by Erik Therman

This essay on the Sámi joik — the indigenous singing tradition of the peoples of Lapland — was written by the Finnish-Swedish ethnographer Erik Therman and published in his 1940 book Bland noider och nomader ("Among Noaide and Nomads"), issued from Stockholm. It is among the finest short accounts of joik ever composed: an evocation of its spiritual power, its role in sorcery and trance, its capacity for characterisation through melody alone, and its deep kinship with the landscape of the Arctic mountains. No English translation has previously appeared.

At the heart of the essay stands Jooseppi Maaka of Nunnanen — a master joiker, reindeer herder, and poet whose improvised songs give voice to both the humour and the resistance of the Sámi people living under settler pressure in Finnish Lapland. Therman records Jooseppi's compositions alongside his own account of joik as weather-magic, as spirit-summoning, and as the very voice of the wilderness.

Translated from Swedish for the Good Work Library by the New Tianmu Anglican Church, March 2026.

The Lapps have, as is well known, their own songs — the joikur — and their own way of singing. Some find it ugly, others pleasing, almost beautiful; it depends on which master singer one happens to have heard. But no one can fail to be struck by their peculiar manner of singing, and no one who was not born in Lapland is likely to have succeeded in imitating the Lapp's joik. The tones tumble like somersaults in the throat, ringing now with unruly strength, now with sorrowful monotony over mountain and moor.

Once one has spent some time moving through the wildernesses of Lapland, it seems self-evident that Lapland must have its own songs and its own way of singing. When a party of tourists on a mountain trail strikes up a brisk hiking song, it rather soon feels as though the tones want to stick in the throat. It is as if the song will not fit into the landscape. The blue cairns of the mountains command silence with their oppressive weight of stone; the desolate whine of the wind pierces through the song; the great empty expanses will not acknowledge any brisk roadside tunes; and in winter the song freezes and falls mute beyond all help before the land's endless, white-blinding silence.

But when the Lapp joiks, it is as if the wilderness itself has found a voice. The voice sounds low and soft over the empty wave-lines of the ground, falling into the wilderness-silence and heightening it rather than breaking it. Or else it is a wild and mad Lapp who has perhaps had a drop too much, and who at full lung lets his guttural tones fall out into the open air. Then in that very wildness and power there is something of the enchantment of stones, of the intoxication of a swift reindeer journey, of the brutal and wild wilderness-defiance that animates the fur-clad men as they make their way by reindeer or on skis over trackless ways.

The joik is sometimes used as a means of sorcery, for it loosens the powers of mountains and tundra and awakens the wild spirit-host of the mountains to life. For this reason it is also pagan and sinful in the Laestadian view, and the authorities often suspect the joiker of having had too much to drink. When the Lapp is drunk he converses by singing or joiking, for the joik is so constituted that if one is a master of the art, one can say and express whatever one wishes through it.

The essential thing in a joik is the melody. The words need be neither rhyming nor rhythmic. For rhythm, the meaningless sound-refrains suffice — refrains that fill the greater part of the song, such as voia voia nana nana, or the less lyrical nun nun nuu nun nun nuu.

In his book on the life of the Lapps, Turi cites a joik of the following words:

The parish's finest fellow led Anni astray,
voia voia nana nana,
voia voia nana nana,
when he took another boy's sweetheart,
voia voia nana nana,
voia voia nana nana,
and left Matti weeping.

And for my own part I remember, among other things, how my driver joiked as we drove to the reindeer-Lapp Vilkuna's tent:

Here we come driving now,
nun nun nuu nun nun nuu,
put the coffee pot on now, Vilkuna,
nun nun nuu nun nun nuu,
light the fire in the tent and set the coffee to boil,
nun nun nuu nun nun nuu,
for we want hot coffee when we arrive,
nun nun nuu nun nun nuu.

The words of his joik the driver improvised, but with the melody he was careful. The melody was Vilkuna's, for every reasonably well-known Lapp has his own joik and his own melody. It is the melody that must render the character of its subject: a mountain has a desolate, monotonous melody; the reindeer have brisk and swiftly running melodies; a great reindeer thief has a wild and defiant melody; while a cautious and miserly Lapp has a dragging and dejected melody.

Often one must admire the Lapps' ability to depict different characters and events through small rhythmic variations. The Lapps have in general a marked sense of humour and a keen eye for each other's weaknesses, and their ability to draw caricatures in tones, so to speak, is positively astonishing. And yet most joikur are so similar to one another that the stranger might at first think only two or three melodies exist. He notices the slow, bright melody a young Lapp uses when singing of his longing in solitude; the glad, exuberant, slightly raucous melody the Lapps joik when driving down from the mountains to the church village — making one think the very trolls of the mountains are on their way down to the settlement; or the most common kind: a rather forceful joiking in half-slow tempo with a yodelling quality, used when the Lapp sings of friends and acquaintances.

But once one has grown accustomed to listening to joikur, one is astonished at the multitude of characters and effects the Lapp conjures from melodies that are fundamentally so monotonous, through but a few small shifts of tone and rhythmic variations. The joik of Ounastunturi, cited in Paulaharju's work, is merely an enumeration of Ounastunturi's peaks and ravines and consists for the most part of humming, yet precisely in its dragging monotony it expresses the desolation and oppressive stone-mass of the mountains.

The joikur are thus exceedingly primitive songs, close to natural sounds, and in them a sensitive nature-people has deposited its moods and experiences. It is as if they sing together with mountain and ground, as if they summon forth the essence of the wilderness in primitive, suggestive rhythms. As if they summon forth — —. Precisely herein lies the significance of the joik, and this perhaps also explains the Laestadians' aversion to it. It has often been understood as a means of sorcery, precisely on account of its monotone, suggestive melody. The noaide of ancient times would sometimes joik themselves into ecstasy before falling into trance and sending their souls out on strange wandering journeys; and even today many a Lapp believes he can joik forth the northern lights and storms. When on a winter night he stands on a mountaintop and joiks of the northern lights' flames and arcs, the aurora comes dancing through the air and nearly touches the one who joiks.

When Pienan Jussa stands upon Haltia and there joiks Haltia's storm-filled melody, such weather arises that no traveller — whether sheriff or priest or anyone else — can make his way across the mountain country.

But if the joik can be wild and sombre, it can also be so strangely beautiful and gentle — like a longing, mild light streaming through the wilderness. I remember a morning when I awoke in Jussi Näkkäläjärvi's tent to the young Lapp joiking of his dreams in the dawn — softly, wistfully, with a wonderfully clear and gentle voice, as if the spirits of the air hovered in the melody... So pure and bright it sounded in the tent, gliding out over the frozen drifts of the moors.

Such is the joik — the song of the wilderness, the song of the Lapp. Some find it ugly and frightening, full of wildness and wilderness-defiance. But then they have not heard Jussi Näkkäläjärvi or Niilo Maaka joik. In any case it is akin to Lapland's wilderness and its wilderness-people; it belongs in mountain and tundra, and it feeds itself in the Lapp's breast. But one must be born a Lapp to joik properly. The settlers in Lapland gladly try their hand at joiking, but they lack the right rhythm — ever-shifting within its monotony — and above all they lack the Lapp's soft, often tender voice.

The one who knew joikur in abundance was Jooseppi Maaka of Nunnanen. A full-blooded Lapp with a graceful figure and gait and a brown boy's face despite his thirty years. He is the representative of joy among the serious and dignified Maaka family. He is something of a Lappish bohemian, but a capable and diligent reindeer herder. Once, for example, nearly a hundred reindeer vanished from the Maaka herd — which grazes in summer by Kalkujärvi near the Norwegian border — into Norway. Jooseppi and Heikki, an older brother, went after them into Norway themselves and found both the reindeer thieves and the reindeer a couple of day's journeys beyond the border, where they took their own back from the thieves.

In the confirmed bachelor Levi's cabin — which is really a barn he has turned into a dwelling for himself — we gather one February day, drinking coffee and a little something else, and joiking. Jooseppi, who is something of a Don Juan, also likes to joik about beautiful girls. When he joiks of Tuomas-Anni one understands well enough that she is beautiful, but there is something in the tone suggesting that a mother might not care to have her daughter praised on quite that melody — at least not a mother in the south; but up here things may be a little different.

And that Tuomas-Anni,
loo-loko-loo, loo-loko-loo,
that Tuomas-Anni,
loo-loko-loo, loo-loko-loo,
loo-loko-loo, loo-loko-loo,
yes, that Tuomas-Anni.

Fair she must be, Tuomas-Anni, given the somersaults he can turn out of loo-loko-loo.

But still more warmly he praises Maaritan-Anni, who —

— na-na-nan, nan naa —

is "liivis on liekkis" (Lappish for soft and warm)

— na-na-nan, nan naa.

Jooseppi is also a poet — he is not a restless and warm soul for nothing — and he composes a verse that gives us something to think about:

In winter the village men say
the Lapp is so kind-hearted,
but in summer those same men say
the Lapp is horribly ugly.

For Nunnanen is one of the battlegrounds between Lapps and settlers, quietly, as it were. But in winter, when the settler's cooking-pot runs empty, the good Lapp comes all the same and fills it — partly because he cannot bear to see someone facing hardship before his eyes, partly also to buy peace and keep his reindeer herd from being secretly taxed. But in summer, when the settler is doing well, then the Lapp is ugly and his reindeer are horn-headed devils threatening the settler's marsh-meadows, which lie scattered far up into the wilderness.

Yet we do not know whether Jooseppi's bitterness is directed so much at Nunnanen — where in winter Lapp and settler live side by side and where the Maaka family maintains a wise peace-policy — or at imperious Peltovuoma, which does not need to beg from the Lapps and whose stern inhabitants, descended from Ostrobothnia, have their hunting grounds and marsh-meadows far past Nunnanen, deep in the wilderness. There the families Turi (or Tuuri) and Eira hold sway, but these do not belong to the old Lapp families; they have moved away, and the settlers have taken their names from their old homesteads — Turi's and Eira's.

Jooseppi composes a song about the Lapps and the Peltovuoma folk, set to a well-known Finnish highway tune:

We are regular hearty mama's boys,
though from the other side of the mountains,
jala-jallalei, jala-jallalei —
though from the other side of the mountains.

Glad and hearty mama's boys,
though to Peltovuoma only thralls,
jala-jallalei, jala-jallalei,
though to Peltovuoma only thralls —

but we are not thralls in spirit,
only in the farmers' opinion,
jala-jallalei, jala-jallalei,
only in the farmers' opinion.

When my driver and I arrived at Nunnanen one February evening in a blizzard, in our shaggy furs, no one would give us quarter. For the farmers thought we were jätkät — timber-jacks and vagabonds. Jooseppi then arranged lodging for us with his brother Juhani.

Therefore he composes:

Nunnanen is so fine a village —
they give no quarter though the cold is burning,
though one speaks as well as an angel of heaven
and comes from the other side of Finland.

Nunnanen is such a splendid place,
which has its own customs,
but the lords don't hang their lip for all that
and offer long swigs of drink —

and I have a good time with them all the same.
Jooseppi composed this.

And so he composes about the Lapps, for he wished by every means to exploit the little and natural misunderstanding in the national Lapp interest:

Lapps are men of another kind,
though the dung-men revile them
and threaten to slay them now and then —
though they help like good brothers

the dung-men, when hardship befalls.
These only threaten and revile —
but nothing it does to us even so.
In freedom we still yet live,
jala-jallalei, jala-jallalei,
in freedom we still yet live.

But in fairness I should add that several "dung-men" with most genial countenances and evidently amused expressions listened to Jooseppi's poetry. It is probably certain particularly bitter memories that have set his hot blood in motion. In any case it is not fair to cut Nunnanen and Peltovuoma from the same cloth; and setting aside the somewhat complicated relationship with the Lapps, these hardy and at the same time — as a rule — wilderness-gentle settlers are in many respects impressive. But certainly their position toward the Lapps breeds many an unpleasant complex. That they — "the superior Christians" — must at times feel their inferiority and rely upon the Lapps' help does not make them more kindly disposed, unfortunately. They themselves do not admit that they are helped; they consider themselves merely to be harvesting their rightful crops in the wilderness, where they believe they hold sovereign right. One cannot blame the Lapp for being of another opinion.

But Jooseppi cannot fill his mind with dark thoughts for too long. He comes into another mood, and soon Leena's melody sounds:

Non-non noo, non non noo,
nun nun nun, loko loo loo loo,
non-non-noo, non-non-noo,
non-non-noo, non-non-noo, niin joo.

Colophon

Translated from Swedish by the New Tianmu Anglican Church, March 2026.

Source: Erik Therman, "Joikun – Lappens sång," in Bland noider och nomader (Among Noaide and Nomads), Stockholm, 1940. Swedish text sourced from heimskringla.no.

Translation method: Independent translation from the 1940 Swedish original. No prior English translation exists. The Swedish prose was rendered into English directly; embedded joik texts and Sámi/Finnish terms were preserved in their original form.

Terminology note: Therman's text uses the term "Lapp" (lapp, lappar) throughout, as was standard in Swedish-language ethnography of the period. The endonym is "Sámi" (sámi, sámit). The translation preserves Therman's terminology for historical fidelity; all references to "the Lapp(s)" should be understood as referring to the Sámi people. Similarly, "Lapland" (Lappland) is preserved as the geographical term used in the source.

Persons and places mentioned: Johan Turi (1854–1936), author of Muittalus samid birra (1910), the first book written by a Sámi author. Samuli Paulaharju (1875–1944), Finnish ethnographer of Lapland. Ounastunturi, a fell in Enontekiö, Finnish Lapland. Haltia (Halti), the highest fell on the Finnish-Norwegian border. Nunnanen, a settlement in Enontekiö. Peltovuoma, a nearby Ostrobothnian settler community. The Maaka family, a Sámi reindeer-herding family of Nunnanen. Jooseppi Maaka, singer and poet. Laestadianism, a revivalist Lutheran movement founded by Lars Levi Laestadius (1800–1861) in northern Sweden, strongly opposed to joik as pagan.

A Good Works Translation. NTAC + Claude.

🌲

Source Text: Joikun – Lappens sång

Swedish source text from Erik Therman, Bland noider och nomader, Stockholm, 1940. Sourced from heimskringla.no. Presented here for reference, study, and verification alongside the English translation above.

Lapparna ha som bekant sina egna sånger, »joikurna», och sitt eget sätt att sjunga. Somliga finna det fult, andra behagligt, nästan vackert, det beror på vilken sångarmästare man råkat höra, men ingen kan undgå att taga intryck av deras egendomliga sångsätt, och ingen som inte är född i Lappland torde ha lyckats efterhärma lappens joiku. Tonerna slå liksom volter i strupen och klinga än med självsvåldig styrka, än med sorgmodig monotoni över fjäll och vidder.

Då man någon tid rört sig i Lapplands ödemarker synes det en självfallet, att Lappland skall ha sina egna sånger och sitt eget sångsätt. Går en skara turister på en fjällstig och stämmer upp en hurtig vandringsvisa, känns det rätt snart som om tonerna ville fastna i strupen. Det är som om sången inte ville passa in i landskapet. Fjällens blå kummel bjuda tystnad med sin tryckande stentyngd, vindens ödsliga vin tränger genom sången, de stora ödevidderna vilja inte vidkännas några hurtiga landsvägsvisor, och vintertid förfryser och förstummas sången ohjälpligt inför landets ändlösa, vitbländande tystnad.

Men när lappen joikar, då är det som om ödemarken fått röst. Stämman ljuder låg och mjuk över markens tomma våglinjer, faller in i ödemarkstystnaden och framhäver den ytterligare i stället för att bryta den. Eller också är det en vild och galen lapp, som kanske tagit sig en tår på tand och som för fulla lungor låter sina gutturala toner falla ut i rymden. Då är det i själva vildheten och kraften något av stenarnas trolskhet, av den snabba renfärdens berusning, av det brutala och vilda ödemarkstrotset som besjälar de skinnklädda männen, där de taga sig fram med ren eller på skidor över obanade vägar.

Joikun nyttjas någon gång som ett trolldomsmedel, ty den löser fjällens och tundrornas krafter och den väcker fjällens vilda andehär till liv. Därför är den också hednisk och syndfull enligt laestadiansk uppfattning, och myndigheterna misstänka ofta den joikande för att ha tagit sig för mycket till bästa. Är lappen berusad konverserar han sjungande eller joikande, ty joikningen är så beskaffad, att om man är en mästare i konsten kan man genom den säga och uttrycka vad man vill.

Det väsentliga för en joiku är melodin. Orden behöva varken vara rimmande eller rytmiska. För rytmen svara de betydelselösa ljudramsorna, vilka utfylla största delen av visan, ramsor sådana som: voia voia nana nana eller det mindre lyriska: nun nun nuu nun nun nuu.

I sin bok om lapparnas liv anför Turi en joiku av följande lydelse:

Socknens bästa karl förledde Anni
voia voia nana nana,
voia voia nana nana,
då han tog en annan pojkes käraste
voia voia nana nana,
voia voia nana nana,
och lämnade Matti gråtande.

Och för egen del minnes jag bland annat, hur min körkarl joikade då vi körde till renlappen Vilkunas kåta:

Här kommer vi nu farande
nun nun nuu nun nun nuu,
sätt på kaffepannan nu Vilkuna
nun nun nuu nun nun nuu,
tänd eld i kåtan och sätt kaffet att koka
nun nun nuu nun nun nuu,
för vi vill ha varmt kaffe när vi kommer
nun nun nuu nun nun nuu.

Orden i sin joiku improviserade körkarlen, men med melodin var han noga. Melodin var Vilkunas, ty varje någorlunda namnkunnig lapp har sin egen joiku och sin egen melodi. Det är melodin som skall återgiva karaktären hos motivet; ett fjäll har en ödslig enformig melodi, renarna ha hurtiga och hastigt löpande melodier, en stor rentjuv har en vild och trotsig melodi, medan en försiktig och gnidig lapp har en släpande och nedslagen melodi.

Ofta måste man beundra lapparnas förmåga att med små rytmiska variationer beteckna olika karaktärer och tilldragelser. Lapparna ha i allmänhet ett utpräglat sinne för humor och en vaken blick för varandras svagheter, och deras förmåga att så att säga teckna karrikatyrer i toner är rentav häpnadsväckande. Och dock äro de flesta joikur varandra så lika, att främlingen till en början kanske tycker att det existerar blott två, tre melodier. Han fäster sig vid den långsamma och ljusa melodien en ung lapp använder, då han i ensamheten sjunger om sin längtan, och den glada och uppsluppna, litet skränande melodi lapparna joika, då de från fjällen komma körande till kyrkbyn och som får en att tro att själva fjällens troll äro på väg ned till bygden, eller det vanligaste, rätt kraftfyllda joikandet i halvlångsam takt med ett om jodling påminnande inslag, som nyttjas av lappen då han sjunger om vänner och bekanta.

Men när man vant sig att lyssna till joikurna häpnar man över den mångfald av karaktärer och effekter lappen trollar fram ur de i grunden så enformiga melodierna genom blott några små tonförändringar och rytmiska variationer. Joikun om Ounastunturi, anförd i Paulaharjus verk, är blott en uppräkning av Ounastunturis toppar och klyftor och består till största delen av nunnandet, men just i sin släpande enformighet uttrycker den fjällens ödslighet och tyngande stenmassa.

Joikurna äro således ytterst primitiva sånger som stå naturlätena nära, och i dem har ett sensibelt naturfolk nedlagt sina stämningar och upplevelser. Det är som sjönge de tillsammans med fjäll och mark, som manade de fram ödemarkens väsen i primitiva suggestiva rytmer. Som manade de fram – –. Just häri ligger joikuns betydelse, och det förklarar kanske även laestadianernas ovilja mot joikun. Den har ofta uppfattats som ett trolldomsmedel, just tack vare den entoniga suggestiva melodien. Forntidens noider joikade sig ibland till extas innan de föllo i trans och sände sin själ ut på sällsamma irrfärder, och än i dag tror sig mången lapp kunna joika fram norrsken och oväder. Då han en vinternatt på en fjälltopp joikar om norrskenets flammor och bågar komma norrskensIågorna dansande genom luften och vidröra nästan den joikande.

Då Pienan Jussa står på Haltia och där joikar Haltias ovädersfyllda melodi uppstår ett sådant väder att ingen färdman, vare sig länsman eller präst eller någon annan, kan taga sig fram i fjällmarken.

Men kan joikun vara vild och dyster så kan den också vara så underligt vacker och blid som ett längtande milt ljus strömmande genom ödemarken. Jag minnes en morgon då jag vaknade i Jussi Näkkäläjärvis kåta vid att lappynglingen i morgongryningen joikade om sina drömmar, stilla, vemodigt, med en underbart klar och mjuk röst, som om luftens andar svävat i melodin . . . Så skär och ljus klingade den i kåtan och gled fram över viddernas frusna drivor.

Sådan är joikun, ödemarkens, lappens sång. Somliga finna den ful och skrämmande, full av vildsinne och ödemarkstrots. Men då ha de icke hört Jussi Näkkäläjärvi eller Niilo Maaka joika. Hur som helst är den i släkt med Lapplands ödemark och ödemarksmänniskor, den hör hemma i fjäll och tundra och den föder sig själv i lappens bröst. Men man måste vara född lapp för att kunna joika riktigt. Nybyggarna i Lappland försöka sig gärna på att joika, men de ha inte den rätta, i sin enformighet ständigt skiftande rytmen, och framför allt ha de inte lappens mjuka, ofta veka röst.

Den som kunde joikur i mängd var Jooseppi Maaka i Nunnanen. En fullblodslapp med graciös gestalt och gång och ett brunt ynglingaansikte trots sina 30 år. Han är glädjens representant bland de allvarliga och värdiga Maakat. Han är något av en lapsk bohem, men en duktig och skötsam renkarl. En gång t. ex. försvunno från Maakats hjord, som sommartid betar vid Kalkujärvi vid norska gränsen, inemot 100 renar till Norge. Jooseppi och Heikki, en äldre broder, gingo själva efter in i Norge och funno både rentjuvar och renar ett par dagsleder bortom gränsen, där de även togo sitt tillbaka av tjuvarna.

I den inbitne ungkarlen Levis stuga — det är egentligen en lada, som han gjort till stuga åt sig — samlas vi en februaridag, dricka kaffe och litet annat och joika. Jooseppi, som är något av en Don Juan, joikar också gärna om vackra flickor. När han joikar om Tuomas Anni förstår man nog att hon är vacker, men det är något i tonen som antyder att en mor kanske inte gärna ville att hennes dotter hyllades just på den melodien — åtminstone inte om det vore en mor i södern, men här kan det vara litet annorlunda.

Och den Tuomas Anni
loo-loko-loo, loo-loko-loo,
den där Tuomas-Anni
loo-loko-loo, loo-loko-loo,
loo-loko-loo, loo-loko-loo,
ja, den Tuomas Anni.

Grann måste hon vara, Tuomas-Anni, såsom han kan slå volter av loo-loko-loo.

Men än varmare hyllar han Maaritan Anni som –
– na-na-nan, nan naa —
är »liivis on liekkis» (lapska som betyder mjuk och varm)
— na-na-nan, nan naa.

Jooseppi är också diktare, han är inte en orolig och varm själ för ro skull, och han gör en dikt som ger oss något att tänka på:

På vintern säga de bygdemän
att lappen är så hjärtegod,
men på sommaren säga de samma män
att lappen är förskräckligt ful.

Ty Nunnanen är en av krigsskådeplatserna mellan lappar och nybyggare, så där i all tysthet. Men på vintern, när det blir tomt i nybyggarens matgryta, då kommer den gode lappen i alla fall och fyller den, delvis för att han inte kan se någon lika nöd rakt inför sina ögon, delvis också för att köpa fred och inte få renhjorden beskattad i smyg; men på sommaren, när nybyggaren står sig väl, då är lappen ful och hans renar hornhövdade djävlar, som hota nybyggarens myrängar, vilka ligga spridda långt upp i ödemarken.

Vi veta dock inte om Jooseppis bitterhet riktar sig så mycket mot Nunnanen, där vintertid lapp och nybyggare bo sida vid sida och där Maakat upprätthålla en klok fredspolitik, eller mot det myndiga Peltovuoma, som inte behöver bettla av lapparna och vars kärva från Österbotten härstammande invånare ha sina jaktmarker och myrängar långt förbi Nunnanen, inne i ödemarken. Där regera släkterna Turi eller Tuuri och Eira, men dessa tillhöra inte de gamla lappsläkterna; de ha flyttat och nybyggarna ha tagit namn efter deras gamla gårdar, Turis och Eiras.

Jooseppi diktar en visa om lapparna och Peltovuomaborna, som han gör efter en känd finsk landsvägsvisa:

Vi är vanliga hurtiga mammasgossar
fast från andra sidan av fjällen,
jala-jallalei, jala jallalei —
fast från andra sidan av fjällen.

Glada och hurtiga mammasgossar
fast för Peltovuoma blott trälar
jala-jallalei, jala jallalei
fast för Peltovuoma blott trälar,

men inte äro vi trälar till sinnet,
bara i böndernas tycke,
jala-jallalei, jala jallalei
bara i böndernas tycke.

Då min körkarl och jag en februariafton i snöyra i våra ruggiga pälsar kommo till Nunnanen, vågade ingen giva oss kvarter. Ty bönderna trodde att vi voro »jätkät», stockjunkare och luffare. Jooseppi skaffade oss då nattkvarter hos sin bror Juhani.

Därför diktar han:

Nunnanen är så fin en by,
man ger ej kvarter fastän kölden brinner,
fastän man talar så väl som en himmelens ängel
och är från andra sidan av Finland.

Nunnanen är ett så härligt ställe,
som har sina egna seder,
men herrar de hänga ej läpp ändå
men bjuda på långa supar,

och nog har jag roligt med dem ändå,
Jooseppi detta har diktat.

Och så diktar han om lapparna, ty han ville på allt sätt utnyttja det lilla och naturliga missförståndet i nationellt lapskt syfte:

Lappar är männer av annat slag
fastän gödselmännen dem smädar,
och hota att dräpa dem då och då,
fastän de hjälpa som goda bröder

gödselmännen, när nöd faller på,
dessa blott hotar och smädar,
men ingenting det gör oss ändå
i frihet vi ännu dock lever,
jala-jallalei, jala-jallalei
i frihet vi ännu dock lever.

Men jag bör i rättvisans namn tillägga att några »gödselmän» med högst gemytlig uppsyn och synbarligen roade åhörde Jooseppis diktning. Det är troligen några speciellt bittra minnen som satt hans heta blod i svallning. I varje fall är det icke berättigat att skära Nunnanen och Peltovuoma över en kam, och bortser man från det litet invecklade förhållandet till lapparna äro dessa sega och samtidigt i regeln ödemarksmilda nybyggare i flera avseenden imponerande. Men säkert skapar deras ställning till lapparna månget tråkigt komplex. — Att de, »de överlägsna kristna», stundtals få känna sin underlägsenhet och ty till lapparnas hjälp gör dem inte mildare stämda — tyvärr. Själva erkänna de inte att de bli hjälpta, de mena sig bara skörda sina rättfärdiga skördar i ödemarken, där de anse sig ha herrerätt. Man kan inta förtänka lappen att han är av annan mening.

Men alltför länge orkar inte Jooseppi fylla sinnet med mörka tankar. Han kommer i annan stämning och snart ljuder Leenas melodi:

Non-non noo, non non noo
nun nun nun, loko loo loo loo
non-non-noo, non-non-noo
non-non-noo, non-non-noo, niin joo.

Source Colophon

Swedish, 1940. Erik Therman, "Joikun – Lappens sång," chapter from Bland noider och nomader, Stockholm, 1940. Text sourced from heimskringla.no. Public domain.

Erik Therman (1907–1975) was a Finnish-Swedish journalist, author, and ethnographer who lived and travelled extensively among the Sámi reindeer herders of Enontekiö in Finnish Lapland during the 1930s. Bland noider och nomader ("Among Noaide and Nomads") is his most celebrated work, drawing on years of intimate acquaintance with Sámi life, language, and sacred practice.

🌲