bear to the best.

When they have set all the bones in their order, they address the bear, recounting what honour has been shown him in all respects, so that bears need not fear or set themselves on the defensive, but willingly let themselves be caught.

The Hide Ceremony

Now remains the hide, which until now has lain in its place covered with spruce boughs, with brass rings and chain fastened at the head.

No woman has yet seen it, nor may she see it, until the following ceremony has been performed upon it — namely:

After the hide has been stretched upon a stake lengthwise and with small sticks crosswise, and rubbed with alder bark, it is set either in a snowdrift or against some stump or tree, not far from the hut.

Then all the women must bind their eyes before going out of the hut. When they have come out, a bow or chopped alder sticks are given them in hand, with which they are to shoot or throw at the hide, which they cannot see. They are only told which way to turn. She who then hits the hide is counted the most praiseworthy, and it is held that her husband shall next fell the bear. If she is unmarried who hits the bearskin, it is counted to her as all the greater honour, and a certain sign that she will get a fearless bear-man for a husband.

Hereupon the covering is removed from their eyes, and then they all, through a brass ring, look upon the hide — and so the whole proceeding is ended. The rings fastened to the hide are not removed until it is dry; some let them stay until the hide is carried to be sold.

Schefferus has the following about the bearskin: the wife who first hit the bearskin shall sew upon cloth as many crosses of tin wire as there have been bears slain, which she shall hang about the neck of all the Lapps who were present at the killing. These crosses the Lapps shall let hang about their necks until the evening of the third day at sunset. Likewise they hang a sewn cross upon the reindeer that drew the bear, which remains hanging there until the reindeer tears the ribbon apart.

The Author's Closing Reflection

In closing, it should not be left unmentioned that what has been set forth in this account as savouring of a heathen superstition ought not to be taken as if I were claiming that the whole Lappish nation had any common part therein. Rather, one must grant this people the acknowledgement that since they, through the growth of Christianity, have become convinced of the unreason in which their forefathers were mired, the greater part of their former practices has diminished. What may still be observed here or there is done generally — as among them as among others — more from mere custom and a thoughtless following of ancestral ways than from any superstitious thought or meaning.

This is also the reason why so much variation is now found herein, according to the differences of places and the enlightenment of which one has hitherto received a greater, another a lesser measure. In the meantime there is no doubt that such suspected practices — which have now either been entirely laid aside or are but pale imitations, or are sparingly used in confusion and disorder — shall with time fall into general oblivion, when the Most High grants grace thereto, and a Christian authority does not weary of furthering to completion the most praiseworthy measures that in past years have been undertaken for the enlightenment of this people, so long left in darkness. In such a most desired and fortunate event, all that is called unreason, superstition, and vain belief shall, together with other offspring of unbelief, of itself give way before revelation — as chaff before the wind.

Colophon

Source: Pehr Fjellström, Kort Berättelse om Lapparnas Björna-fänge, Samt Deras der wid brukade widskeppelser (A Brief Account of the Lapps' Bear-Hunting, Together with Their Superstitions Practised Therein), 1755. Reprinted in Jägaren, Nordisk Årsbok för Jakt- och Naturvänner, 11th annual, 1905, edited by Hugo Samzelius, with editorial footnotes.

This is the most detailed eighteenth-century account of Sami bear-ceremony traditions in existence. Fjellström served as missionary among the southern Sami for nearly forty years and drew upon decades of firsthand observation. The text preserves a complete sacred bear-vocabulary, the foundational origin myth from which all bear ceremonies derive, and meticulous descriptions of every ritual stage from the kill through bone burial and purification. No previous English translation is known to exist.

Translated from the Swedish by the New Tianmu Anglican Church, 2026. Translated by Yuma (Tulku), independently from the 18th-century Swedish original.

🌲

Source Text: Kort Berättelse om Lapparnas Björna-fänge (1755)

Ibland andra vilda djur, som i Norland och Lapmarkerne vistas, räknas Björnen för det besynnerligaste, varder ock af Lapparne ej aktadt för något skadedjur (emedan han sällan gjör deras renar skada) utan heldre för en förmån, at hafva sådana på sina skatteland; emedan de af björnars fällande ej ringa fördel hafva. At Björnen har en besynnerlig och ifrån andra vilda djur skiljaktig natur, skönjes ibland annat jämväl der af, at ehuru han är et rofaktigt djur, som gjör skada på andra Kreatur, behöfver han dock ej uppehälle hela vintren öfver, utan ligger utan den ringaste föda ifrån den tid han om hösten i medio Novembris ingår i sitt hide eller kula, alt til Tiburtii dag Stil Vet. då han efter allmän saga och gammal ärfarenhet går ut, antingen det är mycken eller liten snö. Sit hide gräfver han i berg och backar, eller ock på jämn mark under stenar och rötter; bäddar under sig med ris af gran, tall eller björk. För än han ingår til sit vinterlägre, ligger han utan före kulan så lång tid, och til des at han uttömt af sina inälfvor, alt excrement: sedan söker han någon myrstack, i hvilken altid finnes kåda, samt tall- och granris, det han alt tuggar tilsamman, och sväljer, hvilka sedan såsom en stopp tre efter hvarandra fastna i hans tarmända, och måste sedan han är fälder, med makt krystas ut, emedan de der hårdnat. När så händer, at han blir skrämd utur sin kula, och ej dristar at behålla den samma til sit vinerläger, utan nödgas, antingen til at grafva en ny på någon annan ort, eller ock lägga sig på brått, behåller han dock ofvannämnde stoppar, så länge han ej ärnar äta. På brått säjas de Björnar ligga, som ej hafva sina kulor, utan bryta tilhopa gran- eller tallris, hvilket de lägga vid någon stor sten eller rot, som hel ifrån jorden är uppvindad; hvar på de lägga sig, och låta snöga öfver sig, och blifva så liggande tils de såsom andra på vanlig tid om våren måste gå ut, och söka sig föda. Til et sådant vinterläger blifva de föranlåtne, som sades, af det de blifvit skrämde ifrån den kula de förut sig grafvit, då de antingen ej dristat sig at grafva någon annan, sedan de märkt at folk hafva fått någon kunskap af dem; eller ock hafva så länge gått, at marken blifvit så hårdt tilfrusen, at de ej mäkta grafva kula. Et sådant läge nödgas de ock välja, när de hafva sina kulor på sådant ställe, at vatn, af starkt töväder om vinteren flyter in i kulan och dem således oroar.

Så snart Björnen den vanliga tiden om våren gått utur sit läger, behöfver han nu efter ett så långsamt fastande föda, hvilken dock i början och förrän löf och gräs växer, är för honom nog mager: ty han måste benöja sig med gammalt nedfallet löf, samt myror, dem han låter krypa sig i munnen. De omtalte stoppar fäller han tå straxt bårt; somlige säja at han ock med makt gnider dem bårt, i det han åker och drar sig med fotterna på bakändan tils de lossna och bortfalla.

Hvad björnafänget angår, så kan det så väl höst, som vinter och vår-tid skie. Det vissaste är dock, när han blir ringad om hösten: hvilket dock icke alla år skie kan, utan allenast då, när snö om hösten faller så tidigt, och för än Björnen hunnit gå i sit vinterlägre, at spor efter honom kunna synas; då bärg och sådant land omringas, hvar björnen förmenas stadna, at slå sit lägre; blir snön liggande, omringas han 2 a 3 gånger, at omkretsen blir alt mindre, på det han dess lättare må igenfinnas, sedan snö blifvit så djuper, at han med säkerhet kan angripas: Fogar lyckan det så, at de under omringandet komma så nära, att de få kulan i ögnasikte: då angripes Björnen straxt, och at han ej måtte slippa ut, hugges en tjock stake eller stör, som sättes tvärs öfver hålet til kulan, at då Björnen rusar til, at bita och draga staken in, blir han antingen skuten, eller med yxa och spjut dödad, hvilket ofta skiedt af en enda Karl, som med ena handen håller staken för hålet, och med den andra dödat Björnen.

När så händer, at snön efter första omringningen bortsmälter, kan man ej vara säker at Björnen inom den gjorda omkretsen stadnat: ty förutan det, at han kan vara sinnad at grafva sin kula på någon annan ort, så kan ock den rätta tiden ännu ej vara inne, på hvilken han bör och måste gå til vinterlägre; dessutom har han ock någon naturlig känning, antingen vintren för eller sednare blir ständig. Ofta blifva de, som ringat Björnen, jämväl bedragne på et annat sätt nemligen om Björnen, som sin kula antingen grafvit eller ock ärnar grafva, får den ringaste kunskap af folkt så går han utur omringningen, stigandes baklänges tilbaka i samma fjät, som han gått fram, utan at de, som honom ringa, kunna det märka, och slår så ut vinterlägre på et annat ställe, der man hvarken tror eller tänker.

Skulle så hända at Björnen blifver rögd, at han på ofvannämnde sätt gåt utur omringningen, då kan han fuller efterspanas, och på et annat ställe ringas, om snön eljest blifver qvarliggande; men skulle han bortsmälta för än Björnen antingen hunnit, eller ock kunnat för den tilfrusne jorden, grafva sig nytt hide, så plägar han ofta, på bar mark gå til sitt förra hide, som han lämnat, och kan således der få säker hvila, emedan det ej kan märkas, för än han om våren der på, efter vanligheten gåt ut.

Ehuruväl det vissaste björnafänget är, som sades, när han blifvit ringad, så skier det likväl mycket oftare vid andra tilfällen; ty om ej flere Björnar blefve fälde, än de, som blifvit ringade, så skulle ganska många behålla lifvet. Andra tilfällen til björnens fällande är då han antingen om vintertid blifver af renar skrämder ur sin kula; eller ock Lapparna, som på sina skidor löpa vida ikring skogar och bärg, finna något tekn, at björnen der i negden har sit hide. Tekn der til är: trän af hvilka barken blifvit afskafven, och qvistar hösten förut afbrutne, som gifver til känna, at björnen der i negden har sit hide. Här til bidraga ock goda hundar, hvilka ofta upspana björnens tilhål. Om våren och sedan Björnen gått ut ur sit vinterlägre, blifver han ock ganska ofta fäld: nemligen då snö ännu är djuper, samt vederleken så fogar sig, at skaren ej blifver hårdare tilfrusen, än at han bär skidlöpande karlar; men bryter för björnen; men blifver skaren så tilfrusen, at han bär björnen, då passerar han fritt, utan s& skier, at goda hundar drifva honom, til des han, at conservera sina fötter, som af skaren blifva hudlösa och såra, nödsakas antingen at sakta sit lopp, eller ock taga sin undanflykt up i något stort trä, då han utan möda blifver skuten.

Det är til märkandes, at ingen fält någon Björn-hona, som haft ungar qvar i lifvet; ty så snart hon får kunskap af folk, kastar hon sitt alster af sig, antingen det är af större eller mindre växt, samt äter det sielf up. Men har nog ynglat för än hon af folk ärtappas, så blifva ungarna qvar i hide, om de än vore nyfödde och ännu ej fått ögon.

Ibland Lapparne är en i almänhet vedertagen lag, at på hvilkens skatteland björnen blifver fäld, den får ock sin lott i den samma, antingen han varit med eller ej; har han sielf varit med, tar han först såsom landägare, i Björnen sin särskilte lott, och sedan lika lott med de andra, som varit hans medföljare och kamerader.

Här tils och vid Björnens fällande, kunna inga ceremonier brukas; emedan hvar och en då är föranlåten at skicka sig efter som tilfället och omständigheterna det medgifvit. Schefferus i sin Lapponia, pag. 231. Seq. som jämväl om Lapparnas björnafänge skrifvit, berättar, at den Lappen som ringat Björnen, kallar tilhopa närmaste af släkten och vännerna när Björnen skal fångas, såsom til et stort gästabud, det de låta slå på trumman, at få kunskap om Björnens tilhål: den som ringat Björnen skal gå främst, och hafva en käp i handen, hvar på en mässings ring är bunden, och sedan hvar och en i sin ordning. Om sådant varit brukligt fordom och i synnerhet i den Lapmark, hvarest Comministern Samuel Rehn varit, af hvilken Schefferus fåt det mästa, hvad han om Lapparne skrifvit; det kan man ej vist säja: dock har man om sådant i de sednare tider och de södre Lapmarker ej hört, synes ock, at sådana omständigheter äro mindre gällande; ty om spå trumman skulle gifva tilkänna Björnens tilhål, så kunde det altid skie, och utan at Björnen blefve ringad: at den skal gå främst som ringat Björnen, är dock ej underligit; ty honom förutan veta de andra ej, hvar Björnen skal sökas. Men sedan Björnen är fäld, äro månge och snart otrolige vidskeppelige ting föröfvade. Så stort förakt som de giordt af vargen, den de hållit före fåt kroppen af den onda, men lifvet af allas skapare, så stor ära hafva de ock bevist emot Björnen, såsom et djur, det de hållit för det heligaste, derföre han ock kallas passe vaisje, et heligt djur; han hafver ock hos Lapparna andra namn, såsom Puoldekats, Bärg tilhörig, Puolde pådnje, bärggubbe, Puoldaja, Bärgfarfader, Puoldossek, Bärgskorf, Puoldtsobbo, Bärggroda, ruemsek, Tarffok etc. Som nu Björnen har sina besynnerliga namn, så brukas ock besynnerliga och ifrån Lapparnas allmänna språk, skiljaktige ord, så väl om Björnens alla lemmar, som ock uti det, hvad deras sång, ceremonier och alt äfventyr angår, som de vid hela förrätningen hafva. Man vil här nämna allenast några ord, så väl huru de på rent Lappska och i allmänt tal brukas, samt huru de ombytas, när det talas om Björnen: och sådana ord, ära antingen tagne til läns af andra språk, eller ock om de än äro pura Lapska, hafva de dock sin besynnerliga bemärkelse.

Rent Lappska

Svenska

Om björnen

Juoikem

Sång

Siggem

Hervetet

Pryda

Själestet

Pelje

Öra

Auros

Auris

Tjalme

Öga

Naste

Stjerna

Njalme

Mun

Amse

Juolke

Fötter

Foutte

af Svenskan

Nacke

Skinn

Låtek

Vaimo

Hjärta

Jalo

Frimodighet

Tjåle

Tarmar

Carno

af Caro

Varr

Blod

Duros

det dyra

Pjärgo

Kött

Studne

Njuone

Näsa

Nas

af Nasus

Pane

Tänder

Lase

et Lås

Seipe

Svans

Happock

Tjuoppet

Skära

Skarret

af Svänskan

Kugse

Slef

Tjapse

Nipe

Knif

Kuttje

På sådant sät, hafva alla de öfrige lemmar, ja hvart ben och knota i Björnen, sit besynnerliga, och ifrån det allmänna Lapska åtskildt namn.

Nu kan man ej nogsamt förundra sig, hvadan det folket en sådan vidskeppelig sed tagit, i synnerhet vid Björnens, och ej vid andra djurs fällande, samt för så oumgängelig ansedt, at de utom dess, ej förmodat sig någon lycka til Björnens öfverväldigande.

At ibland alt folkslag varit allehanda vidskieppelse, hvilka såsom oumgängelige blifvit brukade, det är bekant. Men hvadan alt haft sin början, det är en sak, som svårare är at utleta. Man vet, at ibland gemene man et och annat blifvit öfvat, hvar til de sjelfve ej annan orsak veta at gifva, än det de sedt sina förfäder hafva så gjort, hvilket ännu torde i många mål och vid vissa tilfällen brukas, utan at de sjelfva veta, hvarföre de det, så eller så giöra. Så har man ock hållit före, at alt hvad af Lapparne vid deras björnafänge blifvid föröfvadt, på samma sät af blott vana, och efter deras förfäders vedertagna sed, skiedt Ty fastän det ifrån långliga tider varit bekant, at mångahanda och åtskillige ceremonier och fåfängligheter varit vid sådant tilfälle brukade, hvilka til äfventyrs mera af andra styckevis då och då blifvit anmärkte, än af Lapparne sielfva ordentligen och fulleligen berättade; så har doch hufvudorsaken til alt, blifvit förtegad, och af dem sielfva för en sådan hemlighet hållen, som ej bort främmande folkslag uppenbaras, antingen af vantro, at dem derigenom skulle något misslyckas, eller ock de ifrån sitt vedertagne bruk afhållne och hindrade. Jag tilstår gärna, at ehuru jag snart 40 år varit vistande ibland detta folket, och således haft tilfälle hvarjehanda deras galenskaper at ärfara och efter hand rätta; har doch det hvad deras Björnväsende angåt, varit långt svårare at få veta än något annat; hvilket jag doch håller före vara skiedt, mera af det de haft blygsel sit dåraktiga förfarande at uppenbara, än af tillgifvenhet, såsom en oumgängelig sak, under och med samma vantro med sina förfäder at föröfva. Ehuruväl man doch ej kan alla i allmänhet ännu frikalla, at icke något af de vidskeppelige seder torde dem vidlåda, somligom mera, somligom mindre.

At nu komma til sielfva hufvudorsaken, hvårföre Lapparne förmodat sig haft viktigare skiäl, at på et besynnerligt sätt förfara när de fält någon Björn: Så skal det härflutit af följande omständigheter: nämligen.

Tre bröder hade en enda syster, hvilken hatades af sina bröder, at hon nödsakades taga sin tillflykt i vilda marken; då hon uttröttad, änteligen råkar på ett Björnhide, dit hon ingår at hvila: til samma hide kommer ock en Björn, som efter närmare bekantskap tager henne til hustru, och aflar med henne en Son. Efter någon tid, sedan björnen blifvit gammal, och sonen upväxt, skal björn hafva sagt til sin hustru, at han för ålderdom skul nu ej längre kunde lefva, ville derföre gå ut på första snö om hösten, at hennes tre bröder kunde se sporr efter honom, och således ringa och döda honom. Ehuruväl hans hustru sökte detta på det högsta at hindra, lät björnen sig doch ej öfvertala; utan gjorde som han sagt: at de tre bröder kunde af hans sporr honom omringa. Här på befaller björnen at et stycke mässing skulle fästas i hans panna, til ett teckn at han både kunde igenkännas ifrån andra björnar; såsom ock at hans egen son, som ock nu var gången ifrån honom, ej måtte honom döda. Sedan nu djup snö fallen var, följas de 3 Bröder at fälla denna björnen, som de tilförne ringat. Då frågar björn sin hustru om alla 3 bröderne hade varit henne lika hätske? Hvartil hon svarade, at de 2: ne äldre varit emot henne svårare, men den yngste något mildare. När då desse bröder komma til björnhidet, springer björn ut, och öfverfaller den äldsta brodren, biter och sårar honom ganska illa, då björnen oskadd går straxt derpå in i sit hide igen. När den andra brodren kommer, löper björnen ock honom emot, och skadar honom på lika sätt som den förra, och går så in i sitt hide igen.

Sedan befaller han sin hustru, at fatta sig om lifvet. Sedan hon det giordt, går han på två fötter, bärandes henne ut ur hide; hon befaller då sin yngsta broder skiuta honom, hvilket ock skiedde. Den omtalte hustrun sätter sig nu et stycke der ifrån, öfvertäcker sit ansikte, såsom den der ej hade hjerta at se, det björn blef skuten, och skulle nu flås: skyttar doch med ena ögat der på. Här af skal sedan den seden vara kommen at intet qvinfolk får se björnen eller björnkarlarna, utan allenast med förtäkt ansikte, och genom en mässings ring; Hvar om nedanföre berättas skal.

Sedan nu de 3 bröderne hade fält Björnen, samt alt köttet var lagt i kittelen at kokas, Kommer Sonen, för hvilken de 3 bröder berätta, at de skutit et underligit djur, som haft ett stycke mässing i pannan. Denne säger, at det är hans fader, som med en sådan mässing blifvit teknad, och påstår derföre lika lott i Björn med dem. När de ständigt der til neka, hotar sonen dem, om de ej ville gifva honom lott, skulle han väcka up sin fader, tager så ett spö, med hvilket han slår på huden, säjandes, min fader stat up! min fader stat up! deraf begynner köttet i kättelen så häftigt kokas, at det syntes såsom ville det springa up, hvaraf de nödsakades at gifva honom lika lott med sig. Här af lärer den seden vara kommen; om så skier som Schefferus berättar. När björn är fäld, draga de honom straxt utur sit läger och slå honom med ris eller mjuka spö: der af ordspråket: slå björn med ris: Af den i björns panna fundna mässing skal dock det haft sit ursprung, at så väl björnkarlarna sielfva, som alt redskap, som vid björnfänge brukas, måste med mässing käd och ringar beprydas.

Hvad nu sielfva de brukade ceremonier vidkommer, så säjes at den ofta nämde qvinnan blifvit af björnen sielfvan derom undervister, hvilka hon sedan föreskrifvit sina bröder, såsom nödvändige, om de annars et sådant grymt djur skulle kunna öfvervinna: hafva altså Lapparne af gammal tradition alt af sina förfäder fått, och derföre så mycket angelägnare varit til at bibehålla och utöfva sådana af Björnen sielf anbefalte seder, som de trodt, at de utom dess, icke allenast intet kunnat blifva honom öfvermäktige, utan ock vid efterlåtande af den vedertagna sed, snarare af honom öfvervinnas och skadas.

Så snart Björnen är fäld, skiuta alla de, som varit med, sina skider öfver Björn, til bevis at de honom öfvervunnit, såsom ock derföre om de det ej giöra, är fruktan at Björn en annan gång blir dem så närgången at han löper öfver deras skider. Schefferus säger: när björn är dräpen sjunga de första gången således: Kitulis pourra, Kitulis i skada tackemis sobbi jalla, saiti, h. e. de tacka björn at han ej gjort dem skada, sönderbrutit deras stafvar och spjut. Sedan vrides en vidia, hvilken såsom en ring sättes på Björnens nedra käft, deri bindes den förnämsta Björnkarlens bälte, der på han rycker 3 gånger, sjungandes med besynnerlig tohn och ord, at han blifvit öfverman. Somlige taga ock spjutet, och föra det 3 gånger af och til emot Björn, med samma sång och i samma afsikt. Sedan öfverteckes Björnen med granris, och blir så liggande til andra dagen, om han ock vore så när deras hemvister, at han samma dag kunde skaffas hem och blifva flådder. Ty sällan blifver någon Björn flådder och kokad i skogen eller på det stället, som han är skuten, så framt ej sjelfva omögeligheten för den långa vägen, förbjuder at föra honom hem til deras hemvister.

När de då komma så nära sina hemvister att de kunna höras, begynna de med en sådan och vid detta tillfälle brukelig sång, at de hemmavarande kunna förstå, at Björnen är fäld, tå alt qvinfolk straxt, kläder sig i sina bästa högtids kläder och silfverskrud, då ock desse på sitt sätt svara äfven med sång och bevälkomma både karlarna och djuret som fäldt är. En sådan sång kallas Sides låt. Den som då varit hufvudman, vrider en mjuk vidja och gjör på ändan en ring, denne vidja kallas Söive rise. Med den slår han utan på kojan, 3 gånger, mitt för dören, och säger, Söive ålma. Om det är han Björn, men Söive neit: om det är en hona som är dråpen. Somlige tillägga sedan Björnkarlen och des hustru detta namnet. Här på stiga då alla in icke igenom den rätta dören, utan gent emot dören, i påssjo, som hålles före vara främst i kojan, der de lyft up tjället, och stiga så in, samt låta de medfölgde hundar gå samma väg in i kojan. Qvinfolken som nu sitta klädde i för omtalte skrud, öfvertäcka alla tillika och uti en hast sina hufvuden. med ett täcke af valmar, linne eller kläde. När de då skola se på björnkarlarne, skier det ej med upptäckt ansikte, utan de taga hvardera en mässing ring, den de hålla för ena ögat, genom hvilken de se, och i det samma spruta de tuggad ahlbarck alla björnkarlar i ögonen, så ock på hundarna: De hafva ock tilförne besprängt och krossat sig sielfva i ögonen med ahlbark. Efter denna bestänckelse stoffera och pryda qvinfolken alla karlar med mässings ringar, och länker af mässings käd på tråd fästade, dem binda de på karlarna om halsen, ena handen och ena benet innom böxerna, detta alt kallas Kaltek. Den omtalte vridna vidjan lämnas nu til Söive-neit, eller björnkarlens hustro, som den förvarar i et linnekläde, til des björnsvantsen blir kokad och skal ätas, hvarom här nedanföre skal berättas.

Sedan alt detta blifvit förrättadt, frambäres mat den bästa och som efter deras smak är den delicatesta. Då björnkarlarna spisa för sig sielfva, och qvinfolken för sig sielfva. Sedan blir ej något vidare företagit den dagen; utan alla lägga sig at hvila, hvar och en med den prydning han fått: doch ligga de då ej til samman med sina hustrur, utan hvar för sig, som ock skier tre nätter der efter. Schefferus säger at ingen Lapp må komma til sin hustro på 3 dygn, och den som bar spödet och mässing-ringen, får ej komma til sin hustru på fem dygn.

Den andra dagen giöres anstalt til björnens hemförande: som skier på det sättet: at somlige af björnkarlarna blifva hemma at förfärdiga en ny koja, såsom et skiul, af klufna bräder, och betäckas med granris. Denna koja kallas qwertek. De öfriga karlar föra hem björnen: doch måste ock den ren som honom draga skal, beprydas med mässingringar, och käd på trå fästade, hvilken prydning bindes om renens hals: när de hemkomma siunga qvinfolken: Säll du som bär en sådan prydning. Schefferus säger: at manfolken siunga på vägen når de föra björn hem: paha talcki odtjo, i paha talchi faronis, h. e. de bedja björn, det han ej ville låta komma oväder på deras resa. Med den ren som björn hemföres, får intet qvinfolk åka det året, så föres icke heller björn den väg på hvilken qvinfolk vitterligen hafva gåt; icke heller må något qvinfolk gå i björnkarlarnes fotsporr, så länge denne förrättning påstår.

Björn föres då under den der til uppsatte kojan eller brädskiul, det ock med ringar flättade af Lappsko-höö beprydt är. Björnen lägges vidöpen, då en ryfva eller tratt af näfver giord, och med tuggad ahlbark fyld, sättes honom under näsan. Förr än han ristas upp, sprutas tuggad ahlbarck långst efter björnen, så ock honom i bakändan. Knifvar, yxor, koppar, fat, och alla de kärille, som vid detta tilfälle äro ärnade at brukas, prydas ock på ofta nämde sätt med mässing. Äfven så lägges ock mässingringar och käd på björnens hufvud til prydning. Under sielfva flåendet, är intet tyst, utan siunges nu om det nu om annat; såsom hvadan björnen är buren; då det dicktas närmare eller längre bort belägne orter, land, bärg, öjar ock så vidare. Schefferus säger at de siunga: ålmani påti Sverigeslandist, Polandist, Engelandist, Frankrikist h.e. En man är kommen ifrån Sverige, Pohlen, Engeland, Frankrike. Han säger ock, at en sådan sång skier då, när björnköttet är kokat och bäres af 2:ne karlar til qvinfolken; då ock desse med sin sång svara: ålmani påti Sveriges landist, Polandist, Engelandist, Frankrikist. Det siunges, om den heder som de nu visa emot björnen, med begäran, at han ville det andra björnar förkunna på det de ock må låta villigt fånga sig. De siunga såsom gissnings vis, hvad de som äro i deras hvardags koja hafva för händer och om de hitta på detsamma, räknas det för et lyckligit omen: deras giöremål berättas af barn, som hafva frihet at löpa emellan björnkarlarne och de hemmavarande, men intet qvinfolk får komma til dem, ja icke heller se deras förrättning, utan allenast barn och flickor, som ännu ej äro man vuxna.

At många flera dylika fåfängeligheter förehafves, är väl troligit, men doch ej möjeligit, omständeligen at utforska: Ty den så kallade björnvisan, lärer ej vara hos alla lika och af enahanda innehåll, eller sådan som de tillförne noga kunna och förut beret sig till, at i ordning siunga, utan lämpas förmodeligen efter både då varande omständigheter af sielfva björnfänget, såsom ock af Lapparnas egna vilkor och beskaffenheter. Des utan som Lapparnas sång i gemen, mera består i tohn, röst och ljud än i ord: så at de en lång stund kunna siunga, utan at något ord höres: och om det änteligen skal brukas ord, så skier det med få ord, antingen då de begynna sin sång, eller då de den sluta, och det merendels med rent uttal, men ej med siungande; hvar af dock de som der i äro öfvade, förstå, om det är frögde-, klage-, älskogs-, eller lyckönsknings sång. Så håller  man ock före, at deras björnsång, mera skier med röst, och ljud, än med ord. Skulle ock än deras sång skie med rena ord, så äro de doch sådana, som i det allmänne Lapska språket äro ovanliga och obrukelige, och derföre af inga andra, ehuru mäcktige de ock vore deras språk, kunde förstås, än af dem som i deras vidskeppelse äro lärde och öfvade.

Sedan nu björnen under sång är flådd, hugges och skäres väl köttet ifrån benen, dock at hvarken något ben blifver bräkt, eller någon ådra eller sena, efter deras begrepp blir af skuren. Alt kjöttet kokas på en gång, om kättelen eljest är så stor at han alt rymmer, i annor händelse blir ej mera af Björnen flådt, än kättelen rymmer, och när det är kokat, fortfares med flåningen. Det första som blir kokat är bloden, som blir utöst, så snart så stor öppning af björnen är giord, at den kan uttagas, hvar i lägges något ister, och när den är kokad, straxt upätes, förr än något annat kött blir kokat. Hufvudet blir oflådt, strupen med alla inälfvor hänga oafskurna fast vid hufvudet, tils alt det öfrige är kokadt. När hufvudet flås skäres det tunna och hårlösa skinnet fram på björnens näsa bort, och den som flår hufvudet binder det skinnet på sit ansikte. Sedan lyftas hufvudet med alla inälfvor, som taliter qualiter äro rensade upp i kättelen at kokas, men hänga doch ännu oafskurna fast vid hufvudet.

Schefferus skriver: Medan björnköttet kokas, sittja de på båda sidor om elden alla i sin ordning, så at den ena icke får träda i den andras rum: främst sitter den som ringade björnen, dernäst den som slog på trumman, näst honom som först skiöt björnen, och sedan på den vänstra sidan, vedhuggaren och vatubäraren. Om sålunda fordom och i Torneå Lapmark tilgåt, kan man hvarken neka eller bejaka, så vida man i de senare tider och södre Lapmarker ej kunnat der om någon kunskap och underrättelse erhålla.

Under det at björnköttet kokas, måste noga aktas, at ej kättelen skal kokas så hårt, at något spad kommer i elden, hvilket räknas för olyckligit. Doch är ej tillåtet, at städja den kokande kättelen med vatn eller eldens afförande, utan den som är hufvudman, affärdar strax någon til den koja, hvar qvinfolken hålla til, at efterfråga om de något oanständigt och vid sådant högtideligit tilfälle otjänlig syssla förehafva, som förmenes förorsakat kättelen at koka för hårt; finnes der til hos qvinfolken ej någon skälig orsak, begynner ofvannämde hufvudman en besynnerlig och i sådan omständighet tjenlig och brukelig sång, hvar af den brusande kättelen måste sig sakta och koka lagom.

Fast än alt Björnköttet varder kokadt på en gång, dock kokas icke alt utan åtskilnad i en och samma gryta eller kättel, utan framdelen af Björnen kokas i en annan, och bakdelen i en annan kättel, och det för den orsak, at qvinfolk få ej äta af framdelen, eller längre fram af Björnen, än vid pass så långt fram på honom, som qvinnan räckte med sina armar, när hon omfamnade Björnen, som bar henne utur hidet, dit hon oförvarandes var inkommen, hvar om tilförne är berättat. Lärer altså antingen vara et tryckfel, eller ock orätt fattat, hvad i Schefferi Lapponia infört är: Icke gifves något åt hustrurna af bakdelen, utan af framdelen, emedan detta synes vara emot sielfva hufvudorsaken, til Lapparnes vidskeppelse vid björnafänget. När köttet är kokadt, bytes det, som Schefferus berättar emellan män och qvinnor, af den Lapp som hafver spödet och ringen, hvilken och hafver ringat Björnen. Och näst der efter säger han. Trumslagaren skal vara skaffare, och dera sönder köttet och istret. Eljest äta manfolken för sig sielfva på det stället der Björnen blifvit flådd och kokad, qvinfolkens del bäres i deras hvardags koja: Och då se de genom en mässingsring på dem som bära köttet, sprutande ahlbarck öfver dem, såsom ock öfver köttet; på samma sätt se de ock på barnen, som varit hos manfolken der Björnen blef kokad, och säja: Själest mo. H. e. pryd mig. Den första betan af Björnköttet, måste qvinfolken först antingen låta falla igenom en mässingsring, eller ock hålla ringen för munnen, och så genom den samma taga den första betan att äta. Sidst inbäres björnsvantsen eller stubben, som oflådd med någon vidföljande fetma blifvit kokad: Soive neit, eller björnkarlens hustru, som gömde den förr omtalte vridna björkringen i ett linnekläde, tager nu fram den samma, på hvilken alla närvarande qvinfolk och barn fästa någon ring eller ett stycke mässings-käd; och sedan de ätit hvad som kunnat ätas, samt ock utsugat alt flått som fastnat i håret på björnsvantsen, bindes han fast med nysnämde beprydde björkring, och öfverlemnas så til karlarna som förvara honom at tillika med andra ben nedgrafvas hvar om sedan berättas skal. Här på betäcker alt qvinfolket sina ansikten och då kyssas de af manfolket samt betackas för det de varit obesvärade i Björnens hedrande. Men ej varder det läsit til eller ifrån bord, när björnkött varder ätet. Så bruka de ock dervid ej det ringaste salt. Icke så at förstå, som skulle de äljest i allmänhet hvarken kunna eller vela äta saltad mat: Hvilken orimliga och ogrundade tanka, många om detta folket hysa: som skulle de aldrig salta sin mat. Der man likväl med all säkerhet kan säja: at de ju så starkt om icke starkare, salta sin färska mat, som något annat folk. Men at de ej bruka insaltadt kiött och fisk, det är sant; deras ständiga flyttningar vil det ock ej tillåta, men dock kunna de väl äta insaltadt kjött och fisk, om de den få. En annan sak är åter det, att Lapparne ej bruka salt, när det nemligen blifvit alt, och de ej hafva tilgång det at få, då tvingar nöden dem at äta osaltadt mat, och et dylikt öde kan ock annat folk vara underkastadt; och då rätt säjes: at de äta intet salt, ja icke heller bröd, ty det torde til äfventyrs intet finnas. Sedan alt detta är förrättat, går alt manfolk til det stället, hvar Björnen blifvit kokad, och hvila der tils de få lof at komma til sina hustror, hvilket ej skier, utan de först undergåt rening. Deras rening skier sålunda, sedan alt manfolk och de som varit med när Björnen blef dräpen, tvättat sig i starck lut, af björkaska: Löpa de 3. gånger rundt omkring de, vid det stället der Björnen blifvit kokad, upsatte hörningar, och sedan in genom den rätta dören i hvardags kojan, och så strax ut igen, och åter tillbaka in och sedan ut igen genom påssjo eller bakdören: under detta löpandet, härma de Björnen med sitt låtande. Tå skal dens hustru som Björnen skutit, taga dem fatt med vantar på händerna, frågandes huru långt? nemligen tils en annan Björn blifver fäld. De svara: åt andra våren; hon svarar; det blir för långt til, tå säja de väl an, det må skie denna vår. Andra föröfva et sådant löpande omkring sielfva vardags kojan, hvilken tilförene med granris omlagder är, gå sedan in i kojan och löpa ikring elstaden, hvilken altid är mitt i kojan, tå det sedan på ovannämde sätt tillgår. Andra åter som ej löpa omkring kojan, gå in genom påssjo eller bakdörren, och springa så mitt öfver elden, och så ut genom den rätta dören, och vältra sig på marken, och detta skier 3 gånger hvar efter annan, och sedan skola de fasttagas, på sätt, som ofvan förmält är. Schefferus har detta sålunda: Når Lapparne, efter 3. dagars förlopp, skola få lof at komma til sina hustrur igen, då taga de hvar efter annan i den kädja, som hänger öfver elden, der på de hänga sina koke-kittlar, och springa tre gånger öfver elden, och der efter springa de, den ena efter den andra ut genom kåta dören och då siunga qvinfolken todne kalka kaino odtio; d. ä. du skal få en skopa eller skofvel full med aska på dina ben, der med blifva männerna lika som ränsade, förr än de få lof att komma til sina hustrur.

Som intet ben i Björnen blifver bråkadt eller sönderhugget, så kastas de ej heller bort såsom andre creaturs ben, utan samlas noga, så at det aldra minsta ej förkommer, och varda på det sättet förvarade nemligen. En grop lika lång som Björnen varit, blir uppkastad på det stället, der han blifvit kokad, sedan lägges mjukt och fint björkris i gropen såsom en bädd, der på ställes alla ben och knotar i den ordning och skick, som de varit i den lefvande Björnen. Den skinlapp som blef skuren af Björnens näsa, och härtils blifvit buren af den, som flådde hufvudet, lägges nu på sitt rätta ställe, der han tilförne varit; äfven så skiner ock med den omtalte björnstubben, som ock nu lägges på sitt rätta ställe: dock bortlösas först de mässingsringar och kädje-länkar som af qvinfolken dervid blefvo fästade, dem de nu ej få tillbakas, utan förvaras at sättjas såsom en prydning och hjelpemedel, vid spåtrumman. Den näfvertratt med ahlbark, som stått under Björnens näsa, tå han flåddes, sättes nu ock på samma ställe. Sidst blifva så långa klabbar klufna som gropen är, hvar med hon tätt betäckes, och der ofvan på bredes granris, at inga odjur måtte röra eller förskringra benen. Somlige grafva ej gropen lång utan djup, och lägga så benen i sin ordning, begynnandes ifrån bakändan af Björnen, och så upföre, och hufvudet med sin ahlbark tratt öfverst. När så händer at svänskt folk, äro i lag med Lapparne i björnfänget, då desse senare ej kunna eller vilja bruka sina vanliga ceremonier, så ock när köttet delas emellan dem, som varit med, och benen utan anseende både bråkas, samt ock följa med köttet, då kunna väl Lapparne ej få andra ben, än dem som på deras lott fallit. Doch begrafva de ock de ben som på deras lott fallit, på förberörde sätt och i sin ordning, och hvad af andra blifvit borttagit der låta de det efter noga uträkning och distance fela, vare sig på den ena eller den andra sidan af Björnen, viljandes för sin del ej begå något felsteg emot detta djur, det må komma an på dem som det giöra, förmodandes sig sålunda hos Björnen til det bästa blifva ursäktade. När de satt alla ben i sin ordning tiltala de Björnen hvad heder honom i alla mål är vederfaren, på det de icke måga frukta eller sätt ja sig til motvärn, utan villigt låta fånga sig.

Nu återstår huden, som härtils legat på sit ställe med granris öfvertäckt, i hvilken ock mässingsringar, och mässingskäd varit fästade vid hufvudet eller härnan. Intet qvinfolk har henne ännu sedt, få ej heller se, förr än följande ceremonie henne öfvergåt, nemligen. Sedan huden är spitad på en stake långs efter och med små käppar tvärs öfver, samt med ahlbark bestruken, sättes hon antingen i en snöhop, eller emot någon stubbe eller trä icke långt ifrån kojan. Sedan skal alt qvinfolk binda för sina ögon för än de gå utur kåijan, när de kommit ut gifves dem en båge, eller afhuggna ahlkäppar i handen, hvar med de skola skiuta eller kasta på huden, den de ej se, men blifva allenast underviste, hvart ut de sig vända skola, den som då träffar huden, räknas för den prisvärdaste, och at hennes man der näst skal fälla Björnen: Är hon ogift, som träffar björnskinnet, räknas det henne til des större heder, samt et vist tekn, at hon får en oförskräckt björnkarl til man. Här på tages täcket bort hvar med deras ögon varit ombundna, då de sedan alla genom en mässingsring skola se på huden, och så blir hela denne förrättning slutad. De vid huden fästade ringar tages ej bort, förr än huden blivit torr, somlige låta den ock följa med tils hon bäres at försäljas. Schefferus har om björnskinnet sålunda: den hustrun som först träffat björnskinnet, skal sömma på kläde så många kors af tentrå, efter björnarnas tal, som dräpes, hvilka hon skal hänga på alla de Lappars hals, som varit med at dräpa Björnarna, dessa kors skola Lapparna låta hänga på sina halsar alt in til aftonen på tredje dagen emot solens nedergång. Sammaledes hänga de et sömmat kors på den ren som hafver dragit Björnen, hvilket der blifver hängandes til des han bandet söndersliter.

Til slut bör man ej lämna obemält, at hvad i denna berättelse blifvit anfördt såsom smakande af en hednisk vantro, ej bör anses, som skulle af mig påstås, det hela Lapska nationen hade der uti någon gemensam del. Fast hälre måste man lämna detta folket den rätt, at sedan de nu mera genom Christendomens tilväxt blifvit öfvertygade om det oförnuft för hvilket deras förfäder häftat, hafva större delen af deras förr brukade konster aftagit, och hvad än på en eller annan ort torde deraf märkas, skier gemenligen så hos dem som andra, mer af en blott vana och et obetänksamt följande af förfädernas seder, än någon vidskeppelig tanka och mening. Detta är jämväl orsaken, hvarföre så mycken skiljaktighet härutinnan nu mera befinnes, efter orternas skilnad och den uplysning, hvar af den ena hittils hunnit undfå större, den andra mindre mått. Imedlertid är ingen tvifvel, at ju slika mistänkte-åtbördar, som nu antingen blifvit aldeles aflagde och äro blotta härmelser, eller sparsamt brukas under olikhet och oredighet skola komma med tiden i allmän förgätenhet, då den högste der til förlänar nåd, och en Christelig öfverhet ej tröttas vid, at än ytterligare befordra til fulbordan de prisvärdaste anstalter, som under förflutne åren til detta nog länge i mörkret lämnade folkets uplysning, blifvit företagne. I sådan högst efterönskad och lycklig händelse skal på desse orter alt hvad som kallas oförnuft, vidskeppelse och vantro, med andra otrones foster, sjelfmante vika för uppenbarelsen undan, som agnar för vädret.

Kilde

Gengivet efter Pehr Fjellström: Kort Berättelse om Lapparnas Björna-fänge, 1755, genoptrykt i Jägaren, Nordisk årsbok för jakt- och naturvänner, 11. årg. 1905, udgivet af Hugo Samzelius.

Fodnoter

↑ Att emellertid äfven om vargen, stalpe, mera välljudande eller åtminstone mera hänsynsfulla namn användes — man trodde sig eljest på något sätt frammana djuret eller att det i hvarje fall lätt kunde bringa ofärd att uttala det rätta namnet stalpe — anser jag framgår af att jag i Lule lappmark ännu sommaren 1903 hört namnen kumpe, vaarakka och seipek (den långsvansade). Lindahl och Öhrling (se nästa not) anföra äfven, namnen stakke (sönderrifvaren) och kvotsanje (springaren). I finskan förekommer jämte namnet susi äfven hukka (fördärfvaren). Æschill Nordholm (Jämtelands Djur-Fänge, Upps. 1749, sid. 29) omförmäler, att i Jämtland "varg kallas av landtmannen kuse". – H. Samzelius

↑ Lindahl o. Öhrling i sitt 1780 utgifna Lexicon lapponicum uppräknas öfven följande namn: bire, berdn, admo, attje, vari aija, ruomsek och ruomsekalles, suokok, kvoptja. G. von Düben — till hvars "Om Lappland och Lapparne", Sthlm 1873, sid. 278—284, jag vidare hänvisar den intresserade — angifver äfven följande namn: guoftsa, muodda-aija (far i skinnpälsen). Puoldekats eller puoldakats betyder bärgsbon, ruomsek mossgubben, suokok tjocken, tarfok svarten, vari-aija klokfar, passevaitse heligt vildt. Guds hund eller "skogsbonden, såsom husbonde öfver alla djur". – H. Samzelius

↑ Jämväl hos lapparnas händer samojeder, ostjaker och fornfinnar ägnades björnen gudomlig dyrkan (se von Düben, sid. 278). M. A. Castrén har i sina "Nordiska resor och forskningar" III, H.fors 1853, sid. 205—206, högst intressanta meddelanden om björnen i fornfinnarnas mytologi. – H. Samzelius

Source Colophon

Source: Pehr Fjellström, Kort Berättelse om Lapparnas Björna-fänge, Samt Deras der wid brukade widskeppelser, 1755. Reprinted in Jägaren, Nordisk Årsbok för Jakt- och Naturvänner, 11th annual, 1905, edited by Hugo Samzelius. Text obtained from heimskringla.no (public domain).

🌲