by Christfrid Ganander

The Mythologia Fennica (1789) is the first systematic encyclopedia of Finnish mythology ever compiled. Its author, Christfrid Ganander (1741–1790), was a Finnish pastor in the remote parish of Siikajoki in Ostrobothnia, who spent over twenty years collecting Finnish runes, folk beliefs, and mythological traditions from oral sources and from the manuscripts of his mentor, Professor Henrik Gabriel Porthan of the Royal Academy of Åbo (Turku).

Organised as an alphabetical lexicon — from AARNI (the treasure-guardian spirit) through to the letter Ö — the work catalogues the gods, spirits, sacred places, origin myths, healing charms, and ritual practices of the Finnish and Sámi peoples, with constant comparative references to Norse, Greek, Roman, and Biblical mythology. Ganander preserves extensive quotations from Finnish runes in the original language, making this not only a mythological reference but an invaluable early record of Finnish oral poetry — predating Elias Lönnrot's Kalevala by nearly half a century.

This translation presents Ganander's dedication, preface, and the entries for the letters A through Ä — the first section of the encyclopedia. The Swedish source text is from the Project Gutenberg digital edition of the 1789 original.

Dedication

To the Royal Majesty's Faithful Servant and Professor of Eloquence and Poetry at the Royal Academy of Åbo, the Most Noble and Widely Renowned

HENRIC GABRIEL PORTHAN

Most Gracious Patron!

With what praiseworthy zeal, accompanied by the widest learning, the Professor has sought to illuminate our Finnish history, to uncover the land's ancient monuments, to examine, cultivate, enlarge and perfect the Finnish Language, and to establish its poetry — of this the Professor's published works bear witness, which are not only known and esteemed within our own country, but have been received with the finest praise and examined by the learned in Göttingen, London and St. Petersburg, and elsewhere; whereby the Professor has thus honoured himself, his native land and his countrymen, and won for our Finnish Language every respect.

Moreover, the Professor has set his countrymen in a laudable rivalry to cultivate and better know their national tongue, which until now has been little regarded.

The Professor's untiring correspondences and frequent journeys have all aimed at furthering so praiseworthy a purpose.

I, for my part, have the honour hereby to publicly thank the Professor for nearly twenty-one years of gracious instruction and encouragement, conveyed both by word of mouth and in writing, to continue for the benefit of Finnish literature.

This Finnish Mythology, which is for the greater part gathered from the Professor's own writings — both printed and in manuscript, graciously communicated to me — and from old Finnish Runes, is most respectfully dedicated in its entirety to the Professor, as a token of how I have employed in the service of Finnish letters those instructions I have had the honour to receive from the Professor.

At the same time I humbly request that this may stand as an everlasting memorial of the esteem with which I have the honour to remain, Most Noble and Widely Renowned Professor,

your most humble servant,
Christfrid Ganander

Frantsila in Siikajoki Parish and the Province of Oulu, 28 April 1785.

Preface

Finnish Mythology is, like that of all other peoples, enveloped in many dark tales and accounts of the land's former Gods and Goddesses, with applications or allusions to natural events and civil occupations, which require their own exposition and explanation — best obtained from the Finnish so-called old troll-Runor (magic runes), when these are compared with one another and the mythology of other nations is called to aid.

Our Finnish Runes much resemble, in the mythological or fabulous aspect, Ovid's Metamorphoses — as may be seen especially under the names Luonnottaret, Louheatar, Joukawainen, and so forth.

Our Finns were not, however, the only ones to employ this manner of representing high truths — concerning God, the world, its creation, the alterations and workings of nature, the origin of things, the immortality of the soul, a state after death in a place of joy or torment, and so on — under veiled words and in figures of speech which, by their sensuous nature, could be more easily grasped and which, for lack of the art of writing, could be preserved in memory through well-composed Runes from heathen times down to the present day. Rather, nearly all peoples on earth have loved these symbols and mythical tales. All heathens possessed an innumerable multitude of Divinities.

Nearly all things in nature — valleys, mountains, trees, waters, air — had their own spirit, or, if one may so speak, God.

The Egyptians, the most ancient and learned nation, worshipped Osiris, Isis, and an unspeakable host of apes and other animals.

The Phoenicians, the greatest merchants of the ancient world, honoured Baal, Baalsemen.

The Chaldeans — Bel, Mylitta.

The Persians — Mithra, the Sun, and the four Elements, as Divinities.

So too believed the Arabians and the Indians; and a countless number of Gods, of greater and lesser rank, had the wisest peoples of antiquity, the Greeks and Romans.

Yet they ascribed to their Gods and Goddesses the greatest and basest vices — such as adultery, envy, revenge, malice and cruelty, which were their common actions, as Homer, Aristophanes and Aeschines demonstrate. The adventures of Jupiter and Juno may serve as sufficient proof.

Although the most ancient writers — Herodotus, Plato and Aristotle — accepted the accounts of earlier times as wholly truthful and in their literal sense, and believed them as they are told, later ages have regarded them as wise fables of allegorical significance, and the learned have made them into physical or moral vehicles, and fashioned from them philosophical truths clothed in symbols and mythological parables. Zeno, the founder of the Stoic sect, was, it appears, the first who unswaddled truth from its wrappings (Cicero, De Natura Deorum I:14, II:24). Most of all, the Platonists after the birth of Christ in the third and fourth centuries contributed to this, who, in order to counteract the encroaching paganism, transformed these fables into allegorical coverings that concealed the highest truths.

I cannot refrain from citing here something of what the Abbot and Vice-President J. Fr. von Jerusalem writes in his Reflections on the Principal Truths of Religion, concerning this matter (Part 2, p. 15): Why should the stars alone be filled with divinity? Some men possess before others such remarkably exalted qualities that they can by no means descend from natural men; their spirit must be of a higher order, and they must therefore be a higher divine offspring. After death they resume their place among the Gods; yet they always retain a marked affection for their former fatherland and are its tutelary deities — for example, St. Nicholas in Russia, Väinämöinen and Ilmarinen in Finland.

Air, sea, rivers and weather are, in the eyes of the rude man who knows not the laws of nature and their common purpose, so many separate powers whose workings do not depend upon one another. Why then should they not also be full of a like invisible force? — Again new Gods. Their greatness is indeed different one from another, but they are sovereign in their dominions, and must therefore be entreated by Gods and men for their favour. Juno is forced to offer Aeolus fair words when she desires a storm at sea, and promises him in gratitude one of her fairest Nymphs. Neptune in turn takes it very ill that the Wind-God dares meddle with his element; and thus one never runs short of stories about Gods and Goddesses.

In Nature and in her own life, the simple man encounters both pleasant and harsh things, both good and terrifying events, whose proximate cause he does not perceive. All this can come from nothing other than such invisible and active beings. Thus the Gods become ever more numerous — always new lesser gods, good and evil-working spirits, wraiths and fairies. Thirty thousand they were already in the time of Hesiod. And all these Gods, as many as they are, greater and lesser, are always made in the likeness of men, and can therefore be worshipped only in human fashion and maintained in their good will, or appeased. If they are not too mighty, they may also be punished for their malice and compelled to greater serviceability by withholding their customary offerings and praises. Augustus, to avenge himself on Neptune for a storm he had endured, dared to forbid his image to be carried in a solemn procession among the other Gods.

Such are the Gods in Homer, such they were among the enlightened Romans, and such they are to this day among the Samoyeds and the savages of Canada.

(p. 17) The only thing one demanded of them was merely the satisfaction of present needs and desires, and to learn one's future fate — One could be virtuous by oneself.

Satis est orare Jovem, qui donat et aufert,
Det vitam, det opes: aequum mi animum ipse parabo.

(p. 39) Through many symbolic representations, which were perhaps meant to signify certain national events and workings of nature — which neither they nor their masters any longer understood — as well as through the manifold invented lesser Divinities and Spirits, the truths of the old religion had lost their original simplicity. See further pp. 27, 40 and Apologia Confessionis Augustanae, p.m. 229.

In like manner our Finns in their Mythology often mark natural workings and causes under several divine names — as for example, thunder with Ukko and Ilmarinen, the origin of iron with Luonnotar — and demonstrate a very natural insight into the knowledge of nature, its power and workings.

The Goths themselves in their most ancient Mythology agree in the same ideas concerning trolls in Mountains, Lakes, Valleys, Forests, Giants and Jötnar — which are quite the same as the Romans', Greeks' and Finns' as well as the Lapps' mythical beings.

We have no other traces remaining of the Finns' — as indisputably the oldest inhabitants of the North — origin, governance and manner of life, than those which, scattered and strewn, one may come upon and discern in Finnish Mythology, in the Finnish Language and in the land's most ancient customs.

Finnish proverbs as well as Runes or Poetic Songs — quite unlike those of other nations, being unrhymed verses of eight syllables — give occasion to conclude about the language's ancient dignity. In the proverbs, the people's old moral and proverbial wisdom is preserved; the Runes concern their heathen theology, Metamorphoses, Theogony, crafts, occupations, superstitions and so on. Since these have been preserved only in the memory of the common people through many centuries, and have only in recent times been taken down in writing from daily speech and oral songs, it has happened that they appear in some respects to have deteriorated. But in them much also remains which a connoisseur of the language may well find, in comparison with what is admired as strong and beautiful in cultivated tongues. In old Finnish Runes one finds, under regular and ingenious word-order, a spirit playing vividly with allegories, metaphors and many such ornaments.

In order therefore to make use of the older Finnish poetry, and with profit, pleasure and taste to read our Finnish Runes, and to discover what is lofty, what is beautiful, what is captivating in them, a knowledge of Mythology is indispensably necessary. Finnish Mythology is a clavis poeseos Fennicae — a key to Finnish poetry. Just as Ovid, Virgil and Homer could not be understood, and their true meaning and allusions grasped, without mythological insight and knowledge of Roman and Greek customs, so neither can one manage with the Finns' Runes without Mythology.

With the intention of shedding light on the older Finnish poetry, I have made this Mythological Collection, which I now place before the eyes of the public, having over several years gone through all accessible and possibly existing Runes in the country, from which I have also selected several hundred words as a handsome addition to a new Finnish Lexicon, with phrases, which is now also being copied out fair.

During a period of some twenty years that I have collected and examined Finnish words, I have indeed become aware that several words in sound and meaning resemble Greek. But how far Provost Nils Idman (l.c. p. 39) rightly concludes that the Finns' heathen theology was for the most part Greek — which would be confirmed by the fact that most of the Gods' names are foreign to the Finnish Language and derive not from Finnish words — is something which, for my humble part, I regard as subject to considerable doubt, since they could with equal reason, in my opinion, be derived from Hebrew, or from several European languages still living. Both the root-words in Finnish and the endings, which are Finnish, as well as the mythological genealogy, seem to prove the contrary. To this may be added that the same concepts which the Romans, Greeks, Goths and others formed of their greater and lesser divine powers, the Finns have also. Moreover, some mythological names are genuine family names, the names of persons remarkable in life and remembered after death, and names of places still existing.

With the Finnish Mythology I have also wished to unite the Lappish.

What I have cited of Lappish Mythology I have taken from a manuscript composed by the Danish Missionary Lennart Sidenius, and sent from Öfver-Sallsetter in Astafjorden on 17 October 1728 to the Pastor Johan Tornberg in Jukkasjärvi, and by him to Provost Mag. Henrik Forbus on 1 January 1728. It agrees with the accounts of another Danish Missionary, Jöns Kijhldal.

The Lapps have classified and ranked their Gods in the following order:

1. Among the Gods who are highest up in the starry heaven, or Over-Gods, are counted Jubmel, Rariet, Radier and Rana-neida.

2. Among Gods who are lower down in the air belong Beiwe, Torden, Bjegs-olmai, Gissen-olmai, Akklikkes-olmai.

3. Gods who are on the earth include Stor-Junkker and Lill-Junkker, Leib-olmai, Kiase-olmai, Mader-akka and her three daughters: Sarakka, Ux-akka and Jux-akka; Saiwa-olmai, Saiwo-neides, Saiwo-serva, Saiwo-lodde, Saiwo-gwelle.

4. Subterranean divine powers and places are Jabmiaimo, Jabmi-akka, Nemagwelle, Rota, Rotaimo, Rota-landa, Jamikiatser; all of which shall be expounded and described in this Mythological Lexicon, under their respective letters, according to the Danish Missionary Sidenius's accounts in the said manuscript.

On account of the likeness that exists between the Mythology of the Lapps and the Finns — as peoples who appear to be of one stock and extraction, both in language and in their former manner of life (insofar as it has been proved that the Lapps dwelt in the country before and that the Finns are related to them) — I have wished to unite the Mythology of both, and here and there in this work to compare them with one another; and where possible, also to point now and then to the older Swedish Mythology, where there also occur, if not the same and identically sounding mythological names, yet similar ideas — as in the other two — to which offerings, commerce and folk-migrations must have contributed.

From the Mythology of all these three peoples, now subject to the Swedish Crown, one may deduce and easily conclude from their similarity in religious thought that they believed in the immortality of the soul and another life after this one — as may be seen when one looks up Tuoni, Jabmiaimo, Manala, Kipumäki, Kivutar, and so on.

One might suppose that from this Finnish Mythology there may also be gained some light upon the history and geography of the Finnish people, since here and there former customs are cited — many of which are still preserved — and some places are brought to light which were previously little known.

That this Mythology may achieve its intended purpose of illumination, and gain greater credibility and reliability among lovers of Finnish letters, I ought in closing to cite the sources from which I have drawn these present mythological elucidations, namely:

From O. von Dalin's and from Botin's Swedish National History. From Björner's letters on the origin of the Finns, Lapps and Samoyeds. Archtopolitanus's disputation De Religione et Origine Fennorum, Uppsala 1728. Magister Christ. Er. Lencqvist's disputation De Superstitione Veterum Fennorum — Åbo, under Prof. of Eloquence Henr. Gabr. Porthan, published 1782.

Bishop Agricola has, as is well known, in his famous verses named the names of Finnish Gods and Goddesses, which I have also included here, though in rough form.

Finnish so-called magic runes have furnished me the most mythological names of persons and places, which have explained themselves through the coherence found within them.

What I myself have seen and heard, I have been able to cite with full confidence.

This Finnish Mythology is printed in quarto format, so that it may hereafter be appended to the new Finnish Lexicon now in preparation.

If my worthy countrymen and lovers of Finnish letters may derive from it some benefit, that shall be for me an uncommon pleasure.

Mythologia Fennica — The Entries

A

AARNI — A spirit, believed to lie over hidden treasures in the earth; called Aarnion haltia ("Aarni's guardian spirit"), Aarni haudan isäntä, joka makaa aarteen päällä ("master of the Aarni-mound, who lies upon the treasure"). When the treasure was buried, several vows were made — that a red rooster, or three sheep's heads, and so on, should be offered to the Aarni haudan haltia, or the dragon, by whoever wished to take up the hidden money, etc. See Kratti. — Treasure-diggers have, here as in Germany, all manner of superstitious performances when they seek treasure. See Fresenius's Pastoral Collection on Treasure-Digging: they mumble, recite magic words, cast dice of lead, make offerings, use the divining-rod — and yet often find themselves as deceived as the Alchemists.

Aarni may be seen on sunny days, and at night by firelight, in forests and on hillsides, drying and scouring his mouldy treasures. Often he is heard rattling his riksdaler when he favours some melancholy miser.

Yet, despite all superstition, money-hoards are still often found here in Finland, buried by the inhabitants partly in the last century, when Wenäjän räikkä, pelko vuosi ("the Russian terror, the year of fear") prevailed, or when Russian hostile incursions were feared, in 1656 (see the Finnish Ajan-Tieto), partly in the later war-years around 1713 to 1721; perhaps also by some old Money-God who from envy and ill will voluntarily buried his money and valuables so that neither children nor kin should after death receive any part of his sweat and toil. — It still happens now and then that whole money-chests are brought up from inland lakes with seine-nets, which occurred some years ago in Piippola here in Siikajoki Parish. In Kemi and elsewhere there have been found, after the great Russian devastation and even in our own times, grain buried in pits in the forests. See Haltia.

From Aarni, as the hoarder of riches and treasures, the time of Aril seems to have received its name — as the most ancient in the world and once the most blessed in Jotunheim (the Jötnar's, that is the Finns', land), long before Krake obtained gold and so costly a flour dusted from Frode's mills, milk ran in the rivers and oaks sweated honey.

AATES (or Audes) — A Finnish prince, of whom von Dalin says that his daughter was married to Wisbur, son of Wanlander and Drifva, a daughter of the Finnish chieftain Snö (or Nieu). And further: Wisbur succeeded his father Wanlander in the Uppsala inheritance, and being reconciled with the Finnish house married the daughter of the Finnish prince Aates (or Aude) the Rich, who bore him the sons Gisl and Audr (in the Finnish Chronicle called Gris and Amund). But soon repudiated, she had to return home with them, whereupon Wisbur begot with another woman the son Domalder. The Finnish Hulda then renewed her curses, with which Gisl and Audr were sent to him to demand at least their mother's morning-gift, which consisted of three great estates and a golden chain. The journey was in vain, despite the Gods' assurance that from that time forward the Ynglings would wage war among themselves, and the golden chain would one day be the death of the noblest man of their line. Their mother Hulda sought with sorcery to destroy Wisbur, but his sons did it with weapons: they ravaged in Sweden and raised rebellion, during which the father was burned in his house one night, about the year 340.

But Domalder, Wisbur's son by the second marriage, nevertheless inherited his father's kingdom along with the war, through which he conquered many lands and was called Jota-Dolge — "Persecutor of the Finns." Finland was also formerly called Jätteland ("Land of Giants").

Domalder was sacrificed to the gods on account of famine, about the year 365. This famine caused a great folk-migration out of Scandinavia: Viliner, Vendler or Mountain-Finns moved down into Skåne, then led by Ajo to Småland, and about the year 370 to Gotland, and thereafter to Germany. Finnmark in Småland and the harsh character of the Gotlandic language are proof of the Finns' sojourn there. See Vinder, Joter, Jättiläiset, Drifva.

AATINS BARN ("Children of Aatin") — The oldest inhabitants of the North. See Jätit.

AHTI — A water-spirit, who gave fish and was invoked by superstitious fishermen. Perhaps the Lapps' Akte or Ahti, the wife of the Lappish idol Stor-Junkker (see Veden-emä), the Finns' Akka. The Greeks' Actaeon, Pan — favourable to fishermen and hunters — appears to be the same.

AHIKAINEN — See Ritikainen; the same as Ahtolainen.

AHTOLAINEN — A hideous evil spirit; a troll, who bound serpents about his fence-posts in place of withes. The lizard is therefore called in the Runes: Ahtolaisen aidan vittas ("Ahtolainen's fence-withe").

AJATTARA (Ajattarot in the plural) — Forest-Spirits — Priapus. An evil, terrible spirit of the forest: led astray woodsmen and hunters. Named in the Finnish Bible translation in the plural, Leviticus 17:7: Ei pidä Ajattaroille uhrattaman — in the Swedish translation: "to the devils." See Hattara.

AKKA — Ukko's wife: a mighty Goddess, compared with the Virgin Mary, and appearing to be the same in the Middle Ages. In the Runes it is said of Mehiläinen (the Bee):

Pistä siipesi simaan,
Toinen siipesi meteen,
Akan vanhan vakkaseen;
Tuo sitten simoa tuolta...

Dip your wing in honey,
The other wing in mead,
In old Akka's vessel;
Bring then honey from there...

and immediately thereafter Mariatar is invoked. See Ukko.

AKKA — Also a Water-Mistress, Sea-Lady: she dwelt by a strait. She was combing or brushing herself, and when it happened that a tooth of her comb or brush flew into the water, from it through the churning of the waves there arose a house-serpent and bait-worms. See Ahti.

Akka salmen korvallinen
Oli päätään sukiva,
Hapsiaan harjaava,
Pii harjasta pirahti
Lavialle laineelle,
Selvälle meren selälle.

Akka by the edge of the strait
Was combing her head,
Brushing her tresses;
A bristle sprang from the brush
Upon the wide wave,
Upon the clear surface of the sea.

See Syöjätär.

AKKA vanha Kaivo-Keträ — An industrious old crone at spinning and weaving; she planted pines and firs. See Sämsä and Vennon-härkä.

AKLIKKES-OLMAI — Three divine powers among the Lapps, lower down in the air, in whose honour Saturday and Sunday were kept holy. Most Lapps have consecrated Friday to Sarakka, Saturday to Rariet, and Sunday to the three Aklikkes-olmai. Therefore, when the Lapps have transgressed with Friday, Saturday, or Sunday labour, they have offered sacrifice in atonement. Sidenius.

ALAMAN-JÄRVI — The same as Aloen-järvi: the Finns' Lerna malorum (pool of evils), or Styx; a fire-pit, where fire was found after several seine-hauls had been drawn. Said to be located in the uttermost reaches of Lapland, and also of the same name in Pudasjärvi, Pedersöre, and Ilmola Parishes in Ostrobothnia, etc.

In an old Rune, where it is told how fire originated — through Ilmarinen striking fire from a serpent — it is said that the spark flew keskelle Alaman-järven ("into the midst of Alaman-järvi"):

Iski tulta Ilmarinen,
Välkytti Väinämöinen,
Ylhännä taiwoisessa,
Eläwällä ennuxella,
Kirjawalla kärmehellä,
Kirpaisi kipuna yxi.
Läpi taiwoisen yhdexän,
Taiwas puolen kymmenettä.
Meni ajna mennesään,
Wieri ajna wiertessään
Keskellen Alaman järwen,
Nieli tuon tuli soroisen — —

Ilmarinen struck fire,
Väinämöinen flashed it forth,
Up in the heavens,
With a living portent,
With a speckled serpent;
One spark leapt away,
Through nine heavens,
And half of the tenth.
Ever onward it went,
Ever onward it rolled,
Into the midst of Alaman-järvi;
The fire-fish swallowed it — —

ALOEN-JÄRVI — The Finns' Styx, in the uttermost reaches of Lapland. A fire-pool, where fire was found in a dace. When Ilmarinen and Väinämöinen struck fire, a spark flew into Alue-träsk, which thereupon dried up three times in the summer, so that the gravel on the bottom was visible. Then a seine was drawn to seek the fire. First with a seine of bast — and fish was indeed caught, but not the one in which the fire was. Then another seine was made of linen and hemp. The Virgin Mary rowed and Väinämöinen sat at the helm. The seine was drawn against and with the current; and then a crampfish was caught. But neither Väinämöinen nor Mary dared to seize it. A black man three inches tall then rose up from the sea, who had stone shoes, a helm of flinty rock, long hair to his heels and a beard down to his waist. He slew the crampfish with his bare hands, found in it a salmon, in the salmon a pike, in the pike a whitefish, in the whitefish a dace, in the dace a red skein, in the skein the streak of fire and the fire, whose burning and pain are thereafter banished and directed to Kipumäki ("Pain-Hill").

ALVA-JÄRVI — An inland lake at Kammola homestead in Viitasaari Parish, where ruins have been found at a spring of former times' buildings deep in the earth. During the digging several persons have fallen ill and been afflicted with blisters and rash upon the body.

This Alva-järvi lake, as well as Pudasjärvi lake, were formerly visited by men of Tavastland for fishing. Crown huntsmen were the first to settle here. Of the three first who stayed to dwell, one was called Leppänen; the second took up the Urpela homestead by Kiijärvi lake; the third, surnamed Hassinen, settled by the Alva-järvi rapids. It is supposed that all these were men of Savonia, who upon a certain annual rent received royal permission to settle this district.

In an old Rune about the origin of fire it says: Tuosta tuo tuli soroinen, pahan tehtyä pirahti, Alvejärven alapäähän — —

ALUEN-JÄRVI (or Ljemon-vesi) — A lake so fire-hot that even the waterfowl cried out piteously within it:

Koskelot kivuttelexen,
Keskellä Aluenjärwen
Tuon tuiman tulen käsissä,
Vaivattessa valkiaisen.

The mergansers wailed
In the midst of Aluen-järvi,
In the grip of that fierce fire,
In the torment of the flame.

AMUND the Sixth — The sixth King of Finland; he caused the fur garments then in use to be adorned with gold and silver, and the garments worn closest to the body extended from head to foot in a single piece. [Sextus Rex Finlandiæ, vestes pelliceas, quæ tum in usu erant, auro argentoque distingvi curavit, vestes autem corpori proximæ a capite ad calcem cohærebant. Messenius in Chronica Finlandiæ (Manuscript). Limnell's Disputation De Tavastia, p. 17, under Henrik Hassel, Åbo.]

ANTERETTOIN (Löylyn-haldia) — A bath patroness, who protected wounds so that the heat of the bath-steam should not enter them. See Auterinen.

ARNGRIM — Audin's priest in Finland. See Aate.

ASAR — See Esiwalda.

AUDE — See Aate.

AUTERINEN — Bath-steam. The Finns are very fearful that the bath-steam should enter an open wound, and therefore have Löylyn sanat (bath-steam words) or Synty (origin-charms), which are incantations for the bath:

Löyly poika Auterinen,
Auterettären tekemä,
Hiki vanhan Väinämöisen,
Herran hengestä hyvästä.

Steam-son Auterinen,
Made by Auteretär,
The sweat of old Väinämöinen,
From the good lord's fine steed.

AUTERETAR and AUTERINEN — So is the bath called in the Runes, and these are regarded as healing and health-giving Divinities; for the Finns knew no better medicine than a visit to the bathhouse.

Ä

ÄHKY — A disease with stomach-cramps; believed to be the son of Äimeröinen.

ÄJÄTÄR — One of Juuttaa's daughters; she suckled serpents.

ÄIMÄTÄR — A proud maiden who became pregnant by the spring wind; she bore wolves.

ÄIMERÖINEN — The cause of colic; father of Ähky.

ÄMMÄN-KOSKI — See Qvena-ström and Cajana.

ÄRJÄMÖINEN — A cold giant, covered in hoarfrost, stiff and shy; by this is meant a harsh, severe winter. See Puhuri and Hyytämöinen.

Colophon

Christfrid Ganander (1741–1790) compiled the Mythologia Fennica over a period of more than twenty years while serving as a pastor in the remote parish of Siikajoki in Ostrobothnia, Finland. Drawing upon manuscripts and published works of Professor Henrik Gabriel Porthan, upon the reports of Danish missionaries among the Sámi, upon Bishop Mikael Agricola's sixteenth-century verse catalogue of Finnish gods, and above all upon the Finnish troll-Runor — the magic runes preserved in oral tradition — Ganander produced the first systematic encyclopedia of Finnish mythology.

The work was published in 1789 in quarto format at Åbo (Turku) and dedicated to Porthan. Ganander died the following year. His encyclopedia predates Elias Lönnrot's Kalevala (1835) by nearly half a century and preserves mythological traditions, deity names, ritual practices, and extensive Finnish verse quotations that would otherwise have been lost. It is a foundational document of Finnish folklore studies and of the intellectual movement that would eventually lead to Finnish national consciousness.

This translation presents the dedication, preface, and entries for the letters A and Ä — the opening section of the encyclopedia. The remaining entries (B through Ö) await future translator hands.

Translated from the 18th-century Swedish by Shizuka (translator-06) for the Good Work Library. New Tianmu Anglican Church, 2026.

🌲

Source Text: Mythologia Fennica (1789)

Swedish source text from the Project Gutenberg digital edition of Christfrid Ganander's Mythologia Fennica (1789). Presented here for reference, study, and verification alongside the English translation above.

        MYTHOLOGIA

         FENNICA.

       Kongl. Maj:ts

    Tro-Tjenare och Professor
           i
 Vältaligheten och Skaldekonsten,
          vid
    Kongl. Åbo Academie,
  Högädle och vidtberömde,
  Herr Mag. HENRIC GABRIEL
          PORTHAN,

Höggunstige Gynnare!

Med hvad berömvärd nit, beledsagad af de vidsträktaste insigter, Herr
Professoren sökt uplysa vår Finska historie, updaga landets ålderdoms
minnings-märken, granska, upodla, tilöka och fullkomna Finska
Språket, samt stadga dess poësie, därom vitna Herr Professorens
utkomna arbeten, som icke allenast äro kända och högaktada innom eget
land, utan ock med bästa loford emottagne och granskade af de lärde i
Göttingen, London och Pettersburg, samt flerestädes; hvarigenom Hr.
Professoren altså hedrat sig sjelf, sin fosterbygd och sina landsmän,
samt förskaffat vårt Finska Språk all aktning.

Utom dess har Hr. Professoren satt sine Landsmän i en berömlig
medtäflan, at upodla och lära bättre känna sit Landsspråk, som
härtils blifvit föga agtadt.

Herr Professorens outtrötteliga Bref-växlingar och täta resor, hafva
alla syftat därhän, at befrämja et så lofligt andamål.

Jag, får min del, har förmon, at härmedelst offenteligen tacka Herr
Professoren för, nu snart i 21 års tid, gunstigt, så munteligen som
skrifteligen meddelte underrättelser och upmuntringar, at fortfara
til Finska Litteraturens förmon.

Denna Finska Mythologie, som til större delen är samlad af Hr.
Professorens egna skrifter, både trykta och i handskrift varande, mig
gunstigt meddelte, gamla Finska Runor, tilägnas vördsammast hel och
hållen Hr. Professoren, såsom et vedermåle, huru jag använt Finska
Vitterheten til fördel, de undervisningar jag haft äran, at handfå af
Hr. Professoren.

Tillika utbeder mig ödmjukast, at detta må få blifva til evärdelig
åminnelse af den agtning, hvarmed har förmon at framhärda Högädle och
Vidtberömde Herr Professorens

                               allerödmjukaste tjenare
                                _Christfrid Ganander_.

Frantzila i Siikajoki Socken ochUhleåborgs Län d. 28 Apr. 1785.

Företal.

Finska Mythologien är, så vål som alla andra folkslags, inveklad
i många mörka sagor och berättelser om Landets fordna Gudar och
Gudinnor, med tillämpningar eller allusioner til naturliga händelser
och borgerliga förrättningar, som behöfva sin utläggning och
förklaring, hvilken bäst vinnes af Finska, så kallade, gamla
troll-Runor; då de jämföras med hvarandra, och til hjelp tages
andra Nationers Mythologie.[1]

Våra Finska Runor likna mycket i det Mythologiska eller Fabelagtiga
Ovidii Metamorphoses; som ses i synnerhet under namnen Luonnottaret,
Louheatar, Joukawainen o.s.v.

Våre Finnar voro dock ej ensamma de, som nyttjat detta sätt, at
föreställa höga sanningar, om Gud, verlden, dess skapelse, naturens
ändringar och verkningar, tingens uphof, själens odödlighet, et
tilstånd efter döden i et glädje- eller plågo-rum m.m. under förtäkta
ord och i liknelsetal, som, för deras sinlighet, bättre kunde fattas
och, i brist af skrifkonst, i väl sammanhängande Runor, i minnet
bibehållas, alt ifrån hedentimma til närvarande tid; utan nästan alla
Slägter på jorden hafva älskat dessa sinnebilder och mythiska sagor.
-- Alla hedningar hade en otalig mängd af Gudomligheter.

Nästan alla ting i naturen, dalar, berg, trän, vatn, luft hade sin
egen vålne, eller, om man skall så säga, Gud.

De Ægyptier, den äldste och lärdaste nation, tilbädo Osiris,
Isis, och en outsägelig hop af apor och andra djur.

Phænicierne, de störste handlande i gamla verlden, ärade Baal,
Baalsemen.

Chaldaerne, Bel, Mylitta.

Perserne, Mithra, Solen och de 4 Elementerna, såsom Gudomligheter:

Så trodde ock de Araber och Indianer; och et tallöst antal af
Gudar, af större och mindre rang, hade de visaste folkslag i
ålderdomen, de Græker och Romare.

Dock tillade de sine Gudar och Gudinnor de största och gemenaste
laster; såsom, ägtenskaps-brott, afvund, hämd, ondska och grufsamhet,
som voro deras vanliga dater, hvilket Homer, Aristophanes och
Æschines ådagalägga. Til exempel kan Jupiters och Junos äfventyr
vara nog tilräckeligt bevis.

Ehuru de äldste Scribenter, Herodotus, Plato och Aristoteles,
antaga den äldre tidens berättelser för helt sanfärdiga och i
egentelig mening, och hafva så trodt dem, som de berättas; så hafva
dock sednare tiderne ansedt dem för kloka fabler af Allegorisk
betydelse, och de vise hafva gjort dem til Physiska eller
Moraliska vehiclar, och formerat deraf Philosophiska sanningar,
klädde i sinnebilder och Mythologiska Sannsagor. Zeno, den
Stoiska Sectens stiftare, var, som det synes, den förste, som
utveklade sanningen ifrån dess lindor. Cicer. N. D. I: 14. II: 24. --
Närmast bidrogo därtil de Platoniker, efter Christi börd i det
3:dje och 4:de århundrade, hvilka, til at afhjelpa den insmygande
hedendomen, förvandlade desse fabler i Allegoriska hölsor, som gömde
de högsta sanningar.[2]

Jag kan icke undgå, at här anföra något af det Hr. Abboten och
vice Presid. m.m. J. Fr. v. Jerusalem i sina Betraktelser öfver
Religionens Förnämsta Sanningar, angående denna sak, skrifver: 2.
Del. sid. 15. Hvarföre skulle Stjernorna allena vara upfylde af
Gudomlighet? Någre menniskjor hafva framför andre så utmärkt höga
egenskaper, at de omöjeligen kunna härstamma af naturliga människjor;
deras ande måste vara af högre art, och de således vara en högre Guda
afföda. Efter döden återtaga de sit rum ibland Gudarne; dock behålla
de altid utmårkt böjelse för deras förra fädernesland och äro dess
Skyds-Gudar t.ex. S. Niclas i Ryssland, Wäinämöinen, Ilmarinen
i Finland.

Luft, haf, floder och vädret äro i den grofva menniskans ögon, som
icke känner naturens lagar och dessas gemensamma ändamål, så många
särskilde magter, som til deras verkningar icke bero af hvarandra;
hvarföre skola ock icke de vara fulle af en lika osynlig kraft? --
Åter igen nye Gudar -- Deras storhet är väl sins emellan åtskild,
men de äro sjelfrådande i deras Herradömen, och måste altså blifva
ombedne af Gudar och menniskor om deras välvilja. Juno nödgas gifva
Æolus goda ord, när hon vil hafva storm på hafvet, och lofva honom
til tacksamhet en af sina skönaste Nympher; Neptunus åter finner
ganska illa, at Väder-Guden dristar besatta sig med hans element; och
således blifver aldrig någon ande på dikter om Gudar och Gudinnor.

Uti Naturen och i hennes eget lefverne, vederfares den enfaldiga
menniskjan både ljuft och ledt, både goda och förskräckande
händelser, hvilkas närmaste orsak hon icke inser; alt detta kan icke
komma af annat, än af sådane osynlige och verksamme väsenden. Så
mycket flere blifva Gudarne; altid nye under-gudar, goda och illa
görande spöken, vålnader och féer. Trettio tusend voro de redan
vid Hesiodi tid. Och alle desse Gudar, så månge de åro, större och
mindre, blifva altid människorna like: kunna altså icke dyrkas utan
på människjo sätt och bibehållas i deras goda vilja, eller försonas;
äro de icke för mägtige, kunna de ock för deras oginhet straffas, och
förmås til mera tjenstfärdighet, medelst indragning af deras vanliga
offer och lofsägningar. Augustus, at hamna sig på Neptun för en
utstånden storm, vågade förbjuda, at uti en högtidlig procession bära
hans bild med de öfrige Gudarnas.

Sådane äro Gudarne hos Homerus, sådane voro de hos de uplyste Romare,
och sådane äro de i denna dag hos Samojederne och Villarne i Canada.

Sid. 17. Det enda man af dem begärte, var endast tilfredsställandet
af närvarande behof och begärelser, samt at få veta sit tilkommande
öde -- -- Dygdig kunde man sjelf vara.

Satis est orare Jovem, qui donat & aufert,
Det vitam, det opes: æquum mi animum ipse parabo.

Sid. 39. Genom många Symboliska föreställningar, som til äfventyrs
skulle betekna vissa Nationale händelser och naturs verkningar, dem
hvarken de eller deras mästare sjelfve mera förstodo, så väl som
genom de mångfaldiga diktade små Guddomar och Andar, hade den gamle
Religionens sanningar förlorat deras första enfald. Se vidare sid.
27, 40 och Apolog. Conf. Aug. p. m. 229.

Sammalunda utmärka våre Finnar i sin Mythologie ofta naturliga
verkningar och orsaker, under flera Guda-namn, såsom til exempel,
åskan med Ukko och Ilmarinen, Järnets uphof med Luonnotar --
samt ådagalägga en mycken naturlig insigt i naturens kännedom, dels
kraft och verkningar.

Sjelfve Götherne i sin äldsta Mythologie komma öfverens i samma
idéer om troll i Berg, Sjöar, Dalar, Skogar, Resar och Jättar -- som
äro aldeles de samme med Romarenas, Grækernas och Finnarnes samt
Lapparnes Mythiske varelser.

Vi hafve inga andra spår qvar til Finnarnes, såsom ostridigt de
äldste[3] Nordens inbyggares, härkomst, regering och lefnadssätt,
än dem man spridda och strödda kan komma öfver och blifva varse
i Finska Mythologien, i Finska Språket och i landets uråldriga
hemseder[4]

Så vål Finska ordspråk, som Runor eller Poëtiska Sånger,
aldeles olika andra nationers, 8 stafvige Rythmer utan rim, gifva
anledning at sluta om Språkets fordna häfd -- i de förra, är
folkets gamla Sedo- och Vishets-lära förvarad; de sednare eller
Runorne angå deras Hedniska Gudalära, Metamorphoser, Theogonie,
slögder, näringar, vidskeppelser m.m, -- Därigenom at desse blott
i allmogens minne många secler igenom varit bibehållne och först
i nyliga tider, utur dagligt tal samt mundteliga sånger, blifvit
fattade i Skrift, har händt, at de i et och annat tyckas vara
försämrade; men i dem är ock mycket qvar, som en kännare af språket
välbefogad fötter i jämförelse med det man i upodlade tungomål anser
starkt ock vackert.[5] I gamla Finska Runor finner man ock,
under regelbunden och Sinrik ordaställning, et med Allegorier,
Metaphorer och flera sådana prydligheter lifligt lekande snille.[6]

Til at kunna därföre begagna sig af den äldre Finska Poësin, och med
nytta, nöje och smak läsa våra Finska Runor, och igenfinna det höga,
det vackra, det intagande i de samma, är en Mythologisk kundskap
oundvikeligen nödig, Finska Mythologien är en clavis poëseos
Fennicæ. Lika så litet som Ovidius, Wirgilius och Homerus skulle
förstås, och deras rätta mening, hvartil de alludera, inhämtas utom
Mythologisk insigt, och kundskap om Romares och Grækers hemseder;
lika så litet kommer man ock til rätta med Finnarnes Runor, utom
Mythologie.

I den afsigt, at gifva ljus åt den äldre Finska poësien, har
jag gjort den Mythologiske Samling, som jag nu ställer inför
allmänhetens ögon, under det jag i flere år genomgått alla
tilgängelige, och möjligen i landet existerande Runor, af hvilka
jag tillika utplockat flere hundrade ord, til en vacker tilökning
til et nytt Finskt Lexicon, med phrases, som nu äfven är under
renskrifning.

Under en tid af några och 20 år, som jag samlat och granskat Finska
ord, har jag väl blifvit varse, at flere ord til ljud och betydelse
äro lika med Graekiska, men huruvida Probsten D. Nils Idman (l.c.
p. 39.) rätteligen slutar, at Finnarnes Hedniska Gudalära varit til
största delen Grekisk; hvilket däraf skulle bestyrkas, at de fläste
Gudars namn äro i Finska Språket främmande och komma intet af Finska
ord; det är något som jag, för min ringa del, anser vara betydande
tvifvelsmål underkastadt; emedan de med samma skäl, i min tanka,
kunde hänledas ifrån Hebraiskan, eller flere Europäiska än lefvande
språk. Så väl Stam-orden i Finskan och ändelserne, hvilka äro Finske,
som den Mythologiska. Genealogien tyckes bevisa motsatsen; härtil
gömmer, at samma begrep, som Romare, Græker, Göther, med flere, sig
gjort om sina större och mindre Gudamagter, hafva ock Finnarne.
Dessutom äro någre Mythologiska namn verkeliga Stam-familiers,
märkelige i lifstiden och efter döden ihågkomne personers samt
än varande orters namn.

Med den Finska Mythologien har jag ock velat förena den Lappska.

Hvad jag af Lappska Mythologien anfört, har jag tagit af et
Manuscript, författadt af Danske Missionairen, Lenart Sidenius, och
öfversändt ifrån Öfver-Sallsetter i Astafjorden d. 17 Oct 1728. til
Kyrkoherden Johan Tornberg i Jukkasjärfvi och af honom til Probsten
mag. Hinr. Forbus d. 1. Jan. 1728. Det är öfverensstämmande med en
annan Dansk Missionarii Jöns Kijhldals berättelser.

Lapparne hafva classificerat och rangerat sine Gudar i följande
ordning:

1:o Til de Gudar, som äro allerhögst uppe i Stjernhimmelen, eller
Öfver-Gudar, räknas Jubmel, Rariet, Radier och Rana-neida.

2:o Til Gudar, som äro lägre ned i luften, höra, Beiwe, Torden,
Bjegs-olmai, Gissen-olmai, Akklikkes-olmai.

3:o Gudar, som äro på jorden, räknas Stor- och Lill-Junkker,
Leib-olmai, Kiase- olmai, Mader-akka och dess 3 döttrar: Sarakka,
Ux-akka, och Jux-akka, Saiwa- olmai, Saiwo-neides, Saiwo-serva,
Saiwo-lodde, Saiwo-gwelle.

4:o Underjordiska Gudamagter och Orter äro Jabmiaimo, Jabmi-akka,
Nemagwelle, Rota, Rotaimo, Rota-landa, Jamikiatser; hvilka alla i
detta Mythologiska Lexicon, under sina alphabeter, kommaa at utredas
och beskrifvas, efter Danska Missionairen Sidenii upgifter i nämnde
Mscr.

För den likhet, som fins i Lapparnes och Finnarnes Mythologie,
såsom folks, hvilka synas vara af en Stam och extraction[7] få til
Språkets, som fordna lefnadens öfverensstämmelse, (hälft som det är
bevist, at Lapparne bodt förut i landet och Finnarne med dem äro
befryndade) har jag velat förena bägges Mythologie; samt här och där
i detta arbete jämföra dem med hvarandra; och hvarest ske kunnat,
äfven visa då och då til den äldre Svenska Mythologien, hvarest

äfven förekomma, om icke samma och lika lydande Mythologiska namn,
dock dylika idéer. Som hos de bägge andra; hvartil äröfringar,
commerce och folkflyttningar måtte bidragit.

Af alla dessa 3, nu under Sveriges Krono lydande folkslags
Mythologie, kan aftagas och lätteligen slutas til deras likhet i
tänkesätt om Religion; at de trodt själens odödlighet och et annat
lif efter detta; som kan ses då man efterslår Tuoni, Jabmiaimo,
Manala, Kipumäki, Kivutar o.s.v.

Man skulle förmoda, at af denna Finska Mythologien vinna tillika
någon uplysning i Finska folkets historie och geographie; då här och
där anföras fordna Sedvänjor, af hvilka många än äro bibehållna, och
någre orter blifva updagade, som förut varit föga kände.

At denna Mythologie må vinna det påsyftade ändamålet, at uplysa,
samt dess mera trovärdighet och pålitelighet hos Finska vitterhets
älskare, bör jag til slut upgifva de källor, ur hvilka jag hämtat
dessa närvarande Mythologiska uplysningar, näml.

Af Ol. v. Dalins och Af Botins Sv. R. historie. Af Björners Brew om
Finnars, Lappars och Samojeders ursprung. Archtopolitani Disp. de
Religione & origine Fennnorum, Upsaliae 1728. Magist. Christ. Er.
Lencquists Disp. de Superstitione Veterum Fennorum -- Aboae, Praes.
Prof. Eloqv. Hinr. Gabr. Porthan, edit. 1782.

Biskop Agricola har, som bekant är, i sina kända rim, nämnt Finska
Gudars och Gudinnors namn, dem jag ock, ehuru råbråkade, här uptagit.

Finska så kallade troll-Runor, hafva praesterat mig de fläste
Mythologiske personers och orters namn, som förklarat sig sjelfve,
genom det sammanhang som i dem träffats.

Hvad jag sjelf sett och hört, har jag med all trygghet kunnat anföra.

Denne Finske Mythologie tryckes i qvart-format, för at kunna
framdeles biläggas det under arbete varande nya Finska Lexicon.

Om mine värde Landsmän och älskare af Finsk Vitterhet, kunna hafva
häraf någon nytta, skall det vara mig en ogemen fägnad.

MYTHOLOGIA FENNICA

AARNI, en vålne, som tros ligga öfver gömda skatter i jorden; kallas
Aarnion haltia, Aarni haudan isäntä, joka makaa Aarteen päällä.
Då skatten nedlades, gjordes flere löften, såsom: at en röd tupp,
eller 3 fårhufvuden, m.m. skulle offras åt Aarni haudan haltia,
eller draken, af den som ville uptaga de gömda penningarna &c.
Se Kratti. -- Skattgräfvare hafva så väl här, som i Tyskland,
hvarjehanda vidskeppeliga uptåg, då de leta efter skatter. Se
Fresenii Past. Saml. om Skattgräfvande: de mumla, läsa troll-ord,
kasta tärningar af bly, offra, bruka slagruta; och finna sig dock
ofta bedragne såsom Alchemisterne.

Aarni ses om Solskensdagar, och nattetid vid eld, i skogar och på
backar uptorka och skura sina möglade skatter; ofta höres han skallra
sina Riksdalrar, då han är gunstig åt någon melancholisk penningekär.

Dock, oaktadt all vidskeplighet, finnas än ofta här i Finland
penninge-gömmor, som blifvit af invånarena nedgräfde dels i förra
seculo, då Wenäjän Räikkä, pelko wuosi var, eller Ryssens
fiendtliga infall befarades, 1656. (Se Finska Ajan-Tieto), dels i
sednare krigstider omkring 1713 til 21; kanske också af någon gammal
Penninge-Gud, som af afvund och illvilja frivilligt nedgräfvit sina
pengar och redbarheter, på det hvarken barn eller slägt måtte efter
döden få någon del af deras svett och möda. -- Ännu händer någon
gång, at med notdrägter utur insjöar fås hela penninge-kistor,
hvilket händt för någre år sedan i Pijppola här i Sijkajoki Socken.
I Kemi och annorstädes har funnits, efter stora Ryskasegden och än i
våre tider, i gropar nedgömd Spanmål i skogarne. Se Haltia.

Af Aarni, såsom rikedomars och skatters gömmare, synes _Arils_tider
fått sit namn; såsom de äldste i verlden och de sällaste fordom varit
i Jothanhem (Jothers, de Finnars land) långt förr, än Krake fådde
guld och et så dyrbart mjöl dambade af Frodes qvarnar, mjölk lopp i
floderne och ekarne svettades honing.

AATES eller Audes; en Finsk Drott, om hvilken v. Dalin säger, at
dess dotter var gift med Wisbur, son af Wanlander och "Drifva,
en dotter af Finska Höfdingen Snö eller Nieu; och vidare:
Wisbur emottog efter Fadren Wanlander Upsala öde, och förlikt
med Finska huset gifte sig med Finska Drotten Athes eller Aude
den rikes dotter, som födde honom Sönerne Gisl och Audr (i
Finska Krönikan kallade Gris och Amund), men snart förskjuten
måste med dem resa hem; hvarpå Wisbur med en annan qvinna aflade
sonen Domalder: den Finska Hulda gaf då åter förbannelser, med
hvilka Gisl och Audr sändes til honom, at utkräfva åtminstone Modrens
morgongåfva, som var tre stora byar och en guldkädja. Resan var
dock fåfäng, oaktadt Gudarnas försäkran: at Ynglingarne från den
stunden skulle sins imellan strida och guldkädjan en gång blifva
en bane för den ypperste man i deras ätt. Modren Hulda ville med
vidskeppelser fördärfva Wisbur; men sönerne gjorde det med vapen:
de sköflade i Sverige och anstälte upror, hvarvid Fadren en natt blef
innebränd vid år 340.

"Men Domalder, Wisburs Son af andra giftet, ärfde dock sin Faders
rike tillika med kriget, hvarigenom han intog många länder och
kallades Jota-Dolge eller Finnars förföljare. Finland kallades
ock fordom Jätteland.

"Domalder blef offrad åt afgudarne för missväxt vid år 365. Denne
hungers nöd orsakade en stor folkflyttning ur Skandinavien, Wiliner,
Wendler eller Bergfinnar drogo ned åt landet in i Skåne, sedan
anförde af Ajo til Småland, och vid år 370 til Gottland, samt
sedan til Tyskland." Finnmarkken i Småland, och Gottländska
Språkets sträshet, äro bevis til Finnarnes därvaro. Se Vinder,
Joter, Jättiläiset, Drifva.

AATINS barn, Nordens äldste invånare, se Jätit.

AHTI, En Sjö-rå, som gaf fisk och anropades af vidskeppelige
Fiskare. Kanske Lapparnes Akte eller Ahti, den Lapske Afguden
Stor-Junckarens Hustru, (Se Veden-emä) Finnarnes Akka. De
Grækers Actæon, Pan, piscatoribus & venatoribus favens, synes vara
den samma.

AHIKAINEN, Se Ritikainen, den samma som Ahtolainen.

AHTOLAINEN, En stygg ond vålne; et troll, som bandt ormar om sina
gärdsgårds-störar, i stället för vidjor. Ödlan kallas därföre i
Runorne: Ahtolaisen aidan wittas.

AJATTARA, -- Ajattarot in pl. Skogs-Spöken -- Priapus. En ond
förskräckelig vålne af könet i skogar: förvillade Skogsmän och
jägare: nämnes i Finska Bibel-version i plurali 3 Mos. B. 17. v. 7.
Ej pidä Ajattaroille uhrattaman -- i Svenska öfversättningen: åt
djeflomen -- Se Hattara.

AKKA, Ukkos Hustru: en mägtig Gudinna, jämföres med J. Maria, och
tyckes vara den samma i medeltiden. I Runor heter det om Mehiläinen:

Pistä siipesi simaan,
Toinen siipesi meteen,
Akan wanhan wakkaseen;
Tuo sitten simoa tuolta...

och straxt därpå anropas Mariatar. Se Ukko.

AKKA, äfven en Sjö-Råderska, Hafs-Fru: bodde vid et sund; hon kammade
eller borstade sig, och då därvid hände at en tinne eller borst
flög i sjön; blef däraf genom böljornes skummande en tomt-orm och
metmaskar. Se Ahti.

Akka Salmen Korvallinen
Oli päätään sukiwa,
Hapsiaan harjaawa,
Pii harjasta pirahti
Lawialle lainehelle,
Selwälle meren selälle.

Se Syöjätär.

AKKA wanha Kaiwo-Keträ, en flitig käring i spånad och väfnad;
planterade furun och tallar. Se Sämsä och Wennon-härkä.

AKLIKKES-Olmai, trenne Gudamagter hos Lapparne, lägre ned i
luften, til hvilkas ära lördagen och Söndagen hölts helig. De fleste
Lappar hafva helgat Fredagen Sarakka, Lördagen Rariet och
Söndagen de 3:ne Aklikes-olmai til ära. Därföre när Lapparne hafva
försedt sig med Fredags- Lördags- och Söndags-arbete, hafva de gifvit
offer i förlikning. Sidenius.

ALAMAN-Järvi, samma som Aloen-järvi, Fennorum Lerna malorum sive
Styx; en eldputt, där elden fants sedan flere varp dragits; skall
finnas ytterst i Lappmarken, äfven af samma namn i Pudasjärvi,
Pedersöre, och Ilmoila Soknar i Österbotn &c.

Uti en gammal Runa, där det berättas om eldens upkomst, genom det at
Ilmarinen flintade eld af en orm, säges, at gnistan flög keskelle
Alaman-järwen:

Iski tulta Ilmarinen,
Wälkytti Wäinämöinen,
Ylhännä Taiwoisessa,
Eläwällä ennuxella,
Kirjawalla kärmehellä,
Kirpaisi kipuna yxi.
Läpi Taiwoisen yhdexän,
Taiwas puolen kymmenettä.
Meni ajna mennesään,
Wieri ajna wiertessään
Keskellen Alaman järwen,
Nieli tuon tuli Soroisen -- --

ALOEN-järwi, Finnarnes Styx, i högsta Lappmarken. En eldpuss; där
elden fanns i en sarf. Då Ilmarinen och Wäinämöinen slogo up
eld, for en eldgnista i Alue-träsk, som deraf 3 gångor i sommarn
uptorkades, så at Stengruset på botnet syntes. Där drogs sedan not,
at upsöka elden; först med en not af bast, och man fångade väl
fisk, men ej den hvari elden var; sedan gjordes en annan not af lin
och hampa: J. Maria rodde och Wäinämöinen satt i styret; noten
drogs mot och med strömmen; och då fångades en krampfisk; men
hvarken Wäinämöinen eller Maria tordes gripa den. En svart karl
3 tum hög steg då up från hafvet, som hade stenskor, en hjelm af
flinthårda hällen, långt hår til hälarne och skägg alt til midjan:
han släkte med bara händer Krampfisken, fann i den en lax, i
laxen en gädda, i gäddan en sik, i siken en sarf, i sarfven et
rödt nystan, i nystanet eldstrimman och elden, hvars sveda och
värk sedan manas och hänvises til Kipumäki.

ALWA-järvi, En insjö vid Kammola hemman i Wijtasaari Socken, där
rudera funnits vid en källa af fordna tiders åbyggnader djupt in i
jorden, vid hvilkas gräfvande flere blifvit illa betagne, samt sårade
med blemmor och utslag på kroppen.

Denna Alwa-järwi insjö såsom ock Pudasjärwi Sjö äro förr besökte
af Tavastlänningar för fiskeri: -- Krono-skyttar hafva först nedsatt
sig här på orten. Af de 3 första som här stadnat at bo har en hett H.
Leppänen, den andra uptagit Urpela hemman vid Kiwijärvi Sjön,
den 3:dje med tilnamnet Hassinen stadnat vid Alwa-järvi forssen,
och förmenas, at alla desse varit Savolax-boer, hvilka uppå någon
viss årlig ränta bekommit Kongl. tilstånd, at uptaga denna ort.

I en gammal Runa om eldens upkomst heter det: Tuosta tuo tuli
soroinen, pahan tehtyä pirahti, Alwejärwen ala päähän -- --

ALUEN-jarvi eller Ljemon-wesi, en så eldhet Sjö, at ock Sjöfoglarne
där ömkeligen qvidde:

Koskelot kiwuttelexen,
Keskellä Aluenjärwen
Tuon tuiman tulen käsissä,
Waiwatessa walkiaisen.

AMUND den 6:te. Sextus Rex Finlandiæ, vestes pelliceas, quæ tum in
usu erant, auro argentoque distingvi curavit, vestes autem corpori
proximæ a capite ad calcem cohærebant. Messenius in Chronic.
Finland. Mscr. Limnels Disp. de Tavastia p. 17. Praes. Hinr.
Hassel, Aboæ.

ANTERETTOIN, Löylyn-haldia: en bad-patronessa, som förvarar sår, at
ej värman i dem ingår. Se Auterinen.

ARNGRIM, Audins Präst i Finland. Se Aate.

ASAR, Se Esiwalda.

AUDE, Se Aate.

AUTERINEN, Bad-qualme. Finnarne äro mycket rädda, at badångan skall
gå i et öppet sår, hvarföre de hafva Löylyn Sanat eller Synty,
som äro Signelser til bad:

Löyly poika Auterinen,
Auterettären tekemä,
Hiki wanhan Wäinämöisen,
Herran hengestä hywästä.

AUTERETAR & Auterinen: så kallas badet i Runor, och anses för
botande och sundgörande Gudomligheter; ty Finnarne viste ej af bättre
medicament än badstugugång.

ÄHKY, en sjukdom med bukref, troddes vara Äimeröises Son.

ÄJÄTÄR, en af Juuttaas döttrar; däggade ormar.

ÄIMÄTÄR, en stolt mö, blef hafvande af vårvädret; födde vargar.

ÄIMERÖINEN, ordsak til res, Ähkys fader.

ÄMMÄN-Koski, Se Qwena ström och Cajana.

ÄRJÄMÖINEN, en kall buse, med rimfrost, stel och skyf; härmed förstås
en sträng alfvarsam vinter. Se Puhuri och Hyytämöinen.

Source Colophon

Swedish source text from the Project Gutenberg digital edition of Christfrid Ganander's Mythologia Fennica, originally published in 1789 at Åbo (Turku), Finland. The Project Gutenberg text (available freely) was prepared from the original quarto printing. Public domain. No copyright restrictions apply.

The source file is staged at Tulku/Tools/uralic/ganander_mythologia_fennica_1789.txt (5,912 lines total). This excerpt comprises the dedication, preface, and entries for the letters A and Ä (lines 80–632 of the source file).

🌲